ARBETSSKADEHANDBOK

För det lokala arbetet med ersättning för skador i arbetet

Version 1995-01-26

 Innehåll

Kapitel 1 INLEDNING                      

Kapitel 2 FACKETS UPPGIFT VID ARBETSSKADOR

 Ett nytt arbetsätt                       

 Fackets rättshjälp                      

Kapitel 3 SKADESTÅNDSRÄTT OCH TFA VID ARBETSSKADA            

Kapitel 4 . SKADESTÅNDSRÄTTSLIG ERSÄTTNING                            

 Skadeståndslagen                       

 Vållande        

 Strikt ansvar 

 Värdering av skada                     

 TFA-ersättning vid skadeståndsansvar                  

Kapitel 5 DE OLIKA ERSÄTTNINGSSYSTEMEN VID ARBETSSKADA OCH ARBETSSJUKDOM                  

 Sjuklönelagen

 Ersättningens storlek och sjukperiodens längd 

 Lagen om allmän försäkring       

 Sjukvårdsersättning              

 Sjukpenning                          

Kapitel 6 TRYGGHETSFÖRSÄKRING VID ARBETSSKADA (TFA)       

Kapitel 7 SEMESTERLAGEN ERSÄTTNING VID SJUKFRÅNVARO      

Kapitel 8 ANMÄLAN AV ARBETSSKADA TILL FÖRSÄKRINGSKASSA  

 Inledning       

 Arbetsgivares skyldighet att anmäla                       

 Arbetstagares anmälan av arbetsskada                   

Kapitel 9 ANMÄLAN TILL TFA        

 Ändrad handläggning p.g.a. försämringarna            

 Anmälan till AMF                     

Kapitel 10 ANMÄLAN AV ARBETSOLYCKSFALL       

 Försämringarna och arbetsolycksfall                      

 Vad är arbetsolycksfall?            

 Anmälan vid arbetsolycksfall    

 Anmälan av vållandefrågor        

 Beräkning av inkomstförlust     

 Ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter                       

 Ersättning för sveda och värk                            

 Ersättning för lyte eller annat stadigvarande men                          

 Olägenheter i övrigt till följd av skadan             

 Ersättning vid dödsfall         

 Hur klagar man på AMFs beslut                            

Kapitel 11 ANMÄLAN AV ARBETSSJUKDOM TILL TFA                         

 Handläggning av skador efter  försämringarna        

 Olika typer av arbetssjukdomar                        

 Fackligt arbete med arbetssjukdomar                     

 Kartläggning av skadliga miljöer och arbeten     

 Praktisk handläggning av arbetssjukdomsanmälan                         

 Anmälan av Arbetssjukdom enligt ILO-förteckningen                        

 Kommenterad förteckning över yrkessjukdomar enligt ILO               

Kapitel 12 VÅLLANDEUTREDNING -                          

 Inledning       

 Bevisning av vållande                

 Vållandeutredning och strikt ansvar                       

 Att fylla i AMF:S utredningsprövning; olycksfall                        

 Allmänna uppgifter i vållandeutredning            

 Särskilda uppgifter för arbetsolycka                 

 Särskilda uppgifter vid vållandeutredning på grund av arbetssjukdom                            

 Besvär i rörelse- och stödjeapparaten               

 Icke-allergiska eksem            

 Allergiska eksem                  

 Hörselskada                          

 Vibrationsskada                    

 Luftrörsbesvär                      

 Lungsjukdomar                     

 Cancer     

 Lösningsmedelskador           

 Hjärtsjukdomar                    

 Psykiska och psykosomatiska sjukdomar        

 Sammanfattande synpunkter på vållandeutredning vid arbetssjukdom                           

Kapitel 13 PERSONSKADEUTREDNING                    

 Kostnader

 Ersättning vid anspänning i arbetet                   

 Inkomstförlust                     

 Övriga förluster                    

Kapitel 14 TRAFIKOLYCKSFALL   

 Inledning       

 Ersättningssystemen vid trafikolycksfall i arbetet 

 Ersättningssystemen vid färdolycksfall                 

 Trafikskadelagens ersättningssystem                     

 Anmälan och preskription         

 Praktiska råd 

Kapitel 15 PRODUKTANSVAR       

 Ersättning enligt produktansvarslagen                    

 Vem är skadeståndsansvarig?    

 Preskription  

 Strikt ansvar 

 Praktiska råd 

Kapitel 16 ERSÄTTNING ENLIGT BROTTSSKADELAGEN                   

 Inledning       

 Ersättning enligt brottsskadelagen                          

 Förstahandsansvar för ersättningen                        

 Sakskador     

 Självrisk        

 Praktisk handläggning                

 

 INLEDNING

Att den som drabbas av olycksfall eller skada i arbetet ska hållas ekonomiskt skadeslös, vilar på en lång historisk tradition. Redan 1901 kom den första lagstiftningen i Sverige som gav skydd mot de ekonomiska följderna av olycksfall i arbetet. Ett av motiven för en försäkring mot skador i arbetslivet var den särskilda skaderisk som en anställd utsätts för. Ett annat motiv var naturligtvis rättvisa. Blir man skadad i arbetet med kanske nedsatt arbetsförmåga för resten av livet, ska man dessutom inte behöva lida för detta ekonomiskt.

Den borgerliga regeringen ändrade efter omfattande påtryckningar från arbetsgivarsidan arbetsskadeförsäkringslagen från och med 1993. Försämringarna innebär att begreppet arbetsskada i lagen om arbetsförsäkring blir snävare. Det krävs starkare bevisning för att samband skall anses föreligga mellan skadan och skadlig inverkan för att man ska få ersättning. Beviskravet medför att en stor del av belastningsskadorna inte längre anses som arbetsskada. Ersättningen vid arbetsskada samordnas med sjukersättningen. Det medför dels att det blir karensdag även vid arbetsskada, dels att ersättningsnivån sänks från 100 procent till 80 procent under det första året och därefter för långtidssjuka till 70 procent av inkomsten. Kostnader för sjukvård och annan behandling som tidigare ersattes fullt ut vid arbetsskada ersätts nu på samma sätt som vid annan sjukdom. Den skadade får alltså betala patientavgifter.

Därmed tog den borgerliga regeringen bort den viktiga princip som tidigare fanns om att den som blir skadad i arbetet ska få full kompensation för inkomstbortfallet.

Ersättningen som utgick enligt TFA före den 1 juli 1993 gav full skadeståndsrättslig ersättning vid arbetsskada dvs bl.a. full täckning för inkomstförlust. Ersättningen från avtalsförsäkringen TFA är en komplettering av det inkomstskydd som arbetsskadeförsäkringen ger. Genom försämringen av den allmänna socialförsäkringen fick TFA också att bekosta 20 eller 30 procent av inkomstförlusten. Arbetsgivaren ville inte betala denna merkostnad utan begärde motsvarande sänkning av nivån enligt TFA.

Detta var utgångsläget när LO-PTK påbörjade förhandlingarna med SAF om nya försäkringsvillkor för TFA. Mitt under pågående förhandlingar sade dessutom SAF upp samtliga bestämmelser i avtalet som reglerade inkomstförlust.

Förhandlingsresultatet blev, kort sammanfattat, att försäkringen täcker 90 procent av inkomstförlusten vid arbetsolycksfall och arbetssjukdom. Dessutom utgår i vissa fall vid arbetssjukdom ett engångsbelopp på 20.000 kr.

I de fall arbetsgivaren vållat arbetsolycksfallet eller arbetssjukdomen utgår samma kompensation som enligt den TFA-försäkring som gällde före den 1 juli 1993.

Tyngdpunkten i boken ligger på en redogörelse för de olika avtalsförsäkringarna vid arbetsskada. De kallas genomgående TFA. TFA betyder Trygghetsförsäkring vid arbetsskada. Det är ett avtal som sluts mellan LO/PTK och SAF. TFA har i nästan alla delar samma regler som motsvarande avtal för kooperationen, kommuner och landsting och staten. Endast när dessa avtal har ett från TFA avvikande innehåll behandlas de särskilt.

Boken inleds med en allmän redogörelse för regler som kan bli tillämpliga vid arbetsskada i kapitlen 1-7. Därefter följer i kapitlen 8 till 16 råd om hur amn kan bära sig åt i det lokala arbetet med ersättning för skador i arbetet. Med den här uppläggning kan det inte undvikas att det blir en hel del upprepningar. Alternativet hade blivit hänvisningar till andra avsnitt i boken , vilket erfarenhetsmässigt är arbetsamt för läsaren.

Genom de nya bestämmelserna ställs de som arbetar lokalt med ersättning för arbetsskador inför en helt ny situation. Det är ett mer komplicerat regelsystem och en mer markerad partsroll än tidigare. Boken har arbetats ut av LO-Rättskydd AB i  samarbete med LO. Vi som arbetat med boken har försökt göra den användbar för denna nya situation. Vi har kanske inte alltid träffat rätt. De nya bestämmelserna är också i stor utsträckning  oprövade och inte sällan svårtolkade. I vissa fall har vi därför gjort kvalificerade gissningar hur texten ska tillämpas. Vi är därför tacksamma för synpunkter på utformning, uppläggning och eventuella kompletteringar som kan behöva göras av denna skrift.

FACKETS UPPGIFT VID ARBETSSKADOR

Arbetsmiljölagen har gett facket och de anställda en betydligt starkare ställning än tidigare. Framförallt har skyddsombudets ställning stärkts. Skyddsombudet kan därför agera med större kraft.

När ett skyddsombud eller en annan facklig förtroendevald gör en utredning för att få ut ersättning för arbetsskada är det inte samma regler som vid tvisteförhandling beträffande lön, övertid och semester o. dyl. Den fackliga representanten är ändå i en partsställning. Arbetsgivaren och arbetstagaren behöver inte ha olika intressen vid utredningen, men genom den nya utformningen av TFA, kommer ofta så att bli fallet.

Att göra en utredning för ersättning vid arbetsskada kan vara svårt. På en liten arbetsplats där man inte har så många arbetsskador kan det finnas anledning att kalla in avdelningsombudsmannen eller annan facklig funktionär med större erfarenhet av sådana utredningar.

Vid alla fackliga uppdrag är kunskap och förberedelser a och o. Detta gäller även vid upprättandet av arbetsskaderapporter. Vilka säkerhetsföreskrifter gäller för det aktuella arbetet? Har arbetsgivaren uppfyllt dem? Vad var det verkliga händelseförloppet? Har liknande skador inträffat tidigare? Hade skadan kunnat förutses och därmed kunnat förebyggas eller undvikas? Vad den skadade medveten om dessa föreskrifter? Hur lång erfarenhet hade den skadade av det aktuella arbetet? Har skyddskommittén, företagshälsovården, yrkesinspektionen eller annan myndighet utrett den anmälda skadan?

Dessa och andra aktuella frågor bör ställa på ett så tidigt stadium som möjligt, både av arbetsledningen och av arbetskamraterna. De skall dokumenteras ordentligt. En arbetsskaderapport måste alltid tåla en kritisk granskning.

Ett nytt arbetsätt

Om man blir skadad på arbetet finns det flera olika möjliga ersättningssystem. En del av dem bygger på allmänna skadeståndsrättsliga principer, andra på försäkringar, försäkringsrättsliga ersättningar. Finessen med det tidigare TFA-systemet var att full ersättning utgick enligt skadeståndsrättsliga principer trots att det var en försäkring. Som skadad behövde man därför inte bry sig om vem som var ansvarig eller enligt vilket system skadan ersattes. TFA-ersättningen motsvarade alltid den högsta ersättningen.

Det nya TFA-avtalet ger inte full skadeståndsrättslig ersättning. Ibland blir det en lägre ersättning och ibland en högre trots att skadan i båda fallen är arbetsskada. Det kan bero på om arbetsgivaren eller någon annan skadevållare är skadeståndsskyldig enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer eller ej.

Skadeståndslagen innehåller flera olika typer av ersättning. Den vanligaste typen av ersättning enligt skadeståndslagen är ersättning p.g.a. att den som är ansvarig för skadan varit vårdslös. Det blir då full skadeståndsrättslig ersättning, om inte den skadade bidragit till skadan så mycket att ersättningen reduceras. Det innebär att den skadades inkomstförlust kostnader för sakskada och ideella skador ersätts fullt ut.

. Men enligt skadeståndslagen kan man också få en särskild skadeståndsrättslig ersättning för lidande p.g.a. brott. Skadeståndslagen är inte heller den enda lagen som ger rätt till skadestånd för arbetsskada. Enligt trafikskadelagen kan en arbetstagare som skadas i arbetet få ersättning på grund av trafikskada, enligt produktskadelagen ersättning för produktansvar osv. Dessa särskilda ersättningar täcks inte helt av TFA. I sådana fall får den skadade försöka få ersättning enligt dessa andra lagregler. Grundersättningen utgår emellertid alltid från TFA, om den är ersättningsbar enligt detta avtal. Anmälan om ersättning för arbetsskada skall därför alltid gå till AMF samtidigt som man riktar kravet mot eventuellt övriga som kan vara ersättningsskyldiga.

När man väver samman flera olika försäkringsrättsliga och skadeståndsrättsliga system på det sätt som skett i det senaste TFA-avtalet uppstår det lätt tolknings- och tillämpningsproblem. När gamla TFA gällde behövde man bara konstatera att det var en ersättningsbar arbetsskada. Då fick den skadade full skadeståndsrättslig ersättning. Nu måste den skadade eller hans fackliga organisation undersöka om arbetsgivaren är fullt ansvarig för skadan p.g.a. någon annan lagregel för att få full ersättning. Det kan då vara för att arbetsgivaren med skadeståndsrättsligt språkbruk har vållat skadan. Eller att arbetsgivaren kanske äger den truck som vållat skadan så att det enligt trafikskadelagen medför ansvar för 100 procent av den skadades förlust. Eller arbetsgivaren kanske har tillverkat den produkt som skadat så att den skadade enligt produktansvarslagen ska ersättas full ut.

Vi kan tänka oss ett exempel.

Sven Olsson arbetar vid en smärgel. Hans skyddsglasögon har gått sönder, så han fuskar med att använda dessa och får ett splitter i ögat. Han mister synen på höger öga. Har arbetsgivaren vållat skadan så att Sven får full ersättning för sin skada eller får Sven skylla sig själv, när han har fuskat med att använda skyddsglasögon?

Det här kan ju tänkas som ett enkelt fall. Sven ska väl inte ha någon extra ersättning när han själv har varit så oförsiktig. Så enkelt är det emellertid inte. Men det är kanske så att ingen på arbetsplatsen någonsin använder skyddsglasögon och arbetsgivaren har accepterat det. Eller att de skyddsglasögon som finns är så obekväma att de inte går att använda, eller att det bara finns rispiga och dåliga glasögon som det inte går att arbeta med. Då kanske arbetsgivaren är ansvarig p.g.a. vållande enligt skadeståndslagen och Sven får då inte reducerad utan full ersättning enligt TFA.

Det här visar att den som idag utreder en arbetsskada har en helt annan uppgift än före den 1 juli 1993. Ytterligare ett exempel.

Britta Andersson arbetar i snabbköpskassa. En dag blir hon rånad av en pistolbeväpnad man. Hon får psykiska störningar. Enligt skadeståndslagen har hon rätt till full skadeståndsrättslig ersättning för inkomstförlust och för s.k. idel skada. Men hon kan också ha rätt till ersättning för det särskilda lidande som den får som utsätts för brott. Men det är ju inte arbetsgivaren som har vållat skadan. Däremot kan Britta få ersättning av den som hotat henne, i den följande brottmålsrättegången. Ofta har brottslingar inga pengar att betala skadestånd med . Då kan Britta få ersättning enligt brottsskadelagen av Brottsoffermyndigheten.

De på facket som i fortsättningen biträder medlemmarna i arbetsskador och arbetssjukdomar har därför fått en svårare roll med den nya TFA-försäkringen, om den anställde ska få rätt ersättning.

Det kan också uppkomma ett motsatsförhållande mellan arbetsgivaren och arbetstagaren som inte fanns förut. Nu måste ju arbetstagaren beskylla arbetsgivaren för att vara försumlig, för att få full ersättning från TFA. Och ingen vill ju normalt erkänna att han har varit slarvig, i all synnerhet om det gjort att en annan person lidit skada.

I följande avsnitt ska vi gå igenom, dels vilka bestämmelser som finns som man kan utnyttja, dels hur man ska bära sig åt i den helt nya partssituation som uppstått på arbetsplatsen i arbetsskador.

Fackets rättshjälp

Alla arbetstagare som är medlemmar i ett fackförbund inom LO har möjlighet att få hjälp av facket i frågor som rör rätten till ersättning p.g.a. olycksfall eller sjukdom i arbetet.

Den som drabbats av olycksfall eller sjukdom i arbetet kan vända sig till sin närmaste facklige företrädare och få hjälp. Finns det en fackklubb vänder man sig till någon i fackklubben. Saknas fackklubb vid företaget, vänder man sig till skyddsombudet eller förbundets lokalavdelning. Det kan vara hjälp med att fylla i skadeanmälan eller rent allmänt hur man ska gå till väga i fortsättningen. Det är viktigt att den lokale facklige företrädaren följer upp och bevakar ärendets utveckling.

Om det senare behövs juridisk hjälp, ska arbetstagaren upplysas om möjligheten att ansöka om och få rättshjälp av förbundet. Det lokala facket hjälper till med ansökan.

Beviljar förbundet rättshjälp, innebär det i de flesta fall att medlemmen får tillgång till juridiskt biträde från LO-Rättsskydd AB. Alla kostnader som kan uppkomma står förbundet för .Vid samhällets rättshjälp får man själv betala motpartens rättegångskostnader om man förlorar ett mål i allmän domstol. Har man fått facklig rättshjäp får medlemmen även ersättning för att betala motpartens rättegångskostnader även om domstolsprocessen skulle förloras. Medlemmen slipper alltså själv betala någonting.

Förbundet prövar självständigt varje ansökan om rättshjälp. Rättshjälpen är inte något som fackförbundet är skyldigt att bevilja.

 

SKADESTÅNDSRÄTT OCH TFA VID ARBETSSKADA

Vid en arbetsskada kan man få ersättning enligt olika lagregler. Dels erbjuder samhället ett grundläggande skydd enligt sjuklönelagen, lagen om allmän försäkring (AFL) och arbestsskadeförsäkringslagen (LAF). Dels finns det lagstiftning som allmänt skyddar vid skada oberoende av om det är arbetsskada eller ej t.ex. skadeståndslagen, trafikskadelagen, produktansvarslagen, brottsskadelagen etc.

TFA har skadeståndsrättslig bakgrund. Systemet utformades från början så att det i de allra flesta fall skulle ge minst samma ersättning som då arbetsgivaren var ersättningsskyldig på grund av att han vållat skadan enligt skadeståndslagen. Det var ett sätt att undvika skadeståndsrättslig prövning i domstol.

Den nya TFA innebär att arbetsgivarens skadeståndsansvar vid arbetsgivarens vållande i sin helhet täcks av TFA. Man kan förenklat säga att arbetsgivaren har försäkrat sitt skadeståndsansvar för de anställdas hälsa genom TFA-försäkringen.

Beräkning av inkomstförlust och ersättning för ideell skada sker på samma sätt enligt skadeståndslagen som enligt TFA. Ersättning för inkomstförlust utgår emellertid ofta för andra tidsperioder och med andra procentsatser än vid full skadeståndsrättslig ersättning enligt skadeståndslagen. För full ersättning enligt TFA krävs att arbetstagaren kan styrka att arbetsgivaren, eller någon för vilken han svarar enligt skadeståndslagen, varit vårdslös. De principer för ersättning som finns i de andra skadeståndsrättsliga lagarna som nämns i den här boken går också tillbaka på skadeståndslagen. .

En arbetsgivare som inte har kollektivavtal, är i alla fall enligt skadeståndslagen skyldig att ersätta sådana skador som han p.g.a. vårdslöshet åsamkar sina anställda. Kanske har han då en ansvarsförsäkring, som frånsett en viss självrisk, täcker skadan. Har han inte det är det i regel svårt att få ut full ersättning av små arbetsgivare, eftersom skadestånd vid lite mer omfattande personskador i regel går upp till så stora belopp, att arbetsgivaren går i konkurs.

Här är det alltså en skillnad mot en arbetsgivare med kollektivavtal. Genom kollektivavtalet är de anställda försäkrade enligt TFA Eftersom det är en försäkring tar inte pengarna slut. TFA ger inte bara ersättning i de fall arbetsgivaren genom vårdslöshet vållat arbetsskadan utan även i andra fall, även om ersättningen då blir lägre.

