Debattartikel Lag & Avtal

Envar skall äga rätt till frihet att deltaga i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

Så klar och enkel är regeln om föreningsfrihet i art 11 1 Europakonventionen. Europadomstolen har genom sin praxis utvidgat detta uttryckliga skydd för den positiva föreningsfriheten, även till den negativa föreningsfriheten, dvs. rätten till skydd för att mot sin vilja tvingas in som medlem i en förening. Europakonventionen är sedan 1995 lag i Sverige.

AB Kurt Kellermann stämde in Industrifacket till Arbetsdomstolen AD. Förbundet påstods genom en stridsåtgärd för att få ett vanligt lönekollektivavtal ha kränkt bolagets negativa föreningsfrihet. I dom 1998 nr 17 och i ett senare beslut fann AD stridsåtgärden tillåten.

Jens Tillqvist var ombud för bolaget. Han påstår nu att det enligt europeiska konventionen för mänskliga rättigheter skulle det finnas lagligt stöd för att förbjuda en av svensk rättsordning sedan 1928 tillåten och laglig stridsåtgärd för att få ett vanligt lönekollektivavtal. AD påstås ha dömt fel. Den har inte dömt enligt rättsutvecklingen som finns i Europa och i högsta domstolen. AD skulle enligt Tillqvist - med tillämpning av proportionalitetsprincipen - ha förbjudit stridsåtgärden. Proportionalitetsprincipen "är en sedan länge hävdvunnen allmän rättsgrundsats som ska respekteras av svenska domstolar" enligt Tillqvist. Detta eftersom Industrifackets stridsåtgärd inte fyllde något fackligt syfte för att förbättra medlemmarnas villkor. De hade redan bättre villkor än avtalets.

Påståendet om att medlemmarnas villkor är bättre än enligt kollektivavtalet är i sak felaktigt. Även påståendet att proportionalitetsprincipen är en allmän rättsgrundsats i Sverige är felaktigt. Vad Tillqvist argumenterar för är att Arbetsdomstolen genom sin dömande verksamhet utan stöd i rättsordningen ska förändra "en rättsordning som tillåter och uppmuntrar användande av stridsåtgärder för spridande av dogmatisk kollektivism".

Ett grundläggande krav för rättssäkerhet i ett land är att domstolarna dömer enligt en i demokratisk ordning fastställd lagstiftning. I Sverige skyddas strejkrätten av regeringsformen, enligt vilken fackförening har rätt att vidta stridsåtgärder om annat ej följer av lag eller avtal (2:17). Rätten att strejka är en del av de grundläggande demokratiska rättigheterna.

EG-domstolen och Europadomstolen tillämpar proportionalitetsprincipen. För att proportionalitetsprincipen ska användas krävs att den i domstolen angripna åtgärden kränker ett enligt konventionen skyddat intresse. Denna kränkning kan ändå vara tillåten om åtgärden är proportionell mot syftet med den.

En fackförenings verksamhet för att teckna kollektivavtal skyddas av den positiva föreningsfriheten enligt Europakonventionen om organisationen har ett legitimt fackligt intresse. Den första frågan man då måste ställa sig är om Industrifackets begäran att få kollektivavtal är skyddad enligt konventionens bestämmelser om positiv föreningsfrihet. Då blir det överhuvudtaget inte aktuellt att tillämpa proportionalitetsprincipen för den negativa föreningsfriheten.

Industrifackets syfte med stridsåtgärden är att få ett kollektivavtal. Kollektivavtalet är en grundpelare i den svenska regleringen av arbetstagarens rättigheter. Att åtgärden därför vidtas i ett legitimt fackligt syfte är uppenbart. Den skyddas därför av den positiva föreningsfriheten enligt europakonventionen.

Om man mot förmodan skulle komma till att åtgärden inte avser ett legitimt fackligt intresse måste man ändå utreda om Kellermanns negativa föreningsfrihet är kränkt . Om den fackliga organisationen saknar fackligt legitimt intresse, krävs nämligen kränkning av arbetsgivarens negativa föreningsfrihet för att åtgärden ska kunna förbjudas enligt konventionen. Men Kellermanns negativa föreningsfrihet är inte kränkt.

I målet Gustafsson ./. Sverige slog Europadomstolen fast.

  1. Artikel 11 i konventionen skyddar inte rätten att stå utanför ett kollektivavtalsförhållande;
  2. Stridsåtgärd för att förmå Gustafsson att teckna hängavtal berörde Gustafssons negativa föreningsfrihet, men kränkte den inte.
  3. Det är arbetsgivaren som har bevisbördan för att stridsåtgärden inte vidtas på grund av fackligt legitimt intresse

Det fanns alltså inte ens enligt Europadomstolens praxis de grundläggande förutsättningarna för att ens pröva proportionalitetsprincipen i målet Kellermann. Att Arbetsdomstolen inte fann AB Kurt Kellermanns negativa föreningsfrihet kränkt var med dessa utgångspunkter föga överraskande.

Jens Tillqvist har emellertid ett vidare syfte med sin artikel, än att beskriva gällande rätt. Han anser att gällande rättsordning i Sverige är för tillåtande mot arbetstagarna och arbetstagarnas organisationer när det gäller rätten att vidta stridsåtgärder.

Det må han tycka: Men då är det inte längre fråga om juridik, utan åsikter om hur samhället ska förändras. Om samhället ska förändras ska det enligt min uppfattning ske genom demokratiska beslut i vår lagstiftande församling. Inte genom att domstolar utan stöd av lag, förändrar regler som i grunden rubbar balansen mellan arbete och kapital.

Är arbetsrätten och framförallt rätten till stridsåtgärder då utformad på ett sådant sätt att den hindrar att vi närmar oss "ett pluralistiskt samhälle med respekt för individer och individuella lösningar", som Tillqvist påstår?

Kollektivavtalen är inte till för sin egen skull. De är till för att skydda individen mot att arbetsgivaren vidtar ensidiga åtgärder för att inskränka arbetstagarens rättigheter. De hindrar i regel inte individuella lösningar så länge förmånerna är bättre än kollektivavtalets.

De anställda hos AB Kurt Kellermann saknade övertidsersättning. Under hela sin anställningstid ända till Industrifackets stridsåtgärder, saknades arbetsmarknadsförsäkringar för tilläggspension och övrig social trygghet. Det får anställda på kollektivavtalsbundna företag automatiskt. Dessa brister i avtalsvillkoren hos Kellermanns har inget med "respekt för individen och individuella lösningar" att göra. Det är den vanliga intressekampen mellan arbetstagare och arbetsgivare där arbetsgivaren i avsaknad av en stark motpart självklart utnyttjar sin position att minska sina kostnader.

Industrifacket påtvingar inte sina arbetsgivare kollektivavtal för att "vi är skyldiga härtill enligt våra stadgar" som Tillqvist säger utan för att skydda sina medlemmars intressen. Det är inte "dogmatisk kollektivism" . Det är en alltmer nödvändig verksamhet i det hårdnande klimat för arbetstagarna som utgör Sveriges arbetsmarknad.