Strejk för avtalsrätt är inte olaglig!

Hans Karlsson
Avtalssekreterare LO

Professor ToreProfessor Professor Sigeman hävdar i förra numret av Lag och Avtal att sympatiåtgärder för att undantränga gällande avtal numera är förbjudna i Sverige. Denna lagtolkning är starkt politiskt färgad och stämmer dåligt med såväl gällande rätt som det hittills tillämpade systemet för att lösa gränsdragningskonflikter i Sverige.

SAF har helt trätt tillbaka som förhandlingsmotpart: Man förespråkar en helt ny avtalsmodell med lokala kollektivtal som ger arbetsgivaren i princip fria händer när det gäller lönesättningen. På den offentliga sektorn har arbetsförhållandena försämrats drastiskt för de anställda. Det svenska förhandlingssystemet har tålt även denna totala omläggning av politiken, även om det har skett till priset av viss ökning av antalet konflikter. Sverige ligger fortfarande internationellt bra till när det gäller antalet förlorade dagar såväl genom lovliga som olovliga stridsåtgärder. Enligt min mening beror detta bl.a. på att vi har ett mycket effektivt sätt att lösa gränsdragningskonflikter mellan olika fackliga organisationer.

Fackförbunden använder inte konflikträtten, frånsett några enstaka undantagsfall, för att vid oenighet sinsemellan slita gränsdragningskonflikter. I regel löser organisationerna dessa tvister genom överenskommelser. Ofta sker det genom ren byteshandel i kompromissens tecken. Men i botten ligger principer för gränsdragning. Sådana principer kan t.ex. vara att om huvudinslaget i tillverkningen är trä används Träindustriarbetareförbundet avtal, medan det går till Industrifacket, om huvudinslaget är plast.

I grunden vilar dessa lösningar på regler i huvudorganisationernas och medlemsorganisationernas stadgor som kan leda till tvångsskiljedom om parterna inte kommer överens. Stadgorna innehåller även verksamma medel för att genomdriva besluten. Landsorganisationen har t.ex. i sista hand rätt att fatta beslut om flytta över medlemmar till den medlemsorganisation som enligt Landssekretariatets beslut erhållit avtalsrätten.

Gränsdragningskonflikter som utlöser stridsåtgärder kan slå emot ett företag som inte har någon del i konflikten, utan i princip endast drabbas som tredje part. Detta gäller inte i den aktuella Thyssenkonflikten där företaget tvärtom genom sina åtgärder aktivt har utlöst den aktuella situationen. Att tredje part oförskyllt drabbas p.g.a. oenighet inom fackförbunden är emellertid inte bra. LO kommer därför att aktivt och på eget initiativ gå in i den typen av konflikter för att i sista hand lösa dem med stadgornas tvingande bestämmelser.

De fackliga organisationerna har således utomordentliga stadgebefogenheter att upprätthålla organisationsgränserna. I undantagsfall kan t.o.m. uteslutning förekomma. Så skedde vid TCO:s kongress i juni i år när Ledarna uteslöts för att man vägrade att följa organisationsgränserna. Inom LO har man haft lättare att komma överens inbördes i dessa frågor.

Dessa strikta regler för gränsdragning mellan de i respektive huvudorganisation ingående organisationerna bygger på historisk erfarenhet. Om arbetsgivarna fritt får välja vilket avtal som ska gälla, sker valet efter en mycket enkel princip. Arbetsgivaren väljer det avtal som är förmånligast för honom, vilket i regel är lika med de lägsta kostnaderna för anställningsförmåner. Fackförbundens enda möjlighet att teckna avtal och därmed organisera medlemmar, är då att konkurrera med för arbetsgivaren bättre avtal, dvs för medlemmarna sämre förmåner. Att LO skulle överlämna åt arbetsgivaren att besluta i gränsdragningsfrågor är därför helt uteslutet.

Nu har det inte varit några problem att få arbetsgivarna att följa LOs gränsdragningsbeslut. I sista hand beror det självfallet på att arbetsgivaren vet att om han inte följer beslutet utsätts han för LO-förbundens samlade insatser i form av stridsåtgärder mot hans företag och sympatiåtgärder som medför att avtalsrätten överföres dit där den hör hemma.

Jag säger avsiktligt överföra avtalsrätten. Självfallet är vi inom LO klart medvetna om att om arbetsgivaren redan har ett avtal så har andraavtalet begränsad rättsverkan enligt gällande rätt. Utan arbetsgivarens aktiva åtgärder kan det först träffade avtalet rättsligt inte undanröjas förrän efter det genom uppsägnng upphört att gälla. Men syftet med gränsdragningsbeslut är att den organisation som erhållit organisationsrätten också ska erhålla avtalet och alltså undantränga det existerande avtalet. Så har det varit på svensk arbetsmarknad så länge vi haft de nu gällande reglerna, dvs sedan 1928.