En anställd har alltså alltid rätt att få ut ersättning enligt de regler som finns i skadeståndslagen om arbetsgivaren vållat skadan. Det gäller oavsett om arbetsgivaren har kollektivavtal eller ej. Man kan säga att skadeståndslagens ersättningssystem är det garanterade golvet i systemet.

Skadeståndslagen är därför själva grundbulten i TFA:s nuvarande ersättningssystem. Det är därför redogörelsen för denna kommer först, även om man sällan i vart fall hittills behövt praktiskt använda den genom processer i domstol vid arbetsskador där det finns TFA-försäkring. Numera är det fullt möjligt att göra det.

. SKADESTÅNDSRÄTTSLIG ERSÄTTNING

Skadeståndslagen

De allmänna bestämmelserna om skadestånd i Sverige finns i skadeståndslagen (1972:207). Enligt skadeståndslagen blir var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skyldig att ersätta skadan. Denna grundläggande regel gäller på livets alla områden om inte annat följer av avtal eller särskilda regler (t ex trafikskadelagen).

Skadeståndslagen behandlar inte arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar på samma sätt . En arbetstagare blir normalt inte skyldig att ersätta skada som hon eller han vållat genom fel eller försummelse i arbetet. Det gäller i regel t.o.m. om hon eller han blir åtalad och dömd till ansvar för att ha vållat t ex en brand eller en skada på en arbetskamrat. Endast när det finns ”synnerliga skäl” - vilket i praktiken betyder ”nästan aldrig” - kan en arbetstagare bli skyldig att ersätta en skada som hon eller han orsakat genom vårdslöshet i sitt arbete.

Det är arbetsgivaren som i regel är skyldig att ersätta den person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i arbetet. Arbetsgivaren svarar inte bara för sin egen, utan även för sina anställdas oaktsamhet. Om en anställd döms i ett brottmål för att ha vållat en brand- eller en personskada är det i regel hans arbetsgivare som är skyldig att ersätta skadan. Det tillhör dock undantagen att arbetsolycksfall leder till åtal. Arbetsgivaren är under alla förhållanden skadeståndsskyldig så snart det kan konstateras att någon hos honom anställd - även om man inte vet vilken person det är - har vållat skadan genom fel eller försummelse i tjänsten.

Vållande

En förutsättning för skadeståndsansvar är således att någon varit vårdslös (oaktsam, försumlig.). Det ord som man brukar använda när någon är ansvarig för en skada på grund av sådan vårdslöshet är vållande. Är det fråga om en skada för vilken ingen kan lastas - en ren olyckshändelse - uppkommer inte något skadeståndsansvar.

När föreligger då skadeståndsgrundande oaktsamhet? När det gäller skador i arbetet kan man i stor utsträckning finna vägledning i arbetsmiljölagstiftningen och de föreskrifter som Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat för att förebygga arbetsskador. Här finns en mängd regler som anger hur ett arbete ska utföras, hur en maskin ska vara utrustad etc. En avvikelse från dessa regler eller aktsamhetsnormer innebär i allmänhet att det finns sådan oaktsamhet som kan föranleda skadeståndsansvar.

Men det räcker inte med att konstatera att någon varit oaktsam för att skadeståndsskyldighet ska uppkomma. Oaktsamheten skall också ha orsakat skadan. Det är inte ovanligt att man efter ett olycksfall kan konstatera flera olika brister ur säkerhetssynpunkt. Ur skadeståndssynpunkt saknar bristerna betydelse om de inte kan anses ha orsakat skadan.

Reglerna om arbetsgivares skadeståndsansvar gäller även när staten eller kommun är arbetsgivare. För skada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning gäller dock något annorlunda regler.

Strikt ansvar

Vissa typer av verksamhet i samhället har lagstiftaren eller domstolarna ansett så farliga att den som orsakar skadan skall ha ett mer omfattande ansvar än bara då han orsakat skadan genom försumlighet, vållande. Ett skadeståndsansvar där den som är ansvarig får ersätta den även om man inte kan visa att han varit ovarsam, brukar kallas strikt ansvar. Sådant större ansvar finns t.ex. i Sjölagen, järnvägstrafiklagen, el-anläggningslagen och trafikskadelagen. Om en elektriker därför t.ex. skadas av ström när han arbetar på arbetsgivarens utomhustransformator, behöver han eller hon inte bevisa att arbetsgivaren varit ovarsam för att få full skadeståndsrättslig ersättning för skadan

Värdering av skada

Vid personskada är ersätts enligt skadeståndsrättsliga principer inkomstförlust, sveda och värk, lyte och men samt kostnader och olägenheter i övrigt.

Även sakskador ersätts. Det är fysiska skador, t. ex sönderslagna saker, bucklade stänkskärmar, fläckade kläder, söndriga glasögon etc. Även förlust av egendom är sakskada.

Utgångspunkten inom skadeståndsrätten är att den som har rätt till fullt skadestånd med ekonomiska eller andra medel om möjligt ska försättas i motsvarande läge som om han varit oskadad. En skadad bil, ett par söndriga glasögon förlust av övertidsersättning kan man ganska lätt värdera i pengar.

Men hur kan man värdera sveda och värk. Det går ju inte att mäta eller väga, och de allra flesta människor skulle mycket heller ha avstått från en alldeles så hög ersättning för att slippa värken. Inom skadeståndsrätten finns det metoder för att värdera t.o.m. sveda och värk. Det sker med s.k. hjälptabeller. Men hur värderar man att den skadade inte kan fortsätta i sitt gamla yrke utan måste omskola sig till ett annat. Den skadade som var industriarbetare vill kanske utbilda sig till lärare, ett arbete som hon eller han tror att han klarar av bättre med sitt handikapp. Försäkringskassan säger att någon så lång utbildning tänker vi inte kosta på. Vad gäller för den skadeståndsrättsliga ersättningen?

Värderingen av rätten till t.ex. vidareutbildning enligt socialförsäkringen överensstämmer ofta med den skadeståndsrättsliga. Enligt lagen om allmänförsäkring ska den försäkrade om möjligt rehabiliteras så att hon eller han kan få ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden. Det behöver inte vara likvärdigt med det gamla. Enligt arbetsskadeförsäkringslagen är den skadade berättigad till en livränta, som motsvarar graden av nedsättning av arbetsförmågan. Om full ersättning utgår enligt skadeståndslagen är skadevållaren skyldig att försöka sätta den om möjligt så nära som möjligt den situation denne befann sig i som oskadad.

I regel blir resultatet detsamma enligt arbetsskadeförsäkringslagen, sedan rätt till livränta inträtt, och skadeståndslagen när det gäller det gäller att kompensera den ekonomiska förlusten på grund av skada. Det behöver emellertid inte vara fallet. Det kan mycket väl vara så, att skadeståndsrätten i vissa fall ger en vidare rätt till ersättning, än lagförsäkringarna.

TFA-ersättning vid skadeståndsansvar

I kapitel 6 redogör vi för reglerna om TFA. Det framgår där att den skadade inte får någon ersättning för inkomstförlust under sjukskrivningstiden vid arbetssjukdom och endast begränsad ersättning vid arbetsolycksfall. Enligt § 22 a i TFA-villkoren ska dock ersättning lämnas för hela inkomstförlusten om den skadade kan visa att arbetsskadan har vållats i tjänsten av arbetsgivare som tecknat TFA-försäkring genom vårdslöshet enligt skadeståndslagen. Detsamma ska gälla om en arbetstagare hos arbetsgivaren har vållat en arbetsskada genom fel eller försummelse i tjänsten.

De ovan beskrivna reglerna i skadeståndslagen om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar gäller även för TFA när det är fråga om en sådan skada som omfattas av TFA. Reglerna får dock betydelse endast när det gäller rätten till ersättning för inkomstförlust under akut sjukdomstid. När det gäller övriga skadeföljder förutsätts det nämligen att den skadade får (minst) samma ersättning från TFA som skulle ha utgått enligt skadeståndslagen. TFA:s bestämmelser om självrisk och lägsta ersättningsbelopp gäller inte när den skadade är berättigad till skadestånd enligt § 22 a.

Fråga om rätt till ersättning enligt § 22 a prövas av en särskild nämnd. Skulle nämnden finna att den skadade inte har rätt till ersättning enligt skadeståndslagen kan hon eller han föra talan mot AMF-trygghetsförsäkring vid allmän domstol. .

DE OLIKA ERSÄTTNINGSSYSTEMEN VID ARBETSSKADA OCH ARBETSSJUKDOM

Sjuklönelagen

Det första som inträffar då en anställd skadas i arbetet eller får en arbetsrelaterad sjukdom, är att hon eller han tvingas vara frånvarande från arbetet. Då har en anställd rätt till sjuklön. Gäller anställningen för en kortare tid än en månad har den anställde rätt till sjuklön när anställningen varat 14 dagar. Man har rätt till sjuklön så länge anställningen varar.

Upphör anställningen bryts rätten till sjuklön. I lagen om sjuklön tillämpas samma sjukdomsbegrepp som gäller inom den allmänna försäkringen (AFL). För att ha rätt till ersättning måste arbetsförmågan vara nedsatt på grund av sjukdom.

Man får inte sjuklön från den första dagen i en sjuklöneperiod (karensdag). Från dag 2-3 utgår sjuklön med 75 procent av den lön och andra anställningsförmåner som den anställde skulle ha fått om hon eller han arbetat. Från dag 4-14 utgör sjuklönen 90 procent. Sjuklöneperioden enligt sjuklönelagen är 14 dagar. En ny sjukperiod som börjar inom 5 dagar från det en tidigare sjukperiod har avslutats betraktas som en fortsättning på den tidigare sjukperioden. Det blir alltså inte någon ny karensdag.

Ersättningens storlek och sjukperiodens längd

För att ha rätt till sjuklön måste den anställde anmäla sjukfallet till arbetsgivaren. Från och med den 7e dagen efter sjukanmälningsdagen ska den anställde lämna läkarintyg till arbetsgivaren. Den anställde är också skyldig att lämna en skriftlig försäkran om sjukfallet till arbetsgivaren. Varken intyg eller försäkran behöver innehålla uppgifter om sjukdomsdiagnos, om inte detta särskilt föreskrivs i mellan parterna gällande kollektivavtal.

Om ett sjukfall fortsätter även efter sjuklöneperioden är arbetsgivaren skyldig att anmäla det till försäkringskassan. Arbetsgivaren är även skyldig att rapportera alla sjukfall som avslutas under sjuklöneperioden till försäkringskassan.

Hälsosvaga personer med ofta återkommande sjukfall kan enligt beslut av försäkringskassan få ett allmänt högriskskydd. Det innebär att antalet karensdagar begränsas till 10 under en 12-månadersperiod. En anställd med omfattande korttidsfrånvaro kan få rätt till sjuklön med 90 procent redan under de 3 första dagarna.

Sjuklön är en ersättning som utbetalas av arbetsgivaren. Vid tvist om rätt till sjuklön gäller därför samma regler som vid andra lönetvister. Om arbetsgivaren och arbetstagaren eller hans fackliga organisation tvistar om sjuklönen, kan försäkringskassan i vissa fall betala t.ex. sjuklönegaranti. Sjuklönelagen började gälla den 1 januari 1992 och karensdagen tillkom den 1 april 1993.

Lagen om allmän försäkring

Lagen om allmän försäkring (AFL) är en omfattande lagstiftning med en mängd detaljerade regler om olika förmåner m.m. Här kan naturligtvis endast redovisas några huvuddrag i ersättningssystemet.

Sjukvårdsersättning

Man får betala 80 kr/dag vid sjukhusvård. Vidare får man betala patientavgift vid läkarbesök och annan sjukvård, t ex sjukgymnastik.

Om kostnaderna för medicin och sjukvård överstiger visst belopp under en 1-årsperiod kan man få frikort under den tid som återstår av året. Detta högkostnadsskydd brukar vara 1.600 kr. Reseersättning kan också lämnas för kostnad överstigande 40 kr för enkel resa.

Sjukpenning

För den som är anställd utgår normalt sjuklön under de första 14 dagarna i ett sjukdomsfall. Den som inte har rätt till sjuklön - t ex på grund av arbetslöshet - får istället sjukpenning från försäkringskassan. Sjukanmälan måste då göras till försäkringskassan. I övrigt förbigås här de regler som gäller om sjukpenning under de första 14 dagarna.

Fr o m dag 15 utgår sjukpenning från försäkringskassan. Sjukpenning beräknas per kalenderdag och utgår för alla dagar i veckan. Dag 15-365 är sjukpenningen 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten delat med 365. Därefter är sjukpenningen 70 procent. Om man genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som har ordinerats av läkare och som ingår i en behandlingsplan som är godkänd av försäkringskassan kan dock kassan på ansökan besluta att 80 procentig sjukpenning ska utgå även efter dag 365.

Sjukpenninggrundande inkomst är den årliga inkomst före skatt som man räknar med att få. Semesterersättning och andra skattepliktiga förmåner inräknas. Man bortser dock från t ex förmånen av fri bil vid beräkningen av sjukpenningen om förmånen finns kvar när man är sjuk.

Lägsta sjukpenninggrundande inkomst är 6.000 kr och högsta sjukpenninggrundande inkomst är 7,5 x basbeloppet eller 264.000 kr under 1994. Sedan den 1 juli 1994 gäller att man behöver anmäla ändrad inkomst till försäkringskassan bara när man ska ha sjukpenning från försäkringskassan. Ändringen gäller då från den första ersättningsdagen.

Förtidspension och sjukbidrag

Sjukpenning utgår vid tillfällig och övergående nedsättning av arbetsförmågan på grund av sjukdom. Om arbetsförmågan blir varaktigt nedsatt eller nedsatt under lång tid byts sjukpenningen ut mot sjukbidrag eller förtidspension. Detta sker på försäkringskassans eget initiativ eller genom att den sjuke ansöker om sådan pension hos försäkringskassan.

Förtidspension eller sjukbidrag beviljas när andra möjligheter är uttömda. Innan sjukpenningen byts ut mot sådan pension ska försäkringskassan därför undersöka om arbetsförmågan kan förbättras genom lämpliga rehabiliteringsåtgärder och se till att sådana åtgärder kommer till stånd. Detta sker genom kontakter med arbetsgivaren, läkaren, arbetsförmedlingen etc. Reglerna har beskrivits närmare i avsnittet om rehabilitering.

Om arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel kan försäkringskassan bevilja förtidspension eller sjukbidrag. Förtidspension utgår om nedsättningen av arbetsförmågan är varaktig. Sjukbidrag utgår om nedsättningen inte är varaktig men kan förväntas bestå under avsevärd tid, minst ett år. Sjukbidraget är tidsbegränsat men uppgår till samma belopp som förtidspensionen.

Förtidspension och sjukbidrag kan utgå enligt följande:

Hel förtidspension (sjukbidrag) om arbetsförmågan är helt nedsatt (det anses dock tillåtet att tjäna upp till 6.000 kr/år genom arbete).

¾ förtidspension (sjukbidrag) om arbetsförmågan är nedsatt med minst ¾ men inte helt.

Halv förtidspension (sjukbidrag) om arbetsförmågan är nedsatt i mindre grad men med minst hälften.

¼ förtidspension (sjukbidrag) om arbetsförmågan är nedsatt med minst ¼.

En förutsättning för att förtidspension eller sjukbidrag ska kunna beviljas är att nedsättningen av arbetsförmågan är orsakad av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan. Arbetsförmågan måste således vara nedsatt av ”medicinska skäl”. Å andra sidan kan man inte få pension om den medicinska invaliditeten inte påverkat möjligheterna att skaffa sig inkomst genom arbete. Man brukar därför säga att förtidspension (sjukbidrag) förutsätter att det finns en ”arbetsinvaliditet”.

Försäkringskassan kan lämna upplysning om förtidspensionens och sjukbidragets storlek. Detsamma gäller om möjligheterna att få tillägg i form av pensionstillskott, kommunalt bostadstillägg (KBT), hustrutillägg och särskilt kommunalt bostadstillägg (SKBT).

Handikappersättning

Rätt till handikappersättning finns om funktionsförmågan är nedsatt för avsevärd tid i sådan omfattning att den handikappade

a) i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan,

b) för att kunna förvärvsarbeta behöver fortlöpande hjälp av annan eller

c) eljest behöver vidkännas betydande merutgifter.

Försäkringskassan prövar rätten till handikappersättning efter ansökan. Bedömningen grundas på det sammanlagda behovet av stöd. Ersättningen är per år 69, 53 eller 36 procent av basbeloppet beroende på hjälpbehovets omfattning och merutgifternas storlek. Handikappersättning är skattefri.

Rehabiliteringsersättning

Arbetsgivarens skyldigheter i anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bygger på ett samspel mellan reglerna i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring (AFL). Dessa bestämmelser får även betydelse vid tillämpningen av andra lagar t. ex lagen om anställningsskydd. Sjukdom utgör normalt inte grund för uppsägning. Om en arbetsgivare inte har någon möjlighet att omplacera eller sysselsätta den anställde och dessutom har uttömt sina rehabiliteringsmöjligheter kan emellertid sjukdom vara saklig grund för uppsägning.

I det förebyggande arbetsmiljöarbetet ska arbetsgivaren enligt arbetsmiljölagen anpassa arbetsförhållandena till arbetstagarnas olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende samt vidta alla åtgärder som behövs för att förhindra att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Det innebär att arbetsgivaren i enskilda fall är skyldig att vidta olika anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder för att en arbetstagare utan risk för hälsa ska kunna fungera i arbetslivet. För att en arbetsgivare ska kunna fullgöra dessa skyldigheter enligt AML och lagen om allmän försäkring, är arbetsgivaren skyldig att se till att det på arbetsstället finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet (22 kap AFL). Skyddsombud och skyddskommittéledamöter har rätt att delta i planeringen av rehabiliteringsverksamheten. De ska även kontrollera och följa upp denna.

Arbetsgivaren, arbetsförmedlingen och facket ska samverka för att främja anställning av personer med nedsatt arbetsförmåga.

Sjukdom är i princip inte saklig grund för uppsägning. I de fall arbetstagaren på grund av sjukdom inte längre kan utföra något arbete av betydelse, finns dock saklig grund, om arbetsgivaren inte kan bereda arbetstagaren något annat arbete hos sig. Arbetsgivaren måste alltså innan han säger upp göra en grundlig omplaceringsutredning och undersöka om det någonstans i företaget finns arbetsuppgifter som arbetstagaren kan utföra, trots sin nedsatta arbetsförmåga. Omplaceringsskyldigheten är inte begränsad till driftstället, utan gäller arbetsgivarens hela verksamhet till och med i utlandet, om han har verksamhet där. Omplaceringsskyldigheten gäller dock endast inom företagets gränser.

Det är mot denna bakgrund man ska se reglerna om rehabilitering och rehabiliteringsersättning. De började gälla den 1 januari 1992 och finns i 22 § AFL. Reglerna innebär i korthet följande.

Arbetsgivaren har ett förstahandsansvar för de anställdas rehabilitering. Arbetsgivaren ska i samråd med den anställde klarlägga behovet av rehabilitering i ett tidigt skede och svara för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Rehabilitering är frivillig för den anställde. Om arbetstagaren vägrar att gå med på rehabilitering, kan emellertid detta få till följd att hon eller han sägs upp, eftersom arbetsgivaren då inte kan omplacera honom. Försäkringskassan kan även besluta att rehabilitering utgör en förutsättning för ersättning från kassan. Syftet med rehabiliteringen är att den anställde ska beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren och att andra alternativ prövas först när dessa möjligheter är uttömda.

Den som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering har rätt till rehabiliteringsersättning. Ersättningen omfattar, dels rehabiliteringspenning, dels särskilt bidrag för vissa merkostnader vid rehabilitering. Rehabiliteringspenning ska kunna betalas ut som ¾, ½ eller ¼-förmån. Hel rehabiliteringspenning är per dag 95 procent av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten delad med 365.

För att rehabiliteringsersättning ska utgå krävs en av försäkringskassan upprättad rehabiliteringsplan. Försäkringskassan ska även fortlöpande se till att planen följs och vid behov anpassa den efter ändrade förhållanden. Om en sjukperiod har varat i 4 veckor eller mer kan försäkringskassan begära ett mer omfattande läkarutlåtande.

Försäkringskassan har ett övergripande samordningsansvar för rehabiliteringsverksamheten. Kassan ska också samordna och ha tillsyn över de insatser som kräver rehabilitering av den enskilde.

1.1.1.1.1      KAPITEL 6 ARBETSSKADEFÖRSÄKRINGSLAGEN (LAF)

Arbetstagare som skadas genom olycksfall i arbetet, på väg till eller från arbetet eller får en sjukdom som beror på dålig arbetsmiljö, kan få ersättning enligt tre olika samverkande lagar och avtal, lagen om allmän försäkring (AFL), lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF), och trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA). Alla som förvärvsarbetar omfattas av LAF. Den gäller alltså anställda, uppdragstagare och egna företagare. Den gäller oavsett arbetets art, längd, om det är ett tillfälligt arbete eller inte och oberoende av lönens storlek.

Den gäller även för arbetstagare som arbetar utanför Sveriges gränser, om avsikten är att den anställde ska återvända inom ett år.

Arbetsskadeförsäkringen gäller även vissa grupper, som normalt inte omfattas av arbetsmarknadslagstiftningen. Den gäller således för

·        den som deltar i arbetsmarknadsutbildning (AU),

·        den som är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut (AMI),

·        den som genomgår arbetsprövning eller arbetsträning som har godkänts av försäkringskassan,

·        den som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering enligt 22 § AFL,

·        elev som genomgår praktisk arbetslivsorientering (PRAO) när de vistas på arbetsplatsen.

LAF gäller från första arbetsdagen. Även skador som visar sig efter det man har slutat arbetet omfattas av försäkringen.

Arbetsskada

Arbetsskador är alla fysiska eller psykiska hälsostörningar som har uppkommit i arbetet eller till följd av arbetsförhållandena ska kunna godtas som arbetsskada. Arbetsskadorna indelas i

 - olycksfall i arbetet,

·        färdolycksfall,

·        arbetssjukdomar,

·        smittsamma sjukdomar.

Olycksfall i arbetet

Ett olycksfall i arbetet är en oförutsedd och oväntad händelse med ett kortvarigt händelseförlopp. Vanliga olycksfall är skärskador, klämskador, köldskador, träff av fallande föremål och fallskador.

LAF gäller normalt vid alla olycksfall som inträffar på arbetsplatsen under arbetstid. Den gäller även för händelser som inte har något direkt samband med arbetet, t. ex att en anställd i en affär blir biten av en hund under arbetet. Försäkringen gäller även vid olycksfall under raster, pauser och omklädning i samband med arbetet.

Arbetsskadeförsäkringen är en social försäkring. Det innebär att den gäller även skada som inträffar på grund av olämpligt beteende från skadade, t. ex att hon eller han var berusad i arbetet, struntat i skyddsföreskrift etc. Försäkringen gäller till och med skada genom slagsmål. Om den skadade själv har varit den angripande parten gäller emellertid inte försäkringen, eftersom hon eller han eller hon då gör någonting som i strid med arbetets syfte eller att handlingen är främmande för arbetet.

Färdolycksfall

LAF gäller olycksfall som inträffar under färd till eller från arbetet. Den gäller även när man hämtar och lämnar barn på dagis och hos dagbarnvårdare eller då man på grund av samåkning till eller från arbetet inte åker direkt hem. Däremot anses det inte som färdolycksfall om man av rent privata skäl gör en längre avvikelse från den normala vägen.

För att det ska vara ett färdolycksfall måste resan ske i samband med arbetets början och slut. Om man av rent privata skäl stannar kvar på arbetet efter arbetstidens slut, kan man förlora sitt färdskydd.

Arbetssjukdomar

All fysisk och psykisk ohälsa som beror på arbetet ska kunna godkännas som arbetsskada. Inverkan av skadliga arbetsmiljöfaktorer under en längre eller kortare tid kan ge arbetssjukdomar. Vanliga typer av sådan skadlig inverkan är

·        tungt arbete eller olämpliga arbetsställningar som kan leda till rygg- eller ledbesvär,

·        ensidigt arbete som kan ge skador på muskler och senor,

·        vibrationer som kan skada blodkärl, nerver och leder,

·        buller som kan ge hörselskada,

·        lösningsmedel som kan skada det centrala nervsystemet,

·        ämnen som kan ge upphov till cancer, allergier eller luftvägsbesvär,

·        psykisk påfrestning som kan ge upphov till psykiska besvär eller psykosomatiska sjukdomar, t. ex högt blodtryck, magsår eller hjärtbesvär.

Smittsamma sjukdomar

Det inträffar ofta att man blir förkyld på grund av att man smittas av en arbetskamrat. Sådana infektionssjukdomar som var och en kan drabbas av får man inte ersättning för enligt LAF. Huvudregeln är därför att smitta inte omfattas av skadebegreppet enligt LAF. Om man smittas genom olycksfall, t. ex får ett sår av en sprutkanyl, anses det emellertid som olycksfall och ersätts enligt LAF. I övrigt får man enbart ersättning enligt LAF för sjukdom som man fått vid arbete i laboratorier där arbete med smittämnet bedrivits. Man får också ersättning i arbete vid sjukvårdsinrättning eller annat arbete vid behandling, vård eller omhändertagande av smittförande person eller hantering av smittförande djur eller material. Skyddet gäller i dessa fall bara vissa särskilt allvarliga sjukdomar, t. ex resistenta stafylokockinfektioner, mul- och klövsjuka, ickevarig hjärnhinneinflammation och gulsot.

Vad är arbetsskada

Sjukdomar och skador kan man få både på arbetet och på fritiden. För att kunna bedöma om det är en arbetsskada, har man utarbetat en särskild metod. Arbetsskadan bedöms i två steg. Först bedömer försäkringskassan om den skadade har varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet. Det räcker emellertid inte. Vissa typer av sjukdomar och besvär kan man få såväl av skadlig inverkan i arbetet, som på grund av faktorer på fritiden eller rent allmänna sjukdoms- eller åldersförändringar. I ett andra steg ska man därför bedöma vilket samband den skadliga inverkan har med den skada eller sjukdom som uppkommit.

Skadlig inverkan

I de flesta arbeten finns skadlig inverkan, som kan medföra kortvariga eller bestående besvär. Med skadlig inverkan förstås då förutom olycksfall även andra faktorer i arbetsmiljön som kan leda till fysisk eller psykisk ohälsa.

Det är ofta svårt att bevisa att det har funnits skadlig inverkan i arbetet. Tidigare lagstiftning tog hänsyn till detta och hade en mycket förmånlig bevisregel. Denna bevisregel är emellertid från den 1 juli 1993 kraftigt försämrad. För att en arbetsmiljöfaktor ska anses utgöra skadlig inverkan i arbetet, fordras att faktorn med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har. Man kan säga att bördan av bevisningen att en arbetsmiljöfaktor utgör skadlig inverkan, har gått över från försäkringen till den skadade. Det är alltså han eller hon som ska bevisa att det förekommit en sådan skadlig faktor i arbetet med sådan omfattning, intensitet och varaktighet att det finns en hög grad av sannolikhet för skada.

En arbetstagare går in i försäkringen sådan som hon eller han är. Svagheter på grund av åldrande, tidigare sjukdom eller skador som inte beror på arbetet, ersätts därför inte. Om dessa svagheter påverkas negativt av arbetet, ersätts de emellertid enligt arbetsskadeförsäkringslagen. Som arbetsskada godtas alltså även de ökade sjukdomsbesvär (försämringar) som ett arbete kan orsaka.

Samband

Om man nu i första steget funnit att skadlig inverkan förekommit är nästa steg att ta ställning till om det finns ett samband mellan den skadliga inverkan och den skada eller sjukdom som uppkommit. Även här har en ny bevisregel tillkommit från den 1 juli 1993. Samband med den skadliga inverkan anses endast finnas enligt arbetsskadeförsäkringslagen om övervägande skäl talar för det. Utgångspunkten för bedömningen är alltså att samband inte finns. Först när den skadade lyckas bevisa att det finns en skadlig inverkan som har orsakat skada eller sjukdom i det enskilda fallet, ska den kunna godkännas. Denna bevisregel är lika sträng och i vissa fall kanske till och med strängare, än den bevisning som krävs för att man ska få ersättning enligt skadeståndslagen. På grund av den ändrade bevisregeln kommer många som verkligen har en arbetsskada eller arbetssjukdom inte få den ersatt. Lyckas den skadade inte bevisa vad hon eller han påstår, utgår ingen ersättning enligt LAF.

Försäkringskassans prövning

Den borgerliga regeringen införde kraftiga försämringar i arbetsskadeförsäkringen från och med den 1 juli 1993. Från och med den 1 juli har en arbetsskadad under sjukpenningtid endast rätt till samma ersättning från försäkringskassan som vid vanlig sjukdom. Försäkringskassan har därför inte någon anledning att pröva om arbetsskada finns, om inte skadan medför en bestående nedsättning av arbetsförmågan, d. v. s framtida inkomstbortfall som ska kompenseras med livränta. Även i sådana fall då en skada medfört förlust eller skada på tänder eller om en anställd som omfattas av LAF blir arbetsskadad utomlands, prövas frågan om det är en arbetsskada. Detta eftersom vid tandskada behandlingskostnaderna ersätts och vid arbetsskada utomlands kostnaderna för sjukvård.

Kostnaderna för sjukvård på grund av en arbetsskada ersätts på samma sätt som vid vanlig sjukdom, d. v. s den skadade får betala patientavgift på vanligt sätt. I praktiken innebär detta att LAF saknar betydelse under den tid den försäkrade har rätt till sjuklön eller sjukpenning. Vid kortare utbildning än ett år utgår normalt rehabiliteringspenning, i annat fall betalas livränta.

Livränta

Vid bestående skada uppkommer ofta invaliditet. Det finns två typer av invaliditet, medicinsk invaliditet, som anges i procent och som är en schablonberäkning av nedsättningen i förvärvsförmågan. Ekonomisk invaliditet tar hänsyn till den faktiska förlust som den skadade får på grund av skadan. LAF tillämpar det ekonomiska invaliditetsbegreppet. Livräntan ska alltså kompensera en bestående beräknad nedsättning av arbetsförmågan. När man gör denna beräkning ser man på inkomstförhållandena har förändrats. Inkomstbortfallet ersätts endast om inkomstminskningen uppgår till minst 1/15-del av den tidigare inkomsten. Den övre gränsen går vid 7,5 basbelopp. Nedsättningen ska vara bestående. Inkomstminskningen måste också vara större än ¼-basbelopp för att livränta ska utgå. Livräntan avser att kompensera den anställde för inkomstbortfall på grund av skadan. Man utgår då från den lön som den skadade skulle fått om skadan inte inträffat. Om lönen t. ex på grund av omplacering till ett arbete som inte har skift har blivit lägre, kompenserar livräntan bortfallet av skiftersättningen. Om den anställde inte kan återgå i arbetet utan får hel förtidspension, kompenserar LAF-livräntan upp till den lön hon eller han skulle fått om skadan inte inträffat.

Dödsfall

Vid dödsfall utgår ersättning för begravningshjälp, ersättning till efterlevande i form av omställningslivränta, särskild efterlevandelivränta och livränta till barn.

TRYGGHETSFÖRSÄKRING VID ARBETSSKADA (TFA)

TFA är en avtalsförsäkring. Försäkringen gäller för anställda som arbetar under gällande kollektivavtal. Om en arbetsgivare har två kategorier anställda, t. ex tjänstemän och arbetare, men enbart avtal för arbetarna omfattas inte tjänstemännen av TFA. Försäkringsgivare är AMF-trygghetsförsäkring, som sköter skaderegleringen.

Under 1993 och 1994 har stora förändringar skett i försäkringsvillkoren för TFA. Vi ska här redogöra för försäkringsvillkoren som gäller för tiden den 1 juli 1993-31 maj 1994 samt från och med den 1 juli 1994. För försäkringsfall som inträffat tidigare än den 1 juli 1993 gäller de försäkringsvillkor som gällde då.

TFA eller för skadefall inom SAF/LO/PTK-området. Därutöver finns avtal som i huvudsak är likalydande för andra områden. Avtalen har inte heller alltid samma tidpunkt när de träder ikraft. På det statliga området gäller avtalet mellan arbetsgivarverket - SACO - Statsanställdas förbund och TCO-OF. Avtalet heter personskadeavtal och förkortas PSA.

Mellan Svenska Kommunalarbetareförbundet/SACO-K och Kommun- och Landstingsförbundet gäller ?

Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) och LO har eget avtal.

I de följande kommer vi endast använda förkortningen TFA, och avser då innehållet även i de övriga avtalen. I de fall det finns särbestämmelser i vissa avtal, anges det särskilt.

Ikraftträdandet till punkt

§ 4, 6 och 12 i ”gamla” TFA innehöll bestämmelser om ersättning vid arbetssjukdom efter 180 dagar, full ersättning under akut sjukdomstid efter 8 dagar, samt full ersättning för faktisk inkomstförlust innan den definitiva invaliditeten fastställts.

Dessa bestämmelser kan sägas vara själva hjärtat i det gamla TFA- avtalet. I princip innebar bestämmelserna att skadeståndsrättslig ersättning utgick vid arbetsskada oberoende av vållande. Dessa bestämmelser sades upp av arbetsgivarna till olika tidpunkter. SAF till den 1 juli 1993, Kommun- och Landstingsförbundet till den 1 februari 1994 och KFO till den 1 mars 1994.

Försämringen i TFA-ersättning när det gäller färdolycksfall med trafikförsäkringspliktigt motorfordon, regeln om en självrisk om 599 kr, samt de nya reglerna om preskription gäller endast på skador som har inträffat

* - på SAF/LO/PTK-området från och den 1 juni 1994

·        på Kommun- och Landstingsförbundet, - TCO-OF, - Sv Kommunalarbetareförbundet och - SACO-K från och med den 1 december 1994

Avtalet mellan Arbetsgivarverket - SACO/SF och TCO-OF/S, P och O (PSA) från den 1 juli 1993.

Avtalet mellan Arbetsgivarverket - SACO/SF och TCO-OF/S, P och O (PSA) från den 1 januari 1995.

Vad är skillnaden mellan de olika avtalen?

Avtalen mellan SAF-LO/PTK och KFO-LO är identiska till innehållet.

Ibland tar man in bestämmelser i förhandlingsprotokollet, som inte syns i själva avtalstexten. Så har skett i förhandlingsprotokollet mellan Kommun- och Landstingsförbundet - TCO-OF/Svenska Kommunalarbetareförbundet/SACO-K. Enligt denna bestämmelse får en person som fått personskada genom våld och även misshandel i arbetet ersättning för faktiskt förlorad inkomst samt ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter. Det gäller emellertid endast om arbetsoförmågan varat 8 dagar eller mer räknat från insjuknandedagen. Någon sådan ersättning finns inte mellan SAF-LO/PTK eller mellan KFO-LO.

PSA-avtalet har i § 21 en motsvarande bestämmelse. Skillnaden mellan detta avtal och avtalet på kommunområdet är att det inte finns någon karenstid om 8 dagar. Till skillnad från kommun- och landstingssidan där ingen självrisk gäller för sjukvårdskostnader i sådana fall, är det självrisk i detta avtal.

Vid dödsfall utgår ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler för förlust av underhåll. Denna regel kompletteras emellertid med en garantiregel, som innebär att efterlevande make får ersättning för förlust av underhåll med minst 25.000 kr och barn med minst 2.500 kr per år som återstår till det barnet fyllt 20 år. Räcker inte denna ganska låga ersättning utgår förlust enligt skadeståndsrättsliga regler. Det innebär att efterlevande får ersättning motsvarande den förlust av underhåll de verkligen lidit.

PSA-avtalet har en annan reglering. Där utgår ersättning vid dödsfall till följd av arbetsskada till efterlevande make (sambo) och varje ersättningsberättigad förälder, med 2.5 basbelopp. Varje ersättningsberättigat barn erhåller enligt PSA-avtalet ett summabelopp beräknat som ¼ basbelopp för varje återstående hela levnadsår t. o. m det 20. Om förlust av underhåll skulle föreligga med belopp som överstiger ¼ basbelopp per återstående levnadsår, utges till skillnad från de andra försäkringarna, ingen ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler.

·        Skadefall som omfattas av TFA gäller för sådana personskador som är arbetsskada enligt arbetsskadeförsäkringslagen (LAF). TFA har samma arbetsskadebegrepp som LAF. Färdolycksfall som inträffat efter maj 1994 och som ger rätt till ersättning enligt trafikskadelagen, omfattas dock inte av TFA.

Alla arbetsskador ger dock inte rätt till ersättning. Arbetsolycksfall berättigar till ersättning endast om olycksfallet har medfört arbetsoförmåga som varat i mer än 14 dagar eller medfört bestående invaliditet. Försäkringen ersätter dock vissa kostnader, även om olycksfallet medfört arbetsoförmåga under kortare tid, trots att olycksfallet föranlett läkarbesök.

För arbetssjukdomar är huvudregeln att ersättning utgår endast om skadan varat mer än 180 dagar efter den dag då skadan uppträtt (visandedagen) och godtagits som arbetsskada enligt LAF.

Försäkringskassan prövar normalt inte om det föreligger arbetsskada förrän det blir aktuellt att pröva rätten till livränta. En intressant fråga är därför när TFA kan lämna ersättning trots att försäkringskassan inte prövat om sjukdomen är en arbetsskada enligt LAF. Så kan det vara i två fall. Det ena fallet är när arbetssjukdomen varat mer än 180 dagar efter visandedagen och finns upptagen i förteckningen i tabell till ILO-konventionen (nr 121) angående förmåner vid yrkesskada (bilaga).

De sjukdomar som finns upptagna i denna förteckning är bl. a hörselskador, vibrationsskador, sjukdomar orsakade av olika kemikalier, sjukdomar i andningsorganen orsakade av olika ämnen, silikos, asbestos m. m. Däremot upptar förteckningen inte t.ex. belastningsskador.

Det andra fallet är när arbetssjukdomen varat mer än 180 dagar från visandedagen samt enligt läkarintyg lett till en bestående medicinsk invaliditet på minst 5 procent. I detta fall utgår en skattefri engångsersättning med 20.000 kr, men däremot inte någon annan ersättning enligt TFA-villkoren.

Även den särskilda ersättningen om 20.000 kronor söks hos TFA. Till ansökan ska man då foga två läkarutlåtanden som utvisar att det varit skadlig inverkan i arbetet och att samband finns mellan sjukdomen och den skadliga inverkan samt invaliditetsgraden. Läkarutlåtandena ska vara utfärdade av läkare med olika specialistkompetens, t. ex företagshälsovård eller yrkesmedicin.

Ersättning under akut sjukdomstid

Olika regler gäller för ersättning under akut sjukdomstid respektive invaliditetstid. Sjukdomstillstånd (akut sjukdomstid ?) är då den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen samt läkarvård eller annan behandling.

Inkomstförlust

För skador som inträffat före den 1 juli 1993 lämnas ersättning för inkomstförlust vid sjukskrivning som varat minst 8 dagar. Detta gäller såväl vid olycksfall som vid arbetssjukdomar. Ersättning utgår dock endast om inkomstförlusten inte täcks genom annan ersättning, t. ex sjuklön eller sjukpenning.

För skador som inträffat efter den 30 juni 1993 gäller andra regler. Vid arbetssjukdomar och färdolycksfall utgår ej längre någon ersättning för inkomstförlust under sjukdomstiden. Däremot kan fortfarande viss ersättning lämnas för inkomstförlust vid olycksfall hänt i arbetet. För de första 90 dagarnas sjukskrivning vid varje sjukfall utgår ej någon ersättning. Men från och med den 91 sjukskrivningsdagen lämnas ersättning med 10 procent av vad den skadade skulle ha haft i inkomst under förutsätting att förlusten efter avräkning av ersättning från arbetsgivaren och försäkringskassan uppgått till minst 20 procent av inkomsten. Om förlusten för tid efter 365 dagar uppgår till minst 30 procent av inkomsten lämnas ersättning med 20 procent. Detta innebär att ersättning från TFA tillsammans med ersättningen från försäkringskassan i allmänhet kommer att motsvara 90 procent. Om arbetsgivaren vid arbetsolycksfall och arbetssjukdomar är skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagen utgår ersättning för hela inkomstförlusten. De närmare reglerna om detta redovisas i avsnittet om skadeståndslagen.

Vid arbetsolycksfall som föranlett läkarbesök lämnas alltid ersättning för skadade glasögon, hörapparat, protester o. dyl. samt läkar- och sjukvårdskostnader. Vid arbetsolycksfall som medfört sjukskrivning under mer än 14 dagar eller bestående invaliditet eller vid av försäkringskassa godkänd arbetssjukdom eller sjukdom som finns upptagen i ILO-konventionen angående förmåner vid yrkesskada som kvarstår sedan 180 dagar förflutit, lämnas ersättning för samtliga kostnader enligt skadeståndsrättsliga regler. Vid utbetalning dras 500 kr av som självrisk. Belopp under 100 kr utbetalas inte. Skadeståndsbeloppet måste därför uppgå till minst 600 kr för att utbetalas. Detta gäller dock inte i de fall arbetsgivaren är ersättningsskyldig enligt skadeståndslagen. I detta fall utgår belopp utan självrisk och lägsta ersättningsbelopp. Denna regel gäller inte heller för skador som har inträffat före den 1 juli 1994.

Sveda och värk

Med sveda och värk menas det lidande som skadan medför under den akuta sjukdoms- och behandlingstiden. Ersättningens storlek beror bl. a på skadans art, typ av behandling och läkningstidens längd. Ersättningen fastställs när den akuta sjukdomstiden - som normalt motsvara den akuta sjukskrivningstiden - har upphört.

Ersättning för sveda och värk

Ersättning för sveda och värk utgår från TFA vid arbetsoförmåga som varat mer än 30 dagar. Vid arbetssjukdom lämnas dock inte ersättning före den 91 dagen efter den dag då skadan visade sig. 1994 var normalbeloppet 1.824 kr per månad. Vid sjukhusvård kan dock månadsbeloppet vara betydligt högre. Beloppet reduceras efter 6 månaders sjukskrivning. Sveda och värkersättningen bestäms efter tabeller. I vissa fall, bl. a vid svåra smärtor, kan det utgå högre ersättning än annars.

Ersättning för sveda och värk är en skattefri ersättning.

Ersättning vid invaliditet

När den akuta sjukdoms- och behandlingstiden har upphört och det medicinska tillståndet är stabilt inträder invaliditetstillstånd. Då gäller följande ersättningsregler.

Inkomstförlust

I normalfallet kompenseras framtida inkomstförlust vid invaliditet genom livränta från LAF. Livränteunderlaget i LAF är dock begränsat till 7,5 x basbeloppet. Vidare gäller att inkomstminskningen måste uppgå till minst 1/15-del och överstiga ¼-dels basbelopp. TFA- försäkringen lämnar ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler för framtida inkomstförluster som inte ersätts genom livräntan från LAF, pension enligt AFL eller på annat sätt. Ersättningen utgår i form av livränta eller engångsbelopp. Vid pensionsåldern 65 år reduceras livräntan för inkomstbortfall från TFA till hälften. Livräntan är värdesäkrad enligt lagen om ändring av skadeståndslivränta.

Framtida merkostnader

Om skadan medfört större nödvändiga framtida merkostnader lämnas ersättning i form av engångsbelopp eller livränta. Ersättning lämnas enligt skadeståndsrättsliga regler för kostnader som inte ersätts genom handikappersättning eller på annat sätt. Ersättning för mindre framtida kostnader anses ingå i ersättningarna för lyte och men samt olägenheter i övrigt.

Lyte och men

Ersättning för lyte och men är beroende av den medicinska invaliditeten som skadan förorsakat. Den medicinska invaliditetsgraden anges som ett procenttal och ska utgöra ett mått på den varaktiga nedsättningen av funktionsförmågan som har orsakats av arbetsskadan. Ersättningen minskar med stigande ålder. Däremot tar man ingen hänsyn till skadans konsekvenser för den skadades fritidsintressen och arbets- och inkomstförhållanden m. m. Ersättning för lyte och men beräknas enligt en särskild tabell som har fastställts av arbetsmarknadens parter. Ersättningen är fri från inkomstskatt och utbetalas som ett engångsbelopp så snart den medicinska invaliditeten kan fastställas. Utöver tabellersättningen kan ersättning lämnas enligt skadeståndsrättsliga regler för t. ex vanprydande ärr, amputationsdefekt, sådan värk vartill hänsyn ej tagits när man bestämmer den medicinska invaliditetsgraden, förlust av sinnesfunktion, tänder eller inre organ.

Olägenheter i övrigt

Ersättning för olägenheter i övrigt till följd av skadan avser att ge kompensation för ökad anspänning i arbetet, besvär i den vardagliga livsföringen, risk för framtida kostnader samt risk för smärre inkomstförluster. Ersättningen beräknas enligt skadeståndsrättsliga regler. Ersättningsbeloppet ska dock enligt TFA uppgå till minst 70 procent av ersättningen för lyte och men. Ersättningen för olägenheter är skattefri.

Ersättning vid rehabilitering

Kan den skadade på grund av bestående följder av arbetsskadan inte återgå till sitt tidigare förvärvsarbete, ersätts skäliga kostnader avseende erforderlig rehabilitering till annat jämförbart yrke. I detta sammanhang kan nämnas att det tidigare fanns en regel om rätt till ersättning för den faktiska inkomstförlusten för tid innan den framtida definitiva nedsättningen av den skadades arbetsförmåga kan bedömas med tillräcklig säkerhet. Denna regel har dock upphört att gälla den 1 juli 1993 och är således tillämplig endast för försäkringsfall som inträffat före den dagen.

Ersättning vid dödsfall

LAF lämnar begravningshjälp med belopp motsvarande 30 procent av basbeloppet. Från tjänstegrupplivförsäkringen lämnas begravningshjälp med 0,5 basbelopp. TFA betalar resterande begravningskostnader, t. ex för begravningsmåltid, gravsten och hälften av kostnaden för sorgkläder till efterlevande make och barn. TFA lämnar också ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler för förlust av underhåll till efterlevande. Som regel blir det dock inte aktuellt med något sådan underhållsersättning med hänsyn till den ersättning som utgår i form av pension, livränta m. m. Vidare beaktas avkastning på tjänstegrupplivförsäkringen. Till efterlevande make ska dock alltid lämnas ersättning för förlust av underhåll motsvarande minst 25.000 kr. Med efterlevande make jämställs sådan person med vilken avlidnes stadigvarande sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden. Till varje barn ska vidare alltid lämnas ersättning för förlust av underhåll med ett belopp som motsvarar minst 2.500 kr för varje år som återstår till det barnet fyller 20 år. Under vissa förutsättningar kan också underhållsersättning utgå till förälder som sammanbodde med den avlidne vid tiden för dödsfallet.

Efterskydd och preskription

TFA gäller från första arbetsdagen och så länge anställningen varar. Det finns även efterskydd vid arbetssjukdom som visar sig först efter det att anställningen upphört. För att efterskyddet ska gälla krävs att den försäkrade har varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet efter januari 1974 och att arbetssjukdomen har visat sig innan den skadade har fyllt 65 år. Vid asbestbetingad cancer gäller efterskyddet tills den skadade fyllt 70 år.

Rätten till ersättning från TFA för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt preskriberas (förfaller) om ansökan om ersättning ej skett inom 10 år räknat från skadedagen. När det gäller ersättning för inkomstförlust, förlust av underhåll samt annan ersättning, ska ansökan om ersättning ske inom 6 år. Kommer ansökan in senare kan TFA lämna ersättning endast 6 år tillbaka från ansökningstillfället.

Överklagande

Om man inte är nöjd med AMF-trygghetsförsäkrings beslut kan man begära att ärendet hänskjutes till TFA-nämnden för prövning. Detta måste i så fall göras inom 6 månader från det att TFA förklarat att slutlig ställning har tagits i ersättningsfrågan. I TFA-nämnden som är rådgivande till AMF-trygghetsförsäkring ingår representanter för arbetsmarknadens organisationer. Om TFA-nämden inte finner skäl att rekommendera ändring av beslutet har den skadade möjlighet att gå vidare genom att hänskjuta tvistefrågan till skiljenämnden för AMF- försäkringarna till bindande avgörande. Skiljenämnden består av en opartisk ordförande och 6 övriga ledamöter utsedda av arbetsmarknadens organisationer. Förfarandet i TFA-nämnden och skiljenämnden är kostnadsfritt för den skadade.

Avtalsgruppsjukförsäkring (AGS)

AGS-ersättning är en komplettering av löneskyddet vid sjukdom. Om man har sjuklön utgår AGS efter det rätten till sjuklön upphört, d. v. s efter 14 dagar. Har man inte rätt till sjuklön utgår ersättning från AGS om sjukskrivningen varar mer än 7 dagar. AGS-ersättningen utgår sedan till 90 dagar från och med insjuknandedagen.

AGS-ersättningen utgör 10 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI).

Under förtidspensions- och sjukbidragstid utgår också en månadsersättning. Månadsersättningens storlek beror på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid insjuknandet. Ersättningen utgår vid hel förtidspension med helt belopp, vid halv förtidspension med halvt belopp o. s. v.

 

SEMESTERLAGEN ERSÄTTNING VID SJUKFRÅNVARO

Huvudregeln enligt semesterlagen är att rätten till semesterlön under semesterledighet beräknas på den sammanlagda inkomst man haft under intjänandeåret, dvs året innan semesteråret. Ju högre inkomst man haft desto högre semesterlön. För att den som under intjänandeåret varit sjukfrånvarande inte ska förlora allt för mycket på detta, finns i semesterlagen regler om att sjukfrånvaro i viss mån ska medföra rätt till semesterlön. Något olika regler gäller för sjukdom som ej är arbetsskada och sjukdom som beror på arbetsskada.

Vid frånvaro p.g.a. sjukdom, som ej är arbetsskada, är en period om 180 dagar under intjänandeåret semesterlönegrundande. Semesterlön för frånvarotid tjänas emellertid bara in under sådan dag som arbetstagaren skulle ha arbetat, om han inte varit sjuk. Detta innebär att det inte är alla 180 dagarna som är semesterlönegrundande, utan bara de dagar under denna period som han skulle ha arbetat.

Har arbetstagaren däremot varit frånvarande p.g.a. sjukdom, som beror på arbetsskada, finns en förmånligare regel. Här finns det ingen begränsning till 180 dagar per intjänandeår.

Den enda begränsning som finns är att rätten till semesterlön under sjukfrånvaro upphör när sjukfrånvaron har varat oavbrutet under två hela intjänandeår efter insjuknandet. Detta gäller oavsett om det rör sig om arbetsskada eller vanlig sjukdom.

För att den förmånligare regeln vid arbetsskada ska gälla förutsätts det att arbetsskadan är godkänd. Reglerna om fastställande av arbetsskada är något komplicerade. Vi ska i all korthet beröra huvuddragen.

De problem som finns hänger samman med de ändringar som under 1993 företogs i lagen om arbetsskadeförsäkring. Numera kommer frågan huruvida arbetstagaren har ådragit sig arbetsskada eller inte att prövas av försäkringskassa. Som regel först när den av arbetsskadan förorsakade sjukdomstiden har upphört och rätt till livränta inträtt enligt arbetsskadeförsäkringslagen. Det stora flertalet arbetsskador föranleder dock inte någon livränteprövning och följaktligen blir det inte någon arbetsskadeprövning från försäkringskassans sida i dessa fall. Det fåtal arbetstagare som kan bli aktuella för arbetsskadeprövning får räkna med att det dröjer länge innan beslut om godkänd arbetsskada föreligger. Det kan alltså dröja flera år innan en sådan prövning blir aktuell. P.g.a. risk för att kraven på semesterlön preskriberas, kan arbetstagaren alltså inte längre avvakta försäkringskassans ställningstagande, utan måste själv eller med hjälp av sin fackliga organisation agera.

Detta innebär att kraven om semesterlön avseende sjukfrånvaro måste framställas till arbetsgivaren på ett tidigt stadium. Det blir då i första hand arbetsgivaren som får ta ställning till frågan om sjukfrånvaron berott på arbetsskada eller inte och i sista hand om tvist uppstår, får talan väckas vid domstol om detta.

Vägledning i frågan om arbetsskada föreligger eller ej kan i många fall erhållas från AMF-TFA. I händelse av inträffat arbetsskadefall görs anmälan dit. AMF-TFA gör i fråga om arbetsolyckor och vissa arbetssjukdomar en självständig prövning utan att avvakta försäkringskassans ställningstagande i frågan om arbetsskada föreligger eller ej. AMF-TFAs beslut kan alltså tjäna som bevis i denna fråga. Ett annat sätt är att genom läkarintyg styrka att arbetsskada föreligger.

 

ANMÄLAN AV ARBETSSKADA TILL FÖRSÄKRINGSKASSA

Inledning

När en arbetstagare är inte kan arbeta får han eller hon i regel till att börja med samma ersättning vare sig frånvaron beror på arbetsskada eller vanlig sjukdom. I båda fallen utgår ersättning som vid sjukdom. Det är först om skadan ger särskilda kostnader för läkarbesök eller om den ger en långvarig frånvaro med bestående invaliditet som det har betydelse vilken typ av skada det är. Dessa regler är nya. Tidigare erhöll man full kompensation för inkomstförlust om det var en arbetsskada.

Eftersom det i inledningsläget inte är någon skillnad i ersättning finns det stor risk att den skadade inte gör något för att få sin frånvaro bestämd som beroende av arbetsskada. Detta är allvarligt ur många synpunkter.

För det första innebär det att den redovisning av arbetsskador, som är nödvändig för att komma tillrätta med arbetsmiljön, blir sämre. För det andra innebär det ur den enskildes synpunkt att hon eller han senare kan gå miste om rätt till ersättning som kan uppgå till betydande belopp.

Vid arbetsolyckor är det i regel lätt att bestämma skadedagen. Det är den dag då olyckan inträffade. När det gäller skada till följd av annat än olycksfall anses den ha inträffat den dag då skadan visade sig. I de fall skadan består av sjukliga förändringar som kan röntgenfotograferas eller på annat sätt tydligt redovisas i läkarundersökningar, är det heller i regel inte några problem att få fastställt den dag då skadan först visade sig, visandedagen.

Vid mer diffusa förändringar, som förslitningssjukdomar, är det däremot viktigt att skadan anmäls som en arbetssjukdom. Även om en sådan anmälan inte ger någon annan ersättning än vanlig sjukdom, kan det få betydelse för framtida eller retroaktiva ersättningar. Det kan också få betydelse när det gäller att få ersättning för vissa kostnader.

Arbetsgivares skyldighet att anmäla

Det är arbetsgivaren som har ansvaret  för att arbetsskada anmäls till försäkringskassan enligt arbetsskadeförsäkringslagen (LAF).  Arbetstagaren eller om hans eller hennes fack hjälper  facket ska anmäla arbetsskada till den arbetsgivare hos vilken arbetstagaren är anställd. Vid arbetssjukdom som inträffar efter det anställningen upphört ska anmälan lämnas till den arbetsgivare där arbetstagaren sist blev utsatt för de skadliga förhållandena.

Arbetsgivaren är skyldig att på en särskild blankett omedelbart anmäla skadan till den försäkringskassa där arbetstagaren är inskriven. Om arbetsgivaren inte anmäler till försäkringskassan kan han dömas till böter. Arbetsgivaren är även skyldig att lämna uppgifter om förhållanden som är av betydelse för att kunna bedöma om en anställd har utsatts för arbetsskada till försäkringskassa eller domstol som handlägger ärendet.

Om olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet har medfört dödsfall eller svårare personskada är arbetsgivaren enligt arbetsmiljöförordningen skyldig att utan dröjsmål underrätta yrkesinspektionen. Detta gäller även i de fall olycksfallet, eller den skadliga inverkan, samtidigt drabbat flera arbetstagare.

Med arbetsskada förstås då skada eller sjukdom som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Det gäller även psykosomatiska sjukdomar och skador av psykisk art som kan vara arbetsskador. Även skada som uppstått på grund av olycksfall i samband med färd till eller från arbetet är arbetsskada som skall anmälas till försäkringskassan.

Anmälan till försäkringskassan ska göras om arbetsskadan föranlett eller kan antas föranleda

1. sjukvårdsersättning från den allmänna försäkringen eller arbetsskadeförsäkringen eller

2. ersättning på grund av nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga

3. sveda, värk, lyte eller annan stadigvarande men eller dödsfall.

Hur blanketten ser ut framgår av bilaga. Anmälan ska lämnas till försäkringskassan inom 14 dagar från det skadan visade sig. Kopia av anmälan lämnas till skyddsombudet. Yrkesinspektionen får anmälan genom försäkringskassan.

Det är arbetsgivaren som är ansvarig för hur blanketten fylls i. Den anställde och skyddsombudet kan genom att skriva under blanketten visa att de tagit del av anmälan. Dessutom kan den anställde komplettera anmälan på en särskild sida i blanketten. Vid arbetssjukdom kan den skadade beskriva arbetsuppgifterna som har förorsakat skadan och vid olycksfall beskriva händelseförloppet. Om de uppgifter arbetsgivaren lämnar är felaktiga, kan den skadade även påpeka det här. Inget hindrar att man skriver denna information på en särskild bilaga, eller skickar kompletteringen direkt till försäkringskassan.

Genom försämringen av TFA har en ny situation uppkommit. Arbetstagaren får full kompensation för inkomstförlust, endast om hon eller han kan visa att arbetsgivare eller någon för vilken han svarar, har vållat skadan. TFA-försäkringen täcker helt arbetsgivarens kostnader för ersättning till den anställde. Det har därför inte någon ekonomisk betydelse för arbetsgivaren om han vållat skadan eller inte. Däremot är det naturligt och mänskligt att inte vilja erkänna att man genom ovarsamhet skadat en annan människa. Om en arbetsskada beror på att arbetsledningen inte följt arbetsmiljölagen kan det medföra straffrättsligt ansvar för arbetsmiljöbrott för att ha vållat kroppsskada eller sjukdom eller framkallat fara för annan. Det är arbetsgivaren eller den till vilken han delegerat ansvaret som kan dömas

Erfarenhetsmässigt visar det sig därför att arbetstagaren och arbetsgivaren eller hans representanter ofta har olika uppfattning i frågan om arbetsgivaren vållat skadan eller inte. Det är därför viktigt att den fackliga organisationen som har att tillvarata den anställdes intresse, inser att man vid utredningen kan befinna sig i en partsställning. Skyddsombudets eller annan facklig företrädares uppgift är här att företräda den anställdes intresse. Detta gäller även om det för ett skyddsombud kan var jobbigt att medge att man inte förutsett en arbetsmiljörisk som senare kanske resulterat i ett olycksfall eller en sjukdom. Det är emellertid arbetsgivarens ansvar, inte skyddsombudets eller annan facklig förtroendemans.

Anmälan av arbetsskada är i regel den första handling som upprättas vid arbetsskada. Vid arbetsolycka sker det i regel ganska omedelbart efter det olyckan inträffat. Hur blanketten fylls i får därför stort betydelse för hur man senare kommer att bedöma arbetsskadan. Det är viktigt att det redan av arbetsskadeanmälan framgår sådana förhållanden som har betydelse för att bedöma vållandefrågan.

Arbetstagares anmälan av arbetsskada

Normalt sett anmäler arbetsgivaren endast sådana arbetsskador som är uppenbara. Där det finns en stark facklig organisation kan kanske  facket övertyga arbetsgivaren även i andra fall om att arbetsskada föreligger. I ett stort antal fall kommer därför arbetsskadan inte att anmälas, enligt arbetsskadeförsäkringslagen (LAF).

En arbetsskada som inte är en följd av olycksfall visar sig oftast genom frånvaro från arbetet på grund av sjukdom. På försäkran för sjukpenning finns under övriga upplysningar en information om att man ska anmäla arbetsskada. Det är viktigt att arbetstagaren när hon eller han anmäler sjukdom som beror på arbetsskada även anger det på försäkran för sjukpenning. Härigenom kan man kanske senare styrka eventuellt samband med skadlig inverkan och visandedag för arbetsskadan har. Har arbetstagaren inte anmält att det rör sig om en arbetsskada, kan det vara svårt att i efterhand visa att sjukfrånvaron har samband med en sådan.

Försäkringskassan registrerar enbart uppgiften om arbetsskada. En prövning av om det är arbetsskada eller ej sker i regel inte hos försäkringskassan förrän det blir aktuellt med livränta.

Arbetstagaren som misstänker att sjukdom eller skada beror på arbetet skall vid läkarbesök, behandling och sjukskrivning berätta om  sina misstankar. Han eller hon skall också berätta om besvären  funnits kvar under den tid som förflutit mellan den första sjukskrivningen och de efterföljande. Även om läkaren vid läkarbesöket enbart ger värktabletter eller ordinerar behandling, antecknar läkaren besvären journalen. Detta underlättar en positiv bedömning om skadan leder till bestående inkomstförlust. Detta eftersom t.ex. de flesta belastningsskador som medför bestående inkomstförlust, har föregåtts av ett flertal allt längre sjukperioder under många år.

ANMÄLAN TILL TFA

Ändrad handläggning p.g.a. försämringarna

Genom försämringarna av TFA blir ersättningen sämre än enligt det tidigare avtalet. Vid arbetsolycksfall utgår någon form av ersättning först när arbetsoförmågan varar mer än 14 dagar eller medför bestående invaliditet. Arbetssjukdomar ersätts enligt huvudregeln först om skadan varat mer än 180 dagar efter visandedagen och godtagits som arbetsskada enligt LAF, finns upptagna i en särskild förteckning som  fastställts av ILO eller  uppgår till minst 5 procents invaliditet med två läkarintyg. :

Ersättningarna har dessutom blivit lägre. Före den 1 juli 1993 fick den arbetsskadade ersättning för hela inkomstförlusten  vid arbetsoförmåga som varat 8 dagar eller mer både vid  arbetsolycksfall och arbetssjukdom. Nu är rätten till ersättning för inkomstförlust vid arbetssjukdom slopad. När det gäller arbetsolycksfall - dock ej färdolycksfall - utgår ersättning för inkomstförlust om olycksfallet föranlett arbetsoförmåga mer än 90 dagar räknat från och med insjuknandedagen vid varje sjukfall. Ersättning utgår inte med 100 procent av inkomstförlusten som tidigare, utan är konstruerad så att den ska ge en täckning motsvarande 90 procent av inkomstförlusten.

TFA-försäkringen har dessutom förändrat karaktär. Tidigare var försäkringen konstruerad så att den alltid skulle ge minst full skadeståndsrättslig ersättning i alla skadefall. Arbetsgivaren slapp därför den besvärliga prövningen av om han varit försumlig och därför var skyldig att betala full skadeståndsrättslig ersättning.  Från och med den 1 juli 1993 får den skadade full ersättning för inkomstförlust enligt skadeståndslagen endast om hon eller han kan visa att arbetsskadan ”vållats i tjänsten av arbetsgivare, som tecknat TFA- försäkring, genom vårdslöshet enligt skadeståndslagen”. Vidare sägs att detsamma gäller ”om en arbetstagare hos arbetsgivaren har vållat en arbetsskada genom fel eller försummelse i tjänsten”.

Denna förändring av försäkringens karaktär är en principiellt mycket viktig nyhet. Den innebär att arbetsskadeförsäkringen ur facklig synpunkt måste handläggas på ett helt annat sätt än tidigare. Från att ha varit en ren sjuk- och olycksfallsförsäkring, förvandlas den till att bli en ansvarsförsäkring för arbetsgivaren, där ansvaret i sin helhet utkrävs endast om arbetsgivaren eller någon för vilken han svarar varit försumlig.

AMF-försäkringen var tidigare en ”utan skuld-försäkring” där ersättning utgick oberoende av ”vållande”. Nu har den förlorat denna karaktär. Arbetstagaren ska därför i många situationer bevisa att arbetsgivaren varit försumlig. AMF får dessutom nu också i många fall göra en självständig prövning av om det är arbetsskada eller ej. Tidigare behövde AMF bara invänta försäkringskassans bedömning. Med den ärendemängd AMF har är det knappast praktiskt möjligt att göra några mer omfattande utredningar på arbetsplatsen eller av den skadade. Det blir därför den lokala fackliga organisationen som ska hjälpa medlemmen med utredning och formulering av ansökan. Ur facklig synpunkt innebär detta att arbetsskadeanmälan måste hanteras på ett helt annat sätt än tidigare. Den lokala fackliga organisationen, skyddsombudet, eller i förekommande fall arbetsplatsföreträdaren, måste på ett helt annat sätt vara aktiv. Det är dessutom ofta  en klar partsställning där arbetsgivaren och arbetstagaren kan ha olika intressen. Detta måste den fackliga organisationen ta hänsyn till när man utreder och formulerar ansökan.

Anmälan till AMF

Arbetsskada (olycksfall eller arbetssjukdom) anmäls alltid till både försäkringskassan och till AMF- trygghetsförsäkring (TFA). Försäkringskassan skickar inte anmälan vidare till TFA i de fall man inte prövat frågan om arbetsskada. Eftersom försäkringskassan i de flesta fall inte gör någon sådan prövning förrän vid bestående invaliditet, måste arbetstagaren själv ombesörja anmälan till TFA.

Trafikolyckor, skador av en viss produkt, personskador i samband med brott kan också vara arbetsskada. Då ska arbetstagaren samtidigt med anmälan till AMF begära ersättning av den skadevållaren eller hans eller hennes försäkringsbolag. TFA ersätter skadan till den del det faller inom avtalet. Resterande del upp till hundra procent kan då komma att ersättas av skadevållaren.

Vid olycka med fordon som är trafikförsäkringspliktigt, d. v. s i princip alla fordon som rör sig på allmän väg, samt tyngre truckar på arbetsplats, lämnas ersättning för hela inkomstförlusten. Eftersom TFA normalt lämnar lägre ersättning för inkomstförlust, är det viktigt att man anmäler anspråk hos det försäkrande försäkringsbolaget. Se närmare under avsnittet trafikolycksfall.

I de fall skadan orsakats av en viss produkt kan produktansvarslagen gälla. Även i detta fall ska anmälan gå till AMF samtidigt som man riktar skadeståndskrav mot den som har ansvaret enligt produktansvarslagen. . Om arbetsgivaren eller någon annan är ansvarig för skada orsakad av elektrisk anläggning, skada p.g.a. järnväg eller luftfart sänder man också anmälan till TFA och till arbetsgivaren om han är ansvarig eller i annat fall till den ansvarige.

ANMÄLAN AV ARBETSOLYCKSFALL

Försämringarna och arbetsolycksfall

Försämringarna i arbetsskadeförsäkringslagen från och med den 1 juli 1993 medför förändringar i AMFs handläggning av arbetsolycksfall. Tidigare sörjde försäkringskassan för den utredning som behövdes för att klarlägga om ett olycksfall i arbetet var arbetsskada eller ej.

Nu prövar försäkringskassan om det är arbetsskada i tre fall

·      när en skadad fått en bestående nedsättning av arbetsförmågan och det då uppstår ett framtida inkomstbortfall.

·      vid tandskada

·      vid arbetsskadefall som inträffar vid tillfällig vistelse utomlands.

Vid kortare arbetsoförmåga ersätts arbetsskada enligt arbetskadeförsäkringslagen på samma sätt som vanlig sjukdom. Det finns då ingen anledning för försäkringskassan att ta ställning till om det är arbetsskada eller ej. Även kostnader för läkarbesök ersätts på samma sätt, d. v. s sedvanlig patientavgift tas ut av den arbetsskadade.

Enligt TFA-villkoren ersätts arbetssjukdom i stort på samma sätt som enligt arbetsskadeförsäkringslagen. Om det däremot är fråga om arbetsolycksfall utgår bättre ersättning än enligt lagen. Då lämnar TFA ersättning för inkomstförlust från och med den 91 dagen med i princip 90 procent av inkomsten. Den skadade har dessutom rätt till ersättning för läkar- och sjukvårdskostnader. Om arbetsoförmågan varar sammanlagt 15 dagar eller mer, ersätts även hemhjälpskostnader samt eventuella kostnader för olycksfall, skadade kläder, glasögon m. m (vad är skillnaden före och efter 14 dagar? Utred). Vid sjukskrivning som varar mer än 30 dagar utbetalas ersättning för sveda och värk från och med första dagen. Vad som förstås med sveda och värk framgår av kapitlet Skadeståndsrättslig ersättning.

Den skadade kan få full kompensation för inkomstförlust och andra skadeföljder, om han eller hon kan visa att arbetsgivaren är ansvarig genom eget vållande eller på grund av någon för vilken arbetsgivaren är ansvarig. Här är det i och för sig ingen skillnad mellan arbetsolycksfall och arbetssjukdom. Erfarenhetsmässigt är det dock lättare att visa vållande för en enstaka händelse, som vid olycksfall.

Vad är arbetsolycksfall?

Arbetsolycksfall är en händelse där förloppet har varit relativt kortvarigt (möjligen upp till 5 arbetsdagar eller arbetsskift) och i viss mån ovanligt och oförutsett.

I normalfallet är det lätt att bedöma om ett skadefall beror på olyckshändelse eller ej. Men ibland är gränsen mellan vad som är arbetssjukdom och vad som är arbetsolycksfall inte lika lätt att dra. Eftersom det har stor betydelse för ersättningen om en sjukdom är olycksrelaterad eller ej, är det viktigt att alla omständigheter som talar för att det är olycksfall redovisas från början.

Om en händelse är arbetsolycksfall eller ej bedöms på samma sätt enligt  TFA som enligt arbetskadeförsäkringslagen. Några rättsfall från försäkringsdomstolen gör det lättare att förstå skillnaden mellan arbetsolycksfall och arbetssjukdom.

·      En arbetstagare som redan har en degenerativ ryggsjukdom har halkat och slagit i ryggen och nacken, fått ökade besvär och blivit långvarigt sjukskriven. Olycksfallet ansågs ha förorsakat försämring av grundsjukdomen. För denna försämring utgick arbetsskadeersättning.

·      En kranförare hanterade sin kran på ett sådant sätt att arbetskamrater blev skadade. Själv fick han psykiska besvär på grund av händelsen. Olycksfall i arbetet.

·      En driftsarbetare lyfte en lastpall och ådrog sig skada i nacke, axlar, armar och överdelen av ryggen. Olycksfallsskada.

·      En rörmokare rensade en köksvask och fick förorenat vatten i ögat. De ögonbesvär han fick på grund därav godtogs som arbetsskada.

Dessa exempel visar att vissa sjukdomar kan hänföras till en bakomliggande händelse av oförutsedd och kortvarig karaktär. Sjukdomen kan då komma att anses som olycksfallsskada, med andra ersättningsregler. Ersättning utgår från och med den 91 dagen för inkomstförlust (inte färdolycksfall), så att den skadade i princip får behålla 90 procent av sin inkomst.

Normalt krävs för att ersättning ska utgå vid arbetssjukdom att skadan kvarstår efter 180 dagar från den dag skadan visade sig och har godkänts av försäkringskassa som arbetsskada, eller finns upptagen i en särskild förteckning till ILO-konventionen (nr 121). Om sjukdomen utlösts av ett olycksfall utgår emellertid ersättning för sjukdomen även om inte dessa förutsättningar är uppfyllda.

När en arbetsskada ska anmälas är det därför väsentligt att man noga utreder vad som utlöst skadan. Finns det ett olycksfall i grunden, kan detta medföra mycket förmånligare ersättningsregler.

Anmälan vid arbetsolycksfall

Anmälan om skada ska omedelbart göras till arbetsgivaren. Det är den anställde som genom anmälan framställer anspråket till AMF, men arbetsgivaren skall också lämna uppgifter och underteckna blanketten. Om arbetsgivaren inte vill medverka, får den skadade själv skicka in blanketten. Det är viktigt att anmäla anspråk så fort som möjligt och se till att ansökan är fullständigt ifylld. Följande handlingar ska skickas till AMF

·      skadeanmälan TFA-trygghetsförsäkring vid arbetsskada, blanketten finns hos arbetsgivaren och facket,

·      läkarintyg, normalt en kopia av intyget till försäkringskassan,

·      kvitton på olika kostnader, t. ex för läkar- och sjukvård,

·      kopia av blanketten arbetsskadeanmälan, som om allt fungerat som det ska, av arbetsgivaren tidigare sänts till försäkringskassan, för vidare befordran till yrkesinspektionen. Har så inte skett bör den fackliga organisationen omedelbart se till att arbetsskadeanmälan upprättas, så att den kan bifogas anmälan till TFA.

På blanketten skadeanmälan TFA (AMF - 7007) finns inget särskilt utrymme för att ange att arbetsgivaren vållat skadan och således är skyldig att utge ersättning enligt skadeståndsrättsliga grunder. Eftersom arbetstagaren får bättre ersättning, om skadan ersätts enligt skadeståndslagen, är det viktigt att den skadade särskilt anger om hon eller han anser att arbetsgivaren vållat skadan. Det kan då lämpligen ske under övriga upplysningar.

Utredningen bör ske snabbt. Eftersom AMF vid arbetsolycksfall inte behöver invänta handläggningen hos försäkringskassan, innebär det att den skadade så snart som möjligt får den kompensation hon eller han är berättigad till. Det har också betydelse för beräkning av dröjsmålsränta, som kan bli en ganska betydande ersättningspost. Enligt räntelagen utgår dröjsmålsränta på sådan ersättning som inte kan fastställas utan särskild utredning, en månad från dag en komplett skadeanmälan har kommit AMF tillhanda.

En viktig uppgift för AMF i framtiden blir att ta ställning till om ett skadefall är arbetsolycksfall eller ej. Denna fråga har i regel inte någon självständig betydelse vid bedömning av arbetsskada hos försäkringskassan och där utreder man därför inte denna fråga.

Anmälan av vållandefrågor

Redan när skadan anmäls ska den skadade eller den fackliga organisationen som hjälper den arbetsskadade på anmälningsblanketten under övriga upplysningar uppge om man menar att arbetsgivaren enligt skadeståndslagen är ansvarig för skadan p.g.a.  att han vållat den. Eftersom arbetstagaren ska  bevisa att arbetsgivaren har slarvat, räcker det inte med enbart ett påstående. Det måste styrkas genom en ordentlig utredning. Hur den går till framgår under kapitlet Vållandeutredning.

Den som fått en arbetsskada i tjänsten är berättigad till ersättning för hela inkomstförlusten om skadan vållats av arbetsgivaren eller någon av hans anställda genom fel eller försummelse i tjänsten. Denna ersättning ska enligt avtalet prövas av en särskild nämnd. Hur denna nämnd ska arbeta är inte bestämt i avtalet. Sannolikt kommer den att bestå av jurister med stor domarerfarenhet.

Denna särskilda nämnd är enbart en del av AMF, trygghetsförsäkring. Nämnden beslutar alltså på försäkringsbolagets vägnar, om arbetsgivaren ska anses ansvarig för arbetsskadan genom vållande eller inte och försäkringen därför är skyldig att betala en högre ersättning.

Enligt de instruktioner som för närvarande finns  har tjänstemännen på AMF rätt att avslå ersättning, men inte rätt att bevilja p.g.a. vållande. Om AMF därför tycker att arbetsgivaren varit vållande eller är tveksamma lämnar de över ärendet till nämnden.

Om den skadade får avslag på sin ansökan av tjänstemännen på AMF kan han eller hon välja att begära överprövning hos nämnden eller gå direkt till domstol. Eftersom det inte kostar något att få ärendet prövat i nämnden medan ett domstolsförfarande kan bli mycket dyrt, är det i regel förmånligast att få ärendet prövat där. Hur den särskilda nämnden i praktiken kommer att arbeta vet vi idag inte. Sannolikt får den ett mycket begränsat område att ta ställning inom. Om nämnden anser att arbetsgivaren vållat skadan kommer den att skicka ärendet tillbaka  till AMF. AMF får då bestämma hur mycket ersättning som ska betalas ut. Vi vet inte om den kommer att ha muntlig förhandling som i vanliga  domstolar när man bedömer bevismål, hur bevisupptagning i övrigt ska gå till  etc. Om nämnden kommer att utforma sitt förfarande helt skriftligt, kommer den att få mycket svårt för att göra fullständiga bedömningar. Det beror på att vållandefrågor i mycket stor utsträckning är rena bevisfrågor, som är mycket svåra att avgöra utan att de som är inblandade i händelseförloppet hörs muntligt.

Om nämnden inte anser att arbetsgivaren vållat skadan kan den skadade  välja att vända sig till domstol om hon eller han inte är nöjd med nämndens utslag. Det blir då en vanlig civilrättslig skadeståndsprocess, där den part som förlorar målet, normalt får stå för hela rättegångskostnaderna, alltså även motpartens.

Frågan om vållande i skadeståndsmål är oftast utpräglade bevismål. En allmän erfarenhet är att bevismål ofta bedöms olika av olika rättsliga instanser. De bevisregler som den särskilda nämnden ska tillämpa, kommer sannolikt bli desamma, som en allmän domstol tillämpar. Om den skadade ska gå vidare blir därför en vanlig rättslig bedömning, där utsikterna till framgång får vägas mot risken av de betydande kostnader som kan uppstå när man för en process. I denna bedömning bör den fackliga organisationen självfallet hjälpa till.

TFA är en försäkring. Innehållet i försäkringsvillkoren är bestämt genom kollektivavtal. För försäkringen gäller emellertid de vanliga lagbestämmelser som tillämpas för försäkringsbolag i Sverige. Det innebär att om ett försäkringsbolag säger nej till en ersättning så har det uppstått en tvist. Den som kräver ersättning har i ett sådant läge rätt att välja hur han eller hon vill gå vidare.

Så länge den skadade tvistar med försäkringsbolaget har hon eller han inte möjlighet att få rättshjälp enligt det allmänna rättshjälpssystemet. Den skadade får därför själv i princip bekosta de utredningar som behövs för att visa att arbetsgivaren varit vållande till skadan. Om emellertid målet instäms till domstol, finns det möjlighet att få rättshjälp. Rättshjälpen betalar med en viss egenavgift de egna rättshjälpskostnaderna vari även ingår t. ex nödvändiga kostnader för medicinska och tekniska utredningar. Om det krävs dyr utredning för att visa vållande hos arbetsgivaren kan det vara förmånligare att gå direkt till domstol. Där kan man nämligen få del av samhällets rättshjälp, vilket inte är möjligt så länge ärendet enbart prövas av AMF. Rättshjälpen är emellertid beroende av den sökandes inkomst och i högre inkomstlägen utgår i praktiken ingen rättshjälp alls. Fördelen med förfarandet i nämnden för den enskilde är att det är helt kostnadsfritt.

Beräkning av inkomstförlust

Vid arbetsförmåga till följd av arbetsolycksfall utgår ersättning för inkomstförlust. Ersättningen är då beräknad så att ersättningen i princip blir 90 procent av vad den skadade skulle haft i inkomst som oskadad. För vissa typer av arbetsolycksfall utgår inte ersättning för inkomstförlust från TFA. Men då kan ersättning utgå från annan. Det gäller t.ex. om trafikförsäkringspliktigt fordon har varit inblandat i skadan. Då utgår ersättning på grund av fordonets trafikförsäkring. Det kan också finnas trafikförsäkringspliktigt fordon på arbetsplatsen, exempelvis tunga truckar, kan ersättning utgå enligt trafikförsäkringen. Denna är då 100 procent av inkomstförlusten. För inkomstförlust upp till 90 procent svarar AMF- försäkringen. Resten får man från trafikförsäkringen. Härom mer under avsnittet Trafikolycksfall. Vid vållandeolyckor utgår i regel 100 procent.

Arbetsolycksfall kan också bero på skadlig inverkan från en produkt. Då kan produktansvarslagen bli tillämplig. Även då kan full skadeståndsrättslig ersättning utgå . Arbetsgivaren behöver emellertid inte vara ansvarig för produktansvarsskadan, utan det sannolika är att det är en utomstående tredje person som har detta ansvar. Om det är en arbetsolycka reglerar TFA-försäkringen ansvaret upp till den nivå som anges i försäkringen. Det innebär att ersättningsnivån kan variera från den lägsta, arbetssjukdom utan särskilda omständigheter, till den högsta, arbetssjukdom eller arbetsskada där arbetsgivaren på grund av skadeståndsrättsliga regler är fullt ansvarig för skadan. Mer om detta under avsnittet Produktansvar.

Oavsett vilken ersättningskategori den skadade tillhör måste hans faktiska inkomstförlust utredas. Inkomstförlust vid arbetsskada skall beräknas enligt skadeståndsrättsliga grunder. Den behöver alltså inte överensstämma med det inkomstunderlag som sjukpenningen beräknas på, eftersom denna ersättning beräknas enligt lagen om allmän försäkring. Det kan t.ex. finnas regelbundet utgående OB-ersättningar eller skiftersättningar som inte ligger med i försäkringskassans beräkningar. Om arbetskamraternas har en god löneutveckling ska även hänsyn tas till det när man beräknar inkomstförlust. Härom finns mer under kapitel 13 personskadeutredning. För att AMF ska kunna ta ställning till den faktiska inkomstförlusten, krävs ett gott underlag från den skadade.

(Plats för 3 diagram).

Diagram 1 inkomstförlust, arbetsolycksfall

Diagram 2 inkomstförlust, arbetsolycksfall, arbetssjukdom, vållande

Diagram 3 inkomstförlust, arbetssjukdom utan vållande

Ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter

Vid arbetsolycksfall är den skadade alltid berättigad till ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler för läkar- och sjukvårdskostnader.

Större delen av kostnader för vård på sjukhus, bekostas av det allmänna. Det gör också sjukresor, sjukgymnastik, kortvågsbehandling etc. De egenavgifter som den skadade själv får betala ersätts.

Kostnader för medicin och nödvändiga sjukvårdsartiklar betalas av TFA om arbetsolycksfallet har medfört arbetsoförmåga mer än 14 dagar eller vid kortare arbetsoförmåga om det föranlett läkarbesök. Om en anhörig eller annan måste stanna hemma för att vårda den skadade, ersätts inkomstförlusten, om vården inte kunnat ske billigare genom det allmännas försorg.

Hjälpmedel och förändringar av bostaden som behövs, ska bekostas genom allmänna bidrag. Om sådana inte utgår och hjälpmedlen är behövliga, bekostas de genom TFA. Däremot ersätts inte t. ex operationer eller annan vård på privatsjukhus, om denna är dyrare än det allmänna. Endast i sådana fall då det på grund av operationsköer eller annat inte går att få vård hos det allmänna, kan sådana vårdkostnader ersättas av TFA.

Vid arbetsolycksfall kan ofta glasögon, hörapparater, kläder o. dyl. skadas. Sådana kostnader ersätts av försäkringen.

Ersättning kan även komma ifråga för andra utgifter. Om en nära anhörig fått inkomstbortfall för att ta ledigt från arbetet för besök på sjukhus vid livshotande skador, kan såväl inkomstförlust som resekostnader ersättas. Kostnader för vanliga patientbesök på sjukhus ersätts dock inte.

Sådan här kostnader ersätts löpande av AMF så snart skadan erkänts som arbetsolycksfall. När det gäller direkta utgifter som patientavgifter och liknade ska de styrkas med kvitto. Om man tror att skadan beror på en arbetsolycka skall man alltså spara medicinkvitton, kvitto från besök hos läkare även innan skadan erkänts som arbetsolycka. Alla kostnader kan man inte styrka med kvitto. Det kan gälla ersättning för resa med egen bil och liknade. Det lämpliga är då att amn tar upp sådan resa med den ersättning man brukar få av arbetsgivaren när man använder bilen i tjänsten.

Ersättning för sveda och värk

Ersättning för sveda och värk utgår enligt skadeståndsrättsliga grunder vid mer än 30 dagars arbetsoförmåga. Då arbetsgivaren vållat skadan ersätts även kortare perioder för sveda och värk. Sveda och värk beräknas enligt särskild tabell. Ersättningen utbetalas först när den akuta sjukdomstiden upphört.

Sveda och värk är ersättning för en ideell skada. Ersättningens syfte är att ge den skadade ekonomisk kompensation för lidande och obehag under den akuta sjukdomstiden. Ingen kan ju i och för sig i pengar beräkna hur mycket smärtan kostar. Ersättningen utgår därför enligt tabeller, som godkänns av SAF-LO och PTK. Ersättningen beräknas dag för dag beroende på hur många dagar man är på sjukhus och hur länge man är sjukskriven i anledning av skadan. Eftersom ersättningen är en ideell ersättning är den fri från inkomstskatt. Man behöver inte avvakta med att skicka in anmälan till dess den akuta sjukdomstiden har gått över. Det är lämpligt att när sjukskrivningen upphör skicka uppgift om detta till AMF och samtidigt ange hur många dagar man varit på sjukhus. AMF bedömer självständigt med utgångspunkt från läkarutlåtanden, om skadan ska anses vara en svår skada, som ger högre ersättning eller annan skada.

Ersättning för lyte eller annat stadigvarande men

Lyte eller annat stadigvarande men är en annan ideell ersättning. Med lyte förstås då rent fysiska defekter som påverkar inte bara arbetsförmågan och därmed inkomsten, utan även levnadsföringen i övrigt. Men är då rörelseinskränkningar, dövhet, huvudvärk efter skallskada, smärtor o. dyl. Dessutom utgår ersättning för vanställande ärr och andra följder.

När man ska fastställa ersättning för lyte och men bestämmer man den medicinska invaliditeten. Den medicinska invaliditeten är ett mått på den kroppsliga funktionsnedsättning som uppkommit till följd av skadan. Den anges som ett procenttal. Den tar inte som vid beräkning av framtida inkomstförlust någon annan hänsyn till den skadades yrke, fritidsintressen och liknande. Däremot har den skadades ålder betydelse. Är man yngre får man lida av skadan längre och får således en högre ersättning. När den medicinska invaliditeten en gång är fastställd, följer ersättningens storlek av tabeller, som LO, PTK och SAF gemensamt kommit överens om. Ersättning för lyte och men kan för en 100 procentig skada för en 25-åring uppgår till 350.000 kr, medan det för 5 procentig skada för en 65-åring ger 8.250 kr i 1994 års värde. Vid mycket svåra skador som t. ex total förlamning eller fullständig blindhet kan högre ersättning utgå.

Olägenheter i övrigt till följd av skadan

För olägenheter i övrigt utgår ersättning för den ökade anspänning i arbetet som skadan medför. Även minskade möjligheter till fritidsaktiviteter och liknande ersätts. Normalt sett ersätts olägenheter i övrigt schablonmässigt i TFA med 70 procent av ersättningsbeloppet för lyte och men.

Om den skadade i framtiden kan beräknas få särskilda kostnader för medicin, högre kostnader på grund av att man som skadad inte kan själv hugga sin ved, skotta sin tomt eller göra arbeten på sin bil, eller i övrigt får högre ?? inkomst för sin livsföring på grund av att man kanske inte använda sig av gratis kött från älgjakt, egen odlad potatis eller liknande, är detta sådant som kan ersättas under inkomstposten olägenheter i övrigt. Om man har sådana särskilda förluster på grund av skadan, som kan förväntas bestå även i framtiden, bör den skadade framställa kostnadsanspråk på detta. Se under avsnittet Beräkning av inkomstförlust.

Ersättning för framtida kostnader

Stora framtida kostnader för medicin och liknande kan ersättas genom en livränta eller ett engångsbelopp. Mindre kostnader anses ingå i schablonersättningen för lyte och men samt olägenheter i övrigt. Även denna ersättning är fri från inkomstskatt.

Ersättning vid dödsfall

Ersättning vid dödsfall vid olycksfall skiljer sig inte från ersättning på grund av arbetssjukdom. Här hänvisas alltså till det allmänna avsnittet om TFA.

Om AMF kommer fram till att en skada är sjukdom och inte olycksfall, kan man inom 6 månader från beslutet hänskjuta ärendet till en särskild nämnd, TFA-nämnden. Blir man inte heller nöjd med TFA- nämndens beslut, kan man begära ändring hos skiljenämnden för AMF- försäkringar. Det kostar ingenting att vända sig vare sig till TFA- nämnden eller skiljenämnden. Om man haft kostnader för målets handläggning i skiljenämnden, t. ex i form av ombudskostnader, ersätts dessa av försäkringen, om man vinner målet, enligt vanliga regler för rättegångskostnader. (Gäller verkligen preskriptionsreglerna i § 30 A anmälan till TFA-nämnden? De är ju inte utformade som preskriptionsregler för det första och för det andra är det fråga om det stämmer med 29 § försäkringsavtalslagen). Inget hindrar självfallet att man bifogar utredning i form av egna bilagor till ansökan.

Hur klagar man på AMFs beslut

AMF är ett försäkringsbolag. Det innebär att om man inte är nöjd med beslutet är det samma regler som gäller när man klagar som när man klagar på sitt vanliga försäkringsbolag. AMF har emellertid en särskild nämnd, som man kan klaga hos TFA-nämnden. Om AMF t.ex. kommer fram till att en skada är sjukdom och inte olycksfall, kan man inom 6 månader från beslutet hänskjuta ärendet TFA-nämnden. Blir man inte heller nöjd med TFA- nämndens beslut, kan man begära ändring hos skiljenämnden för AMF- försäkringar. Det kostar ingenting att vända sig vare sig till TFA- nämnden eller skiljenämnden. Om man haft kostnader för målets handläggning i skiljenämnden, t. ex i form av ombudskostnader, ersätts dessa av försäkringen, om man vinner målet, enligt vanliga regler för rättegångskostnader.

Det här är de möjligheter som finns att klaga om man vill använda sig av skiljenämnden. Om skiljenämnden avgör ärendet går det inte att gå vidare. Dess beslut är slutligt. Men om man enbart läser texten till avtalet framgår att skiljenämndsprövningen är frivillig. Man skulle alltså också kunna gå till allmän domstol och således hoppa över TFA-nämnden. Den vägen har ingen vad  vi vet hittills utnyttjat, eftersom det alltid varit billigare att gå till skiljenämnden. Fördelen med att gå till allmän domstol skulle var att där finns möjlighet att  få  allmän rättshjälp, vilket sannolikt inte går vid prövning i TFA-nämnden. Om de frister som gäller för att gå till TFA-nämnden gäller också vid en sådan prövning är ovisst.

ANMÄLAN AV ARBETSSJUKDOM TILL TFA

Handläggning av skador efter  försämringarna

Arbetssjukdom är arbetsskada som beror på annat än olycksfall. Arbetssjukdomen anses ha inträffat den dag då skadan visat sig (visandedag).

Vid arbetssjukdom utgick enligt de äldre bestämmelserna full ersättning för inkomstförlust. Nu utgår i princip ingen ersättning för inkomstförlust för merparten av arbetssjukdomarna från TFA. Vissa sjukdomar som finns uppräknade i den s. k. ILO-förteckningen  ger fortfarande en viss ersättning för inkomstförlust och andra som uppgår till 5 procents invaliditet och styrks av två läkare ger en ideell ersättning om 20.000 kronor. TFA:s ersättningssystem i övrigt träder i princip in först sedan invaliditeten fastställts.

Detta gör det nödvändigt att dela in arbetssjukdomarna i olika kategorier.

Olika typer av arbetssjukdomar

Arbetssjukdomar kan indelas i fem olika kategorier enligt TFA beroende på hur de ersätts.:

1.    Arbetssjukdom berättigar till ersättning enligt TFA om den kvarstår 180 dagar efter visandedagen och har  godkänts  som arbetsskada av försäkringskassan eller TFA.

2.    Arbetssjukdom berättigar till ersättning enligt TFA om den kvarstår 180 dagar efter visandedagen vid arbetsoförmåga som varat mer än 30 dagar.

3.    Arbetssjukdom berättigar till ersättning om skadan kvarstår sedan 180 dagar förflutit från visandedagen, och den finns upptagen i en särskild förteckning över arbetssjukdomar i ILO-konventionen.

4.    Om arbetssjukdomen inte har blivit godkänd som LAF-arbetsskada och inte heller finns upptagen i ILO-förteckningen, kan den skadade ändå få 20.000 kr i ideell ersättning, om sjukdomen kvarstår sedan 180 dagar förflutit från visandedagen och skadan har medfört en bestående medicinsk invaliditet på minst 5 procent. Läkarintyget måste ha utfärdats av två av varandra oberoende läkare med sinsemellan olika specialistkompetens och styrka samband mellan sjukdomen och skadliga inverkan. Av läkarutlåtandet ska även framgå invaliditetsgraden. Utöver de 20.000 kr utgår ingen ersättning. Den skadade får själv stå för kostnaderna för läkarutlåtandet.

5.    Arbetssjukdom som vållats av arbetsgivaren. Om den skadade visar att skada enligt 1, 2 eller 3 vållats av arbetsgivare genom vårdslöshet är den skadade berättigad till ersättning. Ersättningen skiljer sig, som framgår av den nedanstående tabellen.

Ersättning vid arbetssjukdom från TFA

 

Inkomstförlust

Sjukvårdskostnad akuttid

sveda o värk

Lyte och men

olägenheter

1.LAF-sjukdom

Nej

Ja

Nej?

Vid invaliditet

Vid invaliditet

2 Sjukdom med  30 dagars arbetsoförmåga.

Nej

Ja

Ja

Vid invaliditet

Vid invaliditet

3.ILOförteckning

90%efter 180dag

Ja

Ja vid 30 dagars arbetsoförmåga

Vid invaliditet

Vid invaliditet

4. 5 % invaliditet

Nej

Nej

Ja vid 30 dagars arbetsoförmåga

Nej

nej

4 Vållandeskada

100%

Full ersättning

Full ersättning

Vid invaliditet

Ja

 

Fackligt arbete med arbetssjukdomar

Att fastställa att ett arbetsolycksfall har inträffat på en arbetsplats är i regel inga problem. Det är en kortvarig händelse, som klart visar sig i kroppsskador eller i undantagsfall i psykiska skador. En arbetssjukdom är däremot svårare att fastställa. Arbetsgivaren har samma skyldighet att anmäla arbetssjukdom som arbetsolycksfall. Arbetssjukdomen är emellertid ofta smygande och att det finns ett samband mellan skadlig inverkan och arbetssjukdomen kan vara svårt att fastställa. Arbetsgivaren är självklart inte heller särskilt angelägen att skylta med att han har en arbetsplats som skapar många arbetssjukdomar. Fackets uppgift här är därför mycket svårare.

Att kartlägga och utreda arbetssjukdomar är inte desto mindre en av fackets viktigaste uppgifter på arbetsplatsen. Det gäller självklart framförallt arbetsplatser där arbetssjukdomar har eller kan förväntas ha en större frekvens. Att upptäcka och anmäla arbetssjukdomar är emellertid inget som normalt sett har någon hög prioritet i den fackliga organisationen. Självklart sysslar denna med de direkta fackliga frågor som tränger sig på, lönefrågor, tvister om uppsägningar, omplaceringar o. dyl.

På större arbetsplatser finns i regeln facklig förtroendeman som är ansvarig för försäkringsfrågor,. försäkringsrådgivare. Inom vissa förbund benämns denna person försäkringshandläggare. Även skyddsombud eller annan facklig förtroendeman t.ex. styrelseledamot kan utföra arbete med kartläggning och rådgivning samt hjälp i försäkringsärenden. I fortsättningen använder vi beteckningen försäkringsansvarig.

Det arbete den försäkringsansvarige gör för att kartlägga och utreda arbetssjukdomar och även arbetsolycksfall, är fackligt arbete. Försäkringsansvarig är facklig förtroendeman om facket anmält denne till arbetsgivaren. Det är i regel sådant fackligt arbete som får utföras under betald arbetstid.

Försäkringsarbetet är viktigt. Efter försämringarna i arbetsskadeförsäkringslagen är det än viktigare. Eftersom försäkringskassan numera inte alls utreder vissa arbetssjukdomar, som berättigar till ersättning enligt TFA, är det den lokala fackliga organisationen som ska utföra detta arbete. Det kan då organiseras på olika sätt.

Kartläggning av skadliga miljöer och arbeten

Den lokala fackliga organisationen har ofta en god kännedom om vilka arbetsmoment som orsakar de flesta arbetsskadorna genom arbetssjukdomar. Genom olika åtgärder i skyddskommittén, arbetsrotation, instruktion om bättre arbetsställningar, underlättande arbetshjälpmedel etc, försöker man få bort arbetsskadorna. Detta förebyggande arbete är viktigt, men när arbetstagaren en gång skadats är det inte tillräckligt. Det måste då också finnas en möjlighet att följa upp hur den arbetsskadade har ådragit sig skadan.

Ofta kommer en arbetssjukdom, i vart fall när det gäller sjukdomar i form av belastningsskador, eksem eller allergier, inte plötsligt. De utvecklas under en längre tid. Den förtroendeman  på företaget som är ansvarig för försäkringsfrågorna har här en viktig uppgift. Den försäkringsansvarige bör redan innan arbetsskadan har gått så långt att den medför längre sjukskrivningar, kartlägga hur  arbetssjukdomen uppkommit. Sådan dokumentation kan ske på olika sätt och med olika ambitionsnivå.

Det grundläggande är självfallet att skaffa uppgifter direkt av den skadade. Han eller hon får då berätta vilka arbetsuppgifter han utfört, under vilken tid detta skett, och hur det påverkat hans skada. När de längre sjukskrivningarna inträffar är ofta den skadade borta från arbetsplatsen och möjligheterna till utredning blir sämre. Maskiner kan bytas ut arbetsmiljöer förändra, det kan vara  svårare  att med video eller fotografi dokumentera skadliga moment när den skadade inte arbetar aktivt med dem längre, etc.

Vissa LO-förbund har utvecklat en långt driven teknik för att spåra den skadliga inverkan på arbetsplatsen. Detta kan ske genom enkäter, genom att den lokala fackliga organisationen lägger upp enkla journaler för arbetstagare som har olika typer av arbetsskaderelaterade problem, genom att facket observerar problem i form av ökad sjukfrånvaro, utnyttjar tillfällen då man hjälper medlemmar att fylla i AGS-blanketter etc, för att utreda om frånvaron beror på skadlig inverkan i arbetet. Sker det en ordentlig dokumentation av dessa utredningar, är det till en hjälp både när det gäller det förebyggande arbetet för att undvika framtida arbetsskador, samt för att dokumentera arbetssjukdomens förlopp.

Om den försäkringsansvarige redan vid anmälan till TFA, med god dokumentation t.ex. kan redovisa att fem arbetstagare redan fått skador på grund av det aktuella arbetsmomentet är det lättare att få arbetsskadan godkänd för den sjätte , och även att styrka vållande.

Praktisk handläggning av arbetssjukdomsanmälan

En arbetssjukdom yttrar sig ofta genom till att börja med kortare sjukskrivningsperioder som sedan tenderar att bli allt längre. Det är då viktigt att den skadade i anmälan till försäkringskassan anger att han anser att det fråga om arbetssjukdom. Det är också viktigt att han när han besöker sin läkare för sjukskrivning, berättar att han tror att hans besvär beror på arbetsmiljön. Dels kan läkaren då göra en mycket mer adekvat behandling, dels har detta betydelse för att kunna visa att det verkligen rör sig om en arbetsskada när denna senare eventuellt blir mer långvarig.

Anmälan av Arbetssjukdom enligt ILO-förteckningen

Arbetssjukdomar kan definieras på olika sätt. I arbetsskadadeförsäkringslagen definieras den som skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan avses då enligt lagen, inverkan av en faktor som i hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har.

Sverige har ratificerat en av ILO år 1964 antagen konvention nr 121. I denna konvention ges två möjligheter att definiera arbetsskada. Antingen en allmän definition enligt den metod som används i den svenska arbetsskadelagen. Den andra metoden enligt konventionen är att man räknar upp sådana sjukdomar som ska ersättas. Denna förteckning måste då minst vara av samma omfattning som den till konventionen fogade förteckningen över yrkessjukdomar. Sverige har valt den första metoden.

Den metod som används i arbetsskadeförsäkringslagen kan medföra att sjukdomar som enligt ILO-förteckningen ska anses som yrkessjukdomar, inte blir klassificerade så i Sverige i all synnerhet efter försämringarna 1993. När SAF och LO träffade TFA-övernskommelsen var man därför överens om att ta in sjukdomarna enligt ILO-förteckningen i en särskild bestämmelse.

Om sjukdom enligt ILO-förteckningen kvarstår sedan 180 dagar förflutit från den dag då skadan visade sig, utgår ersättning även om sjukdomen inte godtagits som arbetsskada enligt arbetsskadeförsäkringslagen. Förteckningen redovisas och kommenteras nedan.

I förteckningen finns det en kolumn med arbetsplatser som medför risker för sjukdomen. För nästan alla sjukdomar i listan , säger man endast: ”Allt arbete där arbetstagaren blir utsatt för denna risk”. För infektions- eller parasitsjukdomar krävs emellertid att de förvärvats i yrkesarbete som medför särskild stor risk, bl. a hälsovårds- och laboratoriearbete.

TFA ersätter alltså arbetssjukdom i två fall. Det ena fallet är när skadan har godkänts av försäkringskassan enligt arbetsskadeförsäkringslagen. Det andra fallet är när sjukdomen finns upptagen i förteckningen. Om det är en arbetssjukdom enligt förteckningen behöver alltså inte försäkringskassans ställningstagande avvaktas. I vissa fall är sjukdomarna av den arten att de kan bli godkända som arbetsskada såväl enligt Arbetsskadeförsäkringslagen som enligt förteckningen. I ett sådant fall är det naturligt att beslutet från AMF kommer först, eftersom det är en förutsättning för att ersättningen skall utgå efter 180 dagars arbetsoförmåga. Skulle invalidetstillstånd avvaktas enligt arbetskadeförsäkringslagen försvinner en stor del av förtjänsten med att ha listan som särskild erättningsgrund, nämligen det snabbare förfarandet av väldefinierade arbetsskador

Vid sjukdomar enligt ILO-tabellen använder man sig av en annan metod än den som används i Arbetsskadeförsäkringslagen för att bestämma arbetsskadan. Såsom avtalsbestämmelsen är utformad, är det förhållandet att man har en sjukdom, t. ex astma eller eksem orsakad av arbetsmiljöförhållanden, tillräcklig för att man ska få ersättning, om sjukdomen kvarstått 180 dagar efter visandedagen. Om arbetstagaren har exponerats för den skadliga miljön och fått sjukdomen, skall ersättning utgå enligt avtalet. Det förefaller därför som om rätten till ersättning är bättre vid sjukdomar som är arbetsrelaterade enligt avtalet, än enligt arbetsskadeförsäkringslagen. Den bevisprövning av samband och skadlig inverkan som krävs enligt arbetsskadeförsäkringslagen har i vart fall inget stöd i avtalet om sjukdomen en gång är konstaterad. Det räcker att man vistats i den skadliga arbetsmiljön i sådan omfattning att skadan kan ha uppstått därigenom.

Denna prövning ska enligt avtalet ske självständigt i förhållande till lagen och är inte beroende av prövningen i försäkringskassan. Hur detta närmare praktiskt kommer att utformas, vet vi inte idag.

Kommenterad förteckning över yrkessjukdomar enligt ILO

Jörgen hjälper oss med denna kommenterade förteckning. Klar nästa vecka.

VÅLLANDEUTREDNING -

Inledning

En skadad som kan visa att en arbetsskada har vållats i tjänsten av arbetsgivaren får full skadeståndsrättslig ersättning. Det innebär full ersättning för inkomstbortfall, full ersättning för uppkomna kostnader, samt full ersättning för ideella skadeföljder. Ersättningen utgår enligt skadeståndslagen vilket i och för sig kan medföra att ersättningen kan sättas ned om den skadade genom ovarsamhet har bidragit till skadan. Ur ekonomisk synpunkt är det en mycket förmånligare ställning än vid vanliga arbetsolycksfall. Vid arbetssjukdomar blir ersättningen än förmånligare vid en jämförelse med TFA-ersättningen eftersom inkomstförlust i regel inte ersätts vid arbetssjukdom. Det kan därför finnas anledning att vid varje arbetsskada undersöka om skadan vållats i tjänsten av arbetsgivare eller för någon för vilken han svarar, genom vårdslöshet.

Enligt skadeståndslagen svarar arbetsgivaren för skada som i tjänsten vållas av samtliga anställda. Om skadan vållas genom försummelse av entreprenör eller arbetstagare anställd hos entrepenör som tecknat försäkringsavtal om TFA, svarar TFA även för sådant vållande.

Under kapitel 4 behandlas skadeståndsrättslig ersättning.

Bevisning av vållande

Det är arbetstagaren som ska bevisa att arbetsgivaren har vållat skadan genom försummelse. Arbetstagaren har alltså vad man brukar kalla bevisbördan. Även om det verkar sannolikt att arbetsgivaren vållat skadan, men arbetstagaren inte lyckas bevisa det, utgår ingen ersättning.

För att kunna styrka vållande krävs alltså bevisning. Bevisning kan vara vittnesberättelser, arbetsinstruktioner, fotografier, utlåtande från yrkesinspektionen, läkarutlåtande etc. Syftet med detta avsnitt är att göra det möjligt för den lokala fackliga organisationen att ta fram och bevara den bevisning som krävs för att styrka att vållande föreligger från arbetsgivarens sida.

En allmän erfarenhet när det gäller bevisning är att ju snabbare den tas upp, dess säkrare, bättre och tillförlitligare är den. En vållandeutredning ska därför påbörjas så snart ett arbetsolycksfall inträffat, eller en arbetssjukdom visat sig. Den ska också dokumenteras, så att bevisningen finns kvar, även när ärendet prövas, kanske flera år senare. Många detaljer är självklara för dem som gör utredningen, men kanske inte för den som ska bedöma om arbetsgivaren vållat skadan eller inte. Beskriv och t.ex. fotografera därför hellre lite mer av t.ex. arbetsrutiner och maskiner som haft betydelse för skadans uppkomst, än för lite.

När man gör en vållandeutredning gäller det att använda fantasin. Den kan aldrig ske efter något schema. Det som lämnas nedan är vissa minnespunkter som man kan tänka på. Men det är ingen fullständig redovisning. En vållandeutredning när det gäller en arbetssjukdom, ser helt annorlunda ut, än en vållandeutredning som gäller en arbetsolycka.

Vissa av undersökningsmomenten kan tyckas stora och övermäktiga. Men det får inte hindra att utredningen kommer till stånd. Det är bättre med en ofullständig utredning, än en utredning som överhuvudtaget aldrig har skett, eftersom man tycker att det är så svårt.

Vållandeutredning och strikt ansvar

Bestämmelserna om vållande finns i TFA 22 A § Den förhöjda ersättningen utgår endast om arbetsgivaren eller någon för vilken han svarar är skadeståndsskyldig p.g.a. vårdslöshet enligt skadeståndslagen. I annan lagstiftning om ansvar för skador kan skadevållarens ansvar vara rent strikt. Det innebär att den som orsakar skadan har ansvaret, även om man inte kan visa att den som orsakat skadan varit ovarsam. Strikt skadeståndsansvar brukar det vara när lagstiftaren ansett att det skadan uppkommit p.g.a. särskilt farlig verksamhet. Då ska den som driver den här farliga verksamheten ha ett större ansvar för sådana skador som uppkommer. Ett exempel på sådan farlig verksamhet är skador av motorfordonstrafik, t. ex tunga truckar på arbetsplatsen. Mer om det finns att läsa under kapitlet Trafikolycksfall.

Lagstiftning om strikt skadeståndsansvar som kan bli tillämplig vid arbetsskador  är lagen (1902:71 s 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart, atomansvarighetslagen (1968:45), järnvägstrafiklagen (1985:192) sjölagen och trafikskadelagen (1975:1410). Både arbetsgivaren som en från anställningen helt fristående person kan vara orsak till denna typ av skador. Om det är arbetsgivaren som bedriver den farliga verksamhet som orsakar skadan  behöver arbetstagaren inte bevisa att arbetsgivaren varit vållande, för att få full skadeståndsrättslig ersättning. Men TFA ersätter enligt avtalstexten endast skador vid vållande enligt skadeståndslagen. Arbetstagaren måste  därför begära ersättning direkt av arbetsgivaren för den del av ersättningen som inte täcks av TFA-försäkringen.

Vissa fall av strikt skadeståndsansvar ersätts enligt TFA. Det är när skadan orsakas av verksamhet som enligt domstolspraxis utan stöd av lag har ansetts som så farlig att strikt ansvar används vid bedömning av skadeståndsansvar. Detta stränga ansvar gäller t.ex. för skador som uppstår vid militärövningar, sprängningar och liknade verksamhet. I sådan arbetsskada ersätter alltså TFA alltid skadan som vållandeskada.

Att fylla i AMF:S utredningsprövning; olycksfall

. AMF har en särskild blankett för vållandeutredning. För närvarande sänds den endast ut till dem som i sin arbetsskadeanmälan angivit att de anser att skadan vållats av arbetsgivaren. Blanketten innehåller i sitt nuvarande skick, det är endast en provupplaga, 11 olika punkter. Det är beskrivning av olyckan, anledning, om skadan kunnat undvikas, beskrivning av liknande skador, beskrivning av skadeförebyggande åtgärder efter olyckan, beskrivning av arbetsuppgifter och den skadades erfarenheter, instruktion om arbetet, säkerhetsföreskrifter, säkerhetsinstruktioner som bifogas utredningen, skyddsombudets och arbetsgivarens synpunkter på olyckan och utredningen.

Blanketten är uppbyggd utifrån de frågor en jurist eller en skadereglerare på ett försäkringsbolag normalt ställer vid en vållandeutredning. Avsikten tycks emellertid vara att den skadade själv ska göra utredningen. Normalt är det nog att ställa höga krav på en arbetstagare som skadats. Detta är ju något som endast inträffar någon gång i livet för honom eller henne. Den skadades möjligheten att inse varför frågorna är ställda och hur de skall fyllas i är därför begränsade.

Erfarenhetsmässigt är det svårt att göra denna typ av utredningar på en blankett. För utredning om vållande vid arbetsjukdom ger dessutom blanketten dåligt stöd. Det är i stället vissa frågor som måste ställas, och där måste fantasin spela. Det kan därför vara bättre att göra utredningen på fritt formulär när frågorna i blanketten är besvarade. De frågor som finns i blanketten pekar emellertid på områden som man måste utreda.

Bakgrund till frågorna i provblanketten

1.    En beskrivning av olyckan är nödvändig för att kunna bedöma vållande. Närmare detaljer om hur man beskriver en arbetsolycka eller orsaker till en arbetssjukdom finns under avsnittet Särskilda uppgifter för arbetsolycka. Och uppgifter vid vållandeutredning p.g.a. arbetssjukdom.

2.    Anledning till olyckan kan anges rent faktiskt med den utlösande händelsen, t.ex. en lös ställningsräcke som gav efter, halt golv som gjorde att den skadade halkade, osv. Man bör också ange varför olyckan inträffade t.ex. bristande instruktion, otillfredsställande skyddsåtgärder, dålig belysning, för mycket övertid som tröttat ut den skadade etc.

3.    Om en olycka kan förutses  och undvikas ligger det nära till hands att förebygga den. Arbetsgivaren har kanske vidtagit skyddsåtgärder, men då valt en billig lösning som inte varit tillräcklig. Har arbetsgivaren då inte gjort vad han kunnat kan det tyda på vållande.

4.    Om liknade skador inträffat tidigare är det också ett tecken på ovarsamt. Då hade ju den nya olyckan kanske kunnat undvikas om arbetsgivaren vidtagit åtgärder efter den första olyckan eller olyckstillbudet.

5.    Om arbetsgivaren då vidtagit förebyggande åtgärder i anledning av olyckan tyder det på att säkerheten varit otillfredsställande vid olyckan. Detta är därför en viktig punkt.

6.    Beskrivning av arbetsuppgifterna är i synnerhet viktiga vid arbetsjukdom. Att demonstrera förloppet på en video är ofta ett både enkelt och effektivt sätt att påvisa vållande.

7.    Erfarenhet av arbetet är en viktig fråga om man skall bedöma om vållande föreligger. Om en gammal och vid just det aktuella arbetsuppgiften van arbetare skadas är det kanske inte vållande från arbetsgivarens sida. Om det däremot är en ung skolelev som utför samma arbete utan tillsyn. erfaren arbetare som skadas

8.    Instruktion om de aktuella arbetsuppgifterna är en viktig fråga när man ska bedöma vållande. Ofta ställs arbetstagare på nya arbetsuppgifter utan tillräckliga instruktioner vid farliga eller sjukdomsframkallande arbetsmoment. Det är kanske så att arbetaren inte behärskar språket så bra och därför inte förstår de instruktioner som finns för arbetet? Instruktionerna kanske är föråldrade, eller inte tillgängliga? De kanske inte följs  överhuvudtaget på arbetsplatsen och arbetsledningen är medveten om det. De kanske åsidosätts för att arbetstempot är sådant att de helt inte går att iaktta. Detta är några viktiga punkter när det gäller att påvisa vållande från arbetsgivarens sida. Vid vållandebedömning i domstol är ofta bristande instruktion det som medför att arbetsgivaren anses vållande till skadan.

9.    Säkerhetsföreskrifter för arbetet är en annan viktig punkt. Här ska man ta upp föreskrifter som gäller för arbetet och som är utfärdade av Arbetarskyddstyrelsen eller någon specialmyndighet till exempel Kemikalieinspektionen, Trafiksäkerhetsverket eller Elsäkerhetsverket. Även maskin eller produkttillverkarens instruktioner brukar innehålla uppgifter om hur ett visst arbete skall ske, som kanske inte alltid iakttas på arbetsplatsen, och i sämsta fall inte ens är kända, eftersom genomgång ej skett av dessa. Om arbetsgivaren själv utfärdat dem bör man även granska och kommentera dem med hänsyn till skadeförloppet. Är de korrekta? Är de tillgängliga och lättlästa. Har arbetsgivaren regelbunden genomgång av säkerhetsföreskrifter? Är föreskrifterna sådana att de helt enkel inte går att iaktta vid normal produktion. Brukar arbetarna utan att bli tillsagda av arbetsledning normalt strunta i dem?

10. Säkerhetsinstruktioner kan vara muntliga eller skriftliga föreskrifter som arbetsledningen ger de anställda. Har den skadade fått del av dess instruktioner? Var de riktiga? Instruktionerna skall bifogas utredningen.

11. Skyddsombudet uppgifter är viktiga. Det är väsentligt att skyddsombudet inte går in i en försvarsposition, eftersom han eller hon delvis tar på sig ansvaret för olyckan. Säkerheten på arbetsplatsen är arbetsgivarens ansvar. Skyddsombudet skall tillvarata den anställdes intresse.

12. Arbetsgivarens synpunkter ger han själv. Om de är felaktiga eller tendisiösa måste man påpeka det i anmälan.

Det här är sådana frågor som den som utreder vållande hela tiden måste ställa. Det är bara exempel på frågor. I det följande finns en checklista för hur man kan upprätta en utredning som kan ligga till grund för kraven. Eftersom AMF:s blankett endast är en provblankett kan den komma att ändras och kompletteras. De uppgifter som lämnas ovan går i alla fall tillämpa på en sådan ny blankett. Det är synpunkter som är allmängiltiga vid en vållandeutredning.

Allmänna uppgifter i vållandeutredning

AMF:s bankett tar upp många viktiga frågor man skall ställa vid en vållandeutredning. Men det är ofta svårt att schematiskt följa en blankett. Inget hindrar att man besvarar blanketten kortfattat, men utvecklar utredningen i en särskild handling. Eftersom AMF:s blankett dessutom endast sänds ut till den skadade som anmält att arbetsgivaren vållat skadan kan det också av den anledningen finnas anledning att så snabbt som möjligt innan man fått blanketten , gör en utredning.

En vållandeutredning ska ligga till grund för en skadebedömningen som kan ske mycket senare. Det gäller därför att ha med grundläggande uppgifter så att utredningen vid behov senare kan kompletteras. När man gör en utredningen utan stöd av AMFs blankett ska inledning därför innehålla

1. den skadades namn, personnummer , adress och yrkesbeteckning,

2. arbetsgivarens namn, person eller organisationsnummer, adress, tel nr,

3. funktion, namn, personnummer, adress och tel nr på den som upprättar vållandeutredningen,

4 datum, när utredningen upprättas,

5 beskrivning av skadan så noggrant som möjligt. Anteckna även namn på behandlande sjukhus och om möjligt läkares namn.

6. uppgift om föreskrift, föreläggande eller förbud för det aktuella arbetet som utfärdats av yrkesinspektionen eller annan myndighet. Har vite förelagts ska även detta anges. Försök anskaffa kopia, som bilägges utredningen.

7. tidpunkt för händelsen ska anges så noggrant som möjligt. Om det är arbetssjukdom ska visandedag anges. Om det är arbetsolycka ska klockslag och datum antecknas.

Särskilda uppgifter för arbetsolycka

1. Plats för händelsen ska anges tydligt så att tvekan inte kan uppkomma om var olyckan har inträffat. Komplettera gärna om så erfordras med enkel skiss fotografier eller videofilm.

2. Om olyckan har orsakats av maskin eller redskap ska så fullständiga uppgifter som möjligt anges i utredningen. Om faktura eller annan dokumentation finns med från inköpet bifogas kopia. Fotografera platsen för händelsen i så orört skick som möjligt.

3. Ta upp namn, personnummer, adress och tel nr på eventuella vittnen till olyckan, skyddsombud, skyddsingenjör. Anteckna hur länge skyddsombudet haft uppdraget och vilken utbildning hon eller han fått för detta arbete.

4. Tidpunkt för senaste skyddsrond samt i samband därmed gjorda anmärkningar och förslag till åtgärder. Anteckna också om eventuella brister avhjälpts. Ange om det tidigare inträffat olyckor eller tillbud på platsen. Ange namn och personuppgifter på de som skadats eller som råkat ut för tillbud där. Anteckna vem som är ansvarig arbetsledare för arbetet. Anteckna övriga deltagande i vållandeutredningen och ange fullständiga personuppgifter för dem. Den som upprättat utredningen daterar och skriver under den.

5. En objektiv norm för den aktsamhet arbetsgivaren ska visa finns i de föreskrifter som gäller för arbetet. Normalt är det arbetsmiljölagen, arbetsmiljöförordningen och av Arbetarskyddsstyrelsen särskilt utfärdade föreskrifter, anvisningar eller råd. Det finns dessutom när det gäller vissa arbeten, t.ex. elarbeten mycket detaljerade av specialmyndighet utgivna föreskrifter. Samtliga dessa bestämmelser kan läsas som ett facit till hur arbetet egentligen borde ha gått till. Men det är bara sådan brott  mot föreskrifterna som kan ha utlöst skadan som har betydelse vid bedömning av vållande. Vid arbetssjukdom som har uppkommit vid skadlig belastning under längre tid, är det de äldre bestämmelserna som gällde vid tidpunkten för den skadliga inverkan, som utgör arbetsgivarens norm. Dessa kan man få v den arbetsmiljöansvrige på förbundet. Normalt brukar man anse att om arbetsgivaren inte följer sådana bestämmelser, men finns ett samband mellan detta och den inträffade arbetsskadan, så är han ansvarig för skadan på grund av vållande. Dessa bestämmelser är därför en värdefull mall när man granskar arbetsmiljön för att se om arbetsgivaren är ansvarig på grund av vållande till skadan.

Särskilda uppgifter vid vållandeutredning på grund av arbetssjukdom

Arbetssjukdom uppkommer oftast på grund av längre tids exponering av skadlig påverkan. En arbetsskadeutredning ska därför styrka att skadlig inverkan förekommit, samt att det finns samband mellan denna skadliga inverkan och sjukdomen.

En vållandeutredning beskriver samma förhållanden, men med ett annat syfte. Syftet är att visa att arbetsgivaren varit försumlig, t. ex när det gäller att rätta till kända brister i arbetsmiljön, så att arbetsskador kunnat undvikas.

Reglerna för arbetsgivaren skyldigheter finns då i arbetsmiljölagen, arbetsmiljöförordningen och de särskilda bestämmelser som utges i Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling. Man ställer dessa regler mot arbetsgivarens handlande och ser om han varit försumlig. Det är emellertid inte tillräckligt att arbetsgivaren brutit mot reglerna. Brottet måste också haft betydelse för att skadan uppkommit. Här nedan följer några exempel och möjliga åtgärder.

Arbetsskadeutredningen och vållandeutredningen gör man lämpligen samtidigt. I det följande ska vi ge en beskrivning av vad man ska titta på för att visa samband och skadlig inverkan vid olika typer av arbetsskador, och samtidigt berätta var vållandet kan ligga. Här är det emellertid självklart att utgångspunkten är de föreskrifter som finns för just det aktuella arbetet. Det kan vara lämpligt att göra dokumentationen på arbetsskadeanmäningsblanketten som tillhandahålls av försäkringskassan även vid utredning av arbetssjukdom och vållande. Denna kompletteras då med bilagor där utrymmet inte räcker till.

Besvär i rörelse- och stödjeapparaten

Detta gäller utredning vid t.ex. diagnoserna rygg- och ledbesvär, tendinit (seninflammation), epicondylit ( armbågsbesvär tennisarmbåge) och myalgi (muskelbesvär).

Utredningen bör inledningsvis ge en allmän bild av den skadades arbetsmiljö när det t. ex gäller

·        arbetsplatsens utformning

·        verktygs och maskiners beskaffenhet och funktion

·        arbetets organisation.

Vid beskrivning av arbetsmoment, arbetsställningar, arbetsrörelser och liknande ska det största intresset ägnas de moment som belastar eller är en påfrestning på den skadade kroppsdelen.

Vid ländryggsbesvär ska man framför allt ange arbetsställningar och belastningar, speciellt i samband med vridningar och andra arbetsrörelser. Glöm inte heller att ange hur ofta olika rörelser görs och hur tunga olika lyft är.

Vid besvär i nacke och axlar är det arbetsställningen och belastningen av huvud och armar som i första hand är intressanta. Ägna stort intresse åt det arbete som utförs med händerna över axelplanet eller med armarna utsträckta från kroppen.

När det gäller armbågsbesvär är det handens och underarmens arbetsrörelser och belastningar som ska beskrivas.

Vid ensidigt arbete med låsta arbetsställningar får man ofta muskel- och seninflammationer i t. ex armar, axlar eller nacke. För att ge en rättvisande bild av den skadliga inverkan måste självfallet dessa moment beskrivas. Om den skadade suttit i fixerade arbetsställningar ska man ange hur länge ett sådant moment pågår och hur lång viloperioden är mellan momenten samt hur länge den skadade haft detta och andra liknande belastande arbeten.

Om andra arbetskamrater som har stått vid samma arbetsplats tidigare fått samma typ av skador ska man här uppge namn, adress, tid under vilka arbetskamraterna arbetat på arbetsplatsen, vilken typ av besvär de fått, hur detta dokumenterats medicinskt genom läkarutlåtande eller på annat sätt, om arbetsgivaren kände till att de fått dessa besvär. Fråga hos företagshälsovården. företagsgymnasten kanske har gjort en utredning.

Här kan man även exempelvis kontrollera att Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse om regler för arbetsställningar och arbetsrörelser (AFS 1983:6) följts av arbetsgivaren. Har arbetsgivaren, trots att han känt till problemen på arbetsplatsen, inte åtgärdat dem på sätt som sägs i dessa bestämmelser, kan detta göra att skadan i rörelser och stödjeapparaten vara vållad av arbetsgivaren.

Icke-allergiska eksem

Kontakt med vatten, rengöringsmedel, oljor eller lösningsmedel kan ge upphov till hudirritationer och eksem.

En utredning om sådana besvär ska beskriva:

·        vilka kontakter som förekommer med skadliga ämnen

·        hur dessa kontakter sker

·        hur ofta kontakterna förekommer

·        om försämringar sker vid vissa typer av arbeten

·        om förbättringar sker under längre ledigheter

·        om liknande besvär förekommer hos andra med samma arbetsuppgifter.

 

Allergiska eksem

Eksem och allergier framkallas ofta genom ämnen som är kända för sina allergiframkallande egenskaper. För vissa av sådana ämnen, t. ex bekämpningsmedel, trämögel, kadmium, riskavfall, klor, oljor, farliga ämnen, epoxy, finns av Arbetarskyddsstyrelsen utfärdade föreskrifter, anvisningar eller råd för hur de ska hanteras. Ett vanligt allergiframkallande ämne är kylningsvätskor till svarvar. Ofta framkallas allergierna genom att vätskorna förorenas eftersom de inte byts och renas på det sätt som är föreskrivet. Kan man visa att en sådan försummelse utlöst skadan kan arbetsgivaren varit vållande till den. Vid skador av detta slag ger ofta tillverkarens produktinformation viktiga upplysningar. Bifoga dessa till anmälan.

Ett allergiskt eksem är resultatet av en förvärvad överkänslighet för ett eller flera ämnen. När en allergi för ett visst ämne fastställts ska utredningen beskriva vilka kontakter som förekommit i arbetet med det aktuella ämnet, hur långvariga och hur intensiva de varit.

Eksem kan framkallas av kontakter med t.ex. epoxi, och olika limsorter. Här har Arbetarskyddsstyrelsen utgivit detaljerade föreskrifter hur man skall hantera dessa ämnen så att de inte kommer i kontakt med huden.

Hörselskada

En hörselskada konstateras oftast först sedan den skadade varit utsatt för skadligt buller under lång tid och ofta hos olika arbetsgivare. Exakta uppgifter om bullernivåer kan därför vara svåra att få fram. Man ska dock, så gott det går, i kronologisk ordning ange de olika arbeten den skadade haft och de bullernivåer som förekommit. Yrkesinspektionen kan i vissa fall ha uppgift om bullernivåer på vissa arbetsplatser, inom vissa yrkesområden och för vissa maskiner och verktyg.

Bullerskada kan också vara olycksfall. Om skadan uppkommit p.g.a. t.ex. pistolskott vid ett oskyddat öra är det att anse som olycksfall

.

Det är ofta svårt att påvisa vållande vid hörselskada. Ofta är hörselskada något som uppstår p.g.a. sjukliga förändringar av hörseln, t.ex. tinnitus. Känner arbetsgivaren till att arbetstagaren har en sådan sjuklig förändring, men inte vidtar särskilda skyddande åtgärder kan detta bedömas som vållande.

Eftersom skadan i regel upptäcks efter lång tids exposition, är det svårt att bevisa att arbetsgivaren vållat skadan genom försumlighet. För att skydda sig mot buller finns noggranna föreskrifter av Arbetarskyddsstyrelsen, anvisningar om skyddsutrustning etc. Det är därför ingen omöjlighet att visa vållande även här.

I vissa fall har kanske endast hörseldun använts, trots att bullernivåerna varit sådan att det inte varit den lämpligaste skyddsmetoden Ofta finns på arbetsplatser kulturer, där man inte använder den skyddsutrustning som finns tillgänglig. Om arbetsgivaren känner till och inte påtalar att arbetstagarna underlåter att använda skyddsutrustning, kan det betraktas som vållande från arbetsgivarens sida Om det förekommer skadligt buller på en arbetsplats är arbetsgivaren skyldig att förhindra att bullerskada uppkommer.

Vibrationsskada

Utredningen ska innehålla uppgifter om:

·        under hur lång yrkesverksam tid den skadade varit utsatt för vibrationer

·        hur ofta den skadade har arbetat med vibrerande verktyg

·        hur många timmar den skadade arbetat per dag

·        vilka verktyg som har använts

hur har maskinen hållits visa gärna med skiss eller bilder

·        vilket eller vilka material den skadade har bearbetat.

Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat föreskrifter när det gäller vibrationer från handhållna maskiner. Enligt dessa ska vid anskaffning av utrustning väljas sådan som ger låg vibrationspåverkan. Om arbetsgivaren har haft utrustning som givit besvär och trots det inte anskaffat sådan som ger mindre besvär, kan det anses vara vållande från arbetsgivarens sida. Vidare ska arbetstagare som utsätts för vibrationer informeras om risken för skada och hur man ska undvika denna. En så enkel åtgärd som förändring av godsets placering och egen arbetsställning kan medföra stora förbättringar om de sker i rätt tid.

Dessa föreskrifter visar att arbetsgivaren, även när det gäller så vanliga arbetsskador som vibrationsskador, kan vara vållande. Om arbetsgivaren av ekonomiska skäl trots kända problem med vibrationsskador har skaffat utrustning, som är billigare men ger ett sämre vibrationsvärde, kan detta anses som vållande från arbetsgivarens sida. Har man t.ex. utnyttjat möjligheterna till arbetsrotation? Naturligtvis är det en styrka om man genom protokoll i skyddskommitté, skyddsronder eller på annat sätt, kan redovisa att missförhållandena påpekats.

Luftrörsbesvär

Olika ämnen i luften på en arbetsplats kan ge upphov till besvär i andningsvägarna. Besvären kan vara allergiska eller icke-allergiska.

Har den skadade blivit allergisk mot ett särskilt ämne ska utredningen ge svar på om ämnet i fråga förekommit i den skadades arbetsmiljö, hur hon eller han kommit i kontakt med det och hur ofta.

Har den skadade drabbats av luftrörsbesvär som inte är av allergisk typ ska utredningen inriktas på att beskriva den materialhantering och de ämnen som funnits i miljön och som kan ha gett upphov till andningsbesvär.

Ett förhållande som kan påverka uppkomsten av luftrörsbesvär är bristande ventilation. Även när det gäller ventilation finns det av Arbetarskyddstyrelsen utgivna föreskrifter. Om arbetsgivaren t.ex. endast tillhandahållit personlig skyddsutrustning i form av ansiktsmasker, som då inte använts, men inte åtgärdat allmänventilationen, kan även det vara vållande.

Lungsjukdomar

Sjukdomar såsom asbestos (dammlunga orsakad av asbest och silikos (t.ex. stendammslunga), räknas till lungsjukdomar. Hit räknas även pleura-plack (förkalkningar i lungsäcken, orsakade av exposition för asbest

Tiden från det att den skadade för första gången kom i kontakt med det skadliga ämnet till dess att skadan kan konstateras är ofta mycket lång, ofta över 20 år. Detta gör att expositionsförhållandena kan vara svåra att ange. Den skadade och den arbetsgivare hos vilken hon eller han utsattes för det skadliga ämnen kan trots det ofta ändå lämna tillräckliga uppgifter. Yrkesinspektionen kan också ha gjort undersökningar på de arbetsplatser som är aktuella.

Vid luftrörsbesvär och lungsjukdomar har expositionen skett under lång tid. Ofta har skadan skett genom att det inte funnits tillfredsställande utsugningsanordningar, eller att den personliga skyddsutrustningen saknats, varit bristfällig eller inte använts. Även här har Arbetarskyddsstyrelsen utfärdat föreskrifter, anvisningar och råd som kan vara till stöd i arbetet. Eftersom det rör sig om exposition under lång tid tillbaka, måste man här ofta använda sig av föreskrifter som redan upphört att gälla. Om man kontaktar den arbetsmiljöansvarige på förbundet, kan hon eller han ordna att man får kopia av aktuella utgångna bestämmelser. På större företag har ofta skyddsingenjören gjort utredningar som kan användas.

Cancer

En cancersjukdom uppkommer, eller upptäcks, ofta först lång tid efter det att den första kontakten med det skadliga ämnet har skett. Av den anledningen måste en beskrivning av expositionen av skadliga ämnen sträcka sig mycket långt, 20-30 år, tillbaka i tiden.

Lösningsmedelskador

Den skadliga inverkan i form av arbete med lösningsmedel ska beskrivas uttömmande. Även i dessa typer av ärenden måste utredningen ofta sträcka sig långt tillbaka i tiden.

Utredningen ska belysa

·        vilka olika former av lösningsmedel den skadade varit utsatt för och vilka blandningar av olika medel som förekommit

·        under vilka perioder exponering har förekommit samt hur ofta och hur länge under dessa perioder

·        vilka arbetsmetoder den skadade har använt

·        i vilken typ av arbetslokaler arbetet har skett

·        vilken skyddsutrustning som användes och vilken skyddsutrustning som saknades.

Att lösningsmedel är skadligt för människan har varit känt sedan länge. Trots det har det ofta förekommit att arbetstagare arbetat under förhållanden då de exponerats för stora mängder lösningsmedel och därigenom skadats. När det gäller måleriarbete har det sedan länge funnits föreskrifter om användning av sprutboxar, luftutsug, god ventilation i arbetet etc. I allmänhet kan skyddsingenjören och även yrkesinspektionen ge besked om utrustning och skydd.

Hjärtsjukdomar

Hjärtbesvär kan uppkomma som ett resultat av fysiskt och psykiskt ansträngande arbetsförhållanden. Utredningen ska därför inriktas på förekomsten av sådana förhållanden i den skadades arbete.

Psykiska och psykosomatiska sjukdomar

Det finns åtskilliga förhållanden i arbetet som kan ge upphov till psykiska eller psykosomatiska besvär hos de anställda. Några exempel kan vara bristfällig arbetsorganisation, återkommande produktionsstörningar, orimliga produktionskrav, samarbetsproblem mellan arbetsledning och arbetstagare samt mobbning.

Beslut i denna typ av ärenden riskerar ofta att bli felaktiga på grund av bristfälliga utredningar. Allt i den bakomliggande situationen måste därför redovisas på ett utförligt och objektivt sätt.

När det gäller psykiska och psykosomatiska sjukdomar har arbetsgivaren sedan länge varit skyldig att ordna arbetsmiljön på ett för arbetstagaren tillfredsställande sätt även ur psykisk synpunkt. Några direkta föreskrifter från Arbetarskyddsstyrelsen härom har emellertid inte funnits. Sedan 1993 finns det emellertid en kungörelse med föreskrift om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet samt allmänna råd om tillämpning av föreskrifterna. Om arbetsgivaren därför på arbetsplatsen känt att till att det har förekommit mobbning eller andra åtgärder som leder till psykisk och psykosomatiska sjukdomar, men inte gjort något för att komma till rätta med missförhållandena, kan även detta komma att anses som vållande.

Sammanfattande synpunkter på vållandeutredning vid arbetssjukdom

Företagshälsovården är en viktig källa till upplysning när det gäller att klarlägga tidigare problem på arbetsplatsen. Skyddsingenjören har säkerligen ofta protokoll, där hon eller han påpekat och föreslagit arbetsgivaren förändringar och förbättringar av arbetsmiljön i anledning av inträffade skador. Företagsgymnasten har ofta gjort utredningar om olämpliga arbetsställningar. Har det åtgärdats,. eller har det kanske blivit för dyrt? Skyddskommitté och skyddsrondsprotokoll redovisar ofta förslag till förbättringar av arbetsmiljö, som på grund av kostnadsskäl aldrig genomförts. Allt detta är viktiga dokument, som ska biläggas utredningen.

Ofta har skadan uppkommit genom att arbetstagaren utfört arbetet på ett felaktigt sätt. Det är emellertid inte arbetstagarens fel. Arbetsgivaren är skyldig att instruera den anställde hur hon eller han ett säkert sätt ska utföra arbete för att undvika arbetsskador. Har den anställde inte fått sådan information eller information i tillräcklig omfattning, kan även detta anse som vållande från arbetsgivarens sida.

När arbetsolyckor med kroppsskador inträffar eller till och med dödsfall sker, sker polisutredning. Denna polisutredning kan vara värdefull när det gäller att dokumentera eventuellt vållande från arbetsgivarens sida. Även om förundersökningen läggs ner, utan att åtal väcks, behöver det inte betyda att arbetsgivaren inte vållat skadan. Sedan åtal väckts eller förundersökning lagts ner, är de delar av polisutredningen, som inte innehåller känsliga uppgifter för enskilda, offentlig handling.

I arbetet med att dokumentera arbetssjukdomar är det ofta lämpligt att använda foton eller än hellre videokamera, när det gäller t. ex skador som uppkommit på grund av olämpliga rörelser eller arbetsmoment. Videofilmen kan bifogas skadeanmälan.

Arbetsgivaren är skyldig att på arbetsstället hålla arbetsmiljölagen, arbetsmiljöförordningen och de för verksamheten aktuella övriga författningar och föreskrifter som utfärdats med stöd av arbetsmiljölagen. Arbetsgivaren ska därför ha aktuella föreskrifter tillgängliga. Det finns även andra författningstexter som kan bli aktuella när man utreder vållande, t. ex förordningen om kemiska produkter, starkströmsföreskrifter etc. Äldre föreskrifter, anvisningar eller råd från Arbetarskyddsstyrelsen, som upphört att gälla, kan lånas från Arbetsmiljöinstitutets bibliotek, tel 08-730 91 49

En värdefull källa för att få en överblick över vilka bestämmelser som gäller är Arbetarskyddsverkets katalog över arbetsmiljöregler mm. Den kan beställas gratis från verket. Innehållsförteckningen i själva författningssamlingen som kommer i början av varje år är däremot svår att hitta i. .

PERSONSKADEUTREDNING

 

Vid alla svårare skador gör försäkringsbolaget hembesök. Det görs i allmänhet när de bestående besvären bedömts motsvara lägst 10 procent.

TFA gör oftast hembesök först om en än högre invaliditetsgrad föreligger.

I stället skickas till den skadade ett formulär att fyllas i.

Om den skadade inte har juridisk hjälp, t. ex av LO-Rättsskydd, är det bra om försäkringsrådgivare, försäkringshandläggare eller skyddsombud hjälper till.

Formulärets utformning - se blanketter.

Kostnader

Av intresse är att redovisa kostnader till följd av skadan. Det gäller kostnader av engångskaraktär såväl som bestående återkommande kostnader.

Engångskostnader är, t. ex. att fullfölja byggande av villa eller reparation av densamma.

Regelbundet återkommande kostnader är läkekostnader, kostnader för hemhjälp, för fastighetens underhåll (t. ex ommålning vart 5-10 år), fördyrad uppvärmning, (t. ex behov av hjälp med vedhuggning).

Ersättning vid anspänning i arbetet

Det ligger i försäkringsbolagens intresse att uppmuntra den skadade att i görligaste mån fortsätta att förvärvsarbeta. Därför utges ersättning för den anspänning som den skadade har för att hon eller han så långt det är möjligt ska kunna arbeta. Viktiga frågor att besvara är hur den skadade har det på sin fritid, t. ex efter en arbetsdag. Behöver hon eller han använda denna för att vila upp sig, t. ex lägga sig att sova (hur länge), ökad värk etc?

Viss ersättning kan även numera lämnas för att fritidsintresse av betydande omfattning inte längre kan utövas.

Inkomstförlust

Vid personskadeutredning bör också - om så inte redan skett - utredas den inkomstförlust som skett fram till dags dato och även beaktas framtida förluster. Till följd av skadan kanske omplacering sker från skiftarbete till dagtid (om förlust över 1/15 av årsinkomsten ska ansökan om livränta från arbetsskadeförsäkringen ske hos försäkringskassan).

Till följd av skadan kanske man går miste om vissa löneförhöjningar eller man kanske inte orkar arbeta över i samma utsträckning som tidigare.

Övriga förluster

Om t.ex. lönande fritidsaktiviteter fanns såsom bärplockning, jakt, grönsaker från eget land m. m, ska detta redovisas för att ligga till grund för ersättning.

Rätt uppgifter i invaliditetsintyget?

En annan och viktig del vid personskadeutredning är att kontrollera om de uppgifter som står i det t.ex. invaliditetsintyget riktigt och i full utsträckning motsvarar den skadades besvär.

Detta intyg har legat till grund för försäkringsbolagets invaliditetsbedömning.

Det visar sig oftast att läkaren vid intygsskrivandet missar väsentlig information. Om så är fallet bör den skadade begära att försäkringsbolaget omprövar invaliditetsgraden.

En höjning av invaliditetsgraden kan medföra en väsentligt ökad ersättning.

TRAFIKOLYCKSFALL

Inledning

Olycksfall i trafiken är något man vanligtvis förknippar med händelser på allmän plats, dvs på landsväg eller i tätorter, och där ett eller flera motor- fordon är inblandade. Det kan vara fråga om en kollision mellan motorfordon eller att någon blivit påkörd eller fråga om en singelolycka där man kört av vägen eller varit inblandad i viltolycka. Olyckor med motordrivna fordon in- träffar emellertid också inom ett arbetsområde, exempelvis på en byggarbetsplats eller inom ett fabriksområde. Det kan vara en lastbil, hjullastare, truck etc som kolliderar med annat fordon eller kör på någon arbetare. En arbetstagare kan också skada sig i arbetet eller drabbas av ohälsa på grund av sitt fordon på annat sätt än nyss nämnts. Vi kommenterar detta närmare nedan.

Skador som på detta sätt uppstår kan man få ersättning för från trafikförsäkringen. För alla ägare av motordrivna fordon finns skyldighet enligt lag - trafikskadelagen att ha sitt fordon trafikförsäkrat.

Vi har andra typer av olyckor med anknytning till trafiken men där något motor- drivet fordon inte är inblandat. Exempel på sådana fall är när en gångtrafikant påkörs av en cyklist eller halkar eller snubblar och skadar sig eller när en cyklande blir påkörd av en annan cyklande eller av annat skäl kör omkull och skadar sig. I dessa fall gäller inte trafikskadelagen.

Vad vi ska berätta om i detta avsnitt är de ersättningssystem som den enskilde arbetstagaren kan utnyttja när den trafikolycka, som drabbat honom, på något sätt har att göra med hans anställning och arbete. Anknytning till arbetet kan finnas inte bara när olyckan inträffar inom ett arbetsområde utan även när den sker på allmän plats.

De typfall vi ska skildra är följande:

·        trafikolycksfall som inträffar i arbetet

·        trafikolycksfall som inträffar vid färd till eller från arbetet, sk färdolycksfall

Ersättningssystemen vid trafikolycksfall i arbetet

Vid trafikolycksfall som inträffar i arbetet och alltså under arbetstid kan ersättning erhållas enligt två ersättningssystem.

1. Enligt det ena systemet behandlas trafikolycksfallet enligt de regler som i allmänhet gäller för olycksfall i arbetet, nämligen AMF-TFAs ersättningsregler. Se avsnitt. . . . . . ovan.

Om en arbetstagare i sitt arbete skadas i trafiken ska anmälan och den fortsatta hanteringen ske på det sätt som gäller för rätt till ersättning enligt AMF- TFA.

2. Rätt till ersättning kan också föreligga enligt trafikskadelagen p.g.a. trafik- försäkring. