Äger arbetsgivaren din kropp?

Marita jobbade som fritidsledare. Hon var snäll och impulsiv. När den orutinerade skolsköterskan misslyckades i planeringen av sexårskontrollen  så att de väntande föräldrarna blev otåliga sent på fredagskvällen, kramade Marita om henne och tröstade henne. Sköterskan var inte van vid kroppskontakt utan anmälde till rektorn att Marita missbrukade droger. Den resolute rektorn skickade Marita till företagshälsovården och stängde av henne från jobbet. Självklart missbrukade inte Marita droger.

Sven körde buss. En äldre dam tyckte att han såg konstig ut och anmälde för arbetsledningen att han sannolikt var drogpåverkad. Vid ändstationen togs Sven om hand av arbetsledningen som skickade honom till företagshälsovården för drogtest. Sven blev stressad och kunde inte kissa utan fick vänta flera timmar tills han lyckades pressa fram några droppar. Också han avstängdes från arbetet och fick inte reda på provresultatet förrän han med stöd av arbetskamraterna tvingade arbetsgivaren att lämna den informationen. Även här var drogtestet negativt och Sven fick tillbaka sitt jobb.

Ingalill är lokalvårdare på kärnkraftverket i Oskarshamn. Hon är motionsidrottare och icke-rökare. Hon jobbar inte med något som kan medföra säkerhetsrisk vid kärnkraftverket. Hon kallas till företagshälsovården som tar blodprov och urinprov för att undersöka om hon använder narkotika eller alkohol. Ställer hon inte upp riskerar hon att bli uppsagd. Hennes fackliga organisation ansåg att arbetsgivaren härigenom kränkte hennes mänskliga rättigheter, rätten att slippa tvångsvis läkarundersökning utan laga stöd och drev tvisten till Arbetsdomstolen. Där ska den prövas nu i oktober.

Tvångsvis drogtest innebär att arbetsgivaren helt fritt får tillgång till information som i vanliga fall omfattas av bland den starkaste sekretessen som finns i Sverige, läkarsekretessen. Och det är inte reglerat vilka undersökningar arbetsgivaren får göra. När det gäller Ingalill, tog man t.o.m. blodprov för att undersöka hennes levervärden, för att på det sättet få fram om hon missbrukade alkohol. Inget hindrar att arbetsgivaren på samma sätt undersöker om jag använder lugnande medel eller andra mediciner. Vad har arbetsgivaren för rätt att utreda om jag  p.g.a. en tillfällig depression eller p.g.a. svåra familjehändelser använder lugnande medel, om jag inte själv vill berätta det för honom? Ja rättsligt sett är läget oklart. Sannolikt har arbetsgivaren inte haft rätt att göra det tre tvångsvisa undersökningarna som jag redogjort för ovan, för det är verkliga fall. Trots det använder så mycket som mellan  1/3 till hälften av alla storföretag i Sverige drogtest mot sina anställda eller anställningssökande

Och det är i oftast företagshälsovården som i marknadens namn utbjuder dessa tjänster till arbetsgivaren. Och resultaten från företagshälsovården spolas direkt över till arbetsgivaren eftersom arbetstagaren eller den arbetssökande i regel får kryssa i en ruta enligt vilken han medger att arbetsgivaren får del av resultatet.. Man kan fråga sig hur företagshälsovården kan ställa upp på denna typ av polisverksamhet och finna den förenlig med läkaretiken enligt vilken läkarens främsta uppgift är att hjälpa och stödja patienten. Generella drogtestundersökningar av arbetsgivaren har dessutom av Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor förklarats som icke acceptabla ur etisk synpunkt. (Beslut 1988-10-18).

Rätten till personlig integritet är ett kännemärke för en demokratisk stat. I Sverige är grundlagsskyddet svagt för att inte säga obefintligt när det gäller integriteten på arbetsplatsen. Så snart arbetstagaren gått in i arbetsgivarens lokaler gäller det helt andra rättsregler för honom än de som han är van vid som fri medborgare. De flesta av den svenska grundlagens  skyddsregler gäller nämligen endast mellan staten och medborgarna inte i de fall medborgarna sinsemellan kränker den personliga integriteten. Och rätten till personlig integritet, yttrande- och tryckfrihet är inget som har stått särskilt högt i kurs hos den svenska arbetsdomstolen.