Siegeman apostroferar vad jag kan förstå, direkt till vad jag sagt, när han i artikeln säger: "I debatten kring konflikten förekom dock uttalanden - i ett skede från högt LO-håll- att det är Elektrikerförbundet som har "avtalsrätten" till det omtvistade arbetet". Professor Sigeman menar att dessa uttalanden tyder på att syftet skulle vara att undantränga verkstadsavtalet och således enligt vad som tidigare sagts i artikeln medföra att stridsåtgärden som sådan var olovlig. Det är en anmärkningsvärd och enligt min uppfattning felaktig ståndpunkt.

Siegeman tar sitt stöd i Britanniadomen (AD 1989 nr 120) och hävdar att denna dom skulle medföra att den hävdvunna principen för att lösa och genomföra organisationernas gränsdragningsbeslut i Sverige skulle vara otillåten enligt gällande rätt. Det är nämligen en direkt konsekvens avProfessorProfessor Professor Sigemans resonemang.Professor Professor Sigeman utgår ifrån den självklara rättsliga principen att gränsdragningsöverenskommelser utgör interna överenskommelser på arbetstagarsidan, som även om så inte uttryckligen sägs, saknar direkt rättslig verkan mot tredje part, som i det här fallet är arbetsgivaren. Motsvarande bör då gälla för interna föreningsrättsliga avgöranden i gränsdragningsfrågor. Att genomdriva sådana avgöranden, där syftet självfallet är att i vart fall långsiktigt undantränga gällande avtal, skulle enligtProfessor Professor Sigeman vara otillåtet, eftersom stridsåtgärden syftar till ett avtal som i stort saknar rättsverkningar.Professor Professor Sigeman säger på detta sätt: "Ser man till realiteterna är det dock svårt att se rationella skäl att tillåta stridsåtgärder som inte i praktiken kan leda till ett avtal med rättsliga verkningar".

Siegeman har fel. För det första finns i vart fall hittills i Sverige inte någon princip som säger att en stridsåtgärd ska var proportionell mot syftet för att vara tillåten, vilket ligger underförstått i ProfessorProfessor Professor Sigemans resonemang.

För det andra slås det uttryckligen fast i Britanniadomen att de principer som används för att förklara den aktuella stridsåtgärden olovlig inte är tillämpliga på "sådana fackliga stridsåtgärder i syfte att få till stånd ett konkurrerande kollektivavtal på ett avtalsområde där kollektivavtal redan finns, som förekommer på den svenska arbetsmarknaden och som betraktas som behöriga och lovliga där". I nästa mening i domen anges det självklara förhållandet att sådana stridsåtgärder självklart vidtas inom ramen för att få till stånd ett andrahandsavtal, eftersom detta är den enda möjlighet som svensk rättsordning bjuder.

För det tredje bygger 1976 års komplettering av den dittills gällande ordningen med 42 § medbestämmandelagen på 1928 års system för stridsåtgärder. Förändringen från 1928 års kollektivavtalslag till medbestämmandelag syftar enligt förarbetena uttryckligen till att behålla den ordning som överlåter åt arbetsmarknadsorganisationerna att åstadkomma en lösning av problemen kring gränsdragning (Se t.ex. SOU 1975:1 sid 419 och prop 1975/76 sid 407). Även förändringarna i medbestämmandelagen för att rätta till konsekvenserna av Britanniadomen bygger på detta synsätt.

Rätten för de fackliga organisationerna att, genom i sista hand stridsåtgärder, påverka vilket avtal som skall gälla för ett visst område och vilken organisation som ska teckna det, är ett grundläggande kännemärke för den svenska modellen. Den samsyn som tidigare funnits mellan arbetsgivare och fackförbund har genom SAFs avträdande från scenen i vissa delar försvunnit. Om den ena arbetsmarknadsparten över den andra partens huvud önskar konstruera avtalssystem som i sista hand ger arbetsgivaren självbestämmande över lönesättningen, är det självklart att konfliktanledningarna blir fler. Men det säger ingenting om huruvida den rättsliga omgivningen är omodern eller ej.

Enligt min uppfattning har arbetsgivarsidan kraftigt stärkt sitt inflytande såväl över lönebildning som arbetsvillkor genom kapitalets internationalisering. Arbetsgivaren har fått ett konfliktvapen som kan begagnas oberoende av fredsplikt, nämligen att flytta företaget till det land som har lägst löner. I ett sådant läge behövs en förstärkning av de fackliga rättigheterna, inte en försvagning som en utveckling av gällande rätt enligt Professor Sigemans tolkning skulle medföra. Denna tolkning sker dessutom med starka politiska företecken.

Förändringar i styrkeförhållandena mellan parterna på arbetsmarknaderna genom inskränkningar eller utvidgningar av strejkrätten är en alltför viktig fråga för att överlämnas åt rättstillämpningen. I den mån statsmakterna anser att det behövs förändring på dessa områden skall den ske genom uttrycklig och tydlig lagstiftning, inte p.g.a. politisk uppfattning hos dem som tolkar lagstiftningen.