Från och med den 1 januari 1995 gäller den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och friheterna som lag i Sverige. Enligt denna konvention har envar rätt till skydd för sitt privatliv. Enligt den praxis Europadomstolen utvecklat åligger det staterna att se till att dessa rättigheter även skyddar medborgarna sinsemellan. Det är inte sannolikt att denna bestämmelse kommer att göra något större intryck på AD.

Men varför är jag då så upprörd över dessa tre fall. Ska man inte försöka förhindra att drogpåverkade fritidsledare får ha hand om barn eller att busschaufförer kör buss drogpåverkade.

Självklart ska man inte tillåta droger eller droganvändning på arbetsplatsen i synnerhet inte i sådana yrken när det rör sig om andra människors liv, hälsa eller säkerhet. Det är inte det frågan gäller i de här fallen. Frågan gäller vem det är som ska utreda brott här i Sverige. Sverige har en bra och stark lagstiftning mot narkotika. Vi har inte ryckts med i den nya flumvågen som med förskräckande hastighet sprids över Europa och som vill legalisera användningen av många narkotikapreparat. Att bruka, inneha eller försälja narkotikaklassade preparat är i Sverige ett brott. Brott skall utredas av polisen inte av arbetsgivaren. På feodaltiden hade godsherren domsmakt över sina anställda. I många typer av brott var alltså feodalherren både polis, domare och bestraffare. Rätten att fysiskt bestraffa underlydande anställda avskaffades i Sverige för underåriga så sent som 1920. Med arbetsgivaren har jag ett civilrättsligt avtal som innebär att jag ställer min arbetskraft till förfogande och för det får jag betalt. Den gamla familjerättsliga principen att husbonden har rätt att straffa eller utreda brott bör vi verkligen inte återinföra i Sverige.

Ingrepp i den personliga integriteten i ett demokratiskt land skall alltid vara kringgärdat av starka rättssäkerhetsgarantier. Om vissa yrkesgrupper som har särskilt för allmänheten farliga arbeten ska kontrolleras, skall detta som varje annat ingrepp i den personliga integriteten finnas reglerat i lag. Då behandlas alla medborgare lika. Om busschaufförer eller taxiförare skall drogtestas för att de är farliga för allmänheten, då ska inte gränslinjen gå mellan om busschauffören är anställd eller egen företagare. Den egna företagaren som är drogpåverkad kan ju orsaka lika stor skada som den anställde busschauffören.

Alla människor är olika. Ibland är vi olika på ett sätt som vi inte vill berätta för andra. Läkarsekretessen har tillkommit för att skydda sådana uppgifter som vi inte vill berätta för andra. Det är en del av människans värdighet att få hålla sådana uppgifter om sin kropp, sitt hälsotillstånd och sin medicinanvändning för sig själv. Att det inte finns lagstiftning som skyddar den anställde mot tvångsvis  medicinsk undersökning är inte värdigt ett rättssamhälle. Att kissa i burken i samband med drogtest ser de flesta anställda inte som något stort ingrepp i sin personliga integritet. Men i förlängningen innebär det att man överlåter åt arbetsgivaren att göra tvångsvis medicinsk undersökning inte bara av sig själv utan också över arbetskamrater, som kanske tycker det är obehagligt när sjuksköterskan tittar på en när man kissar i burken. Som kanske tycker att det är obehagligt att avslöja att man använder valium för att man är ledsen och som känner det som kränkande och förnedrande att bli avstängd från arbetet eller blir misstänkt för något som en arbetsgivare utan vana vid polisundersökningar med dess rättssäkerhetsgarantier genomför.

Motsätt dig därför tvångsvisa drogtest på arbetet. Överlåt åt polisen att utreda brott. Det är inte arbetsgivarens uppgift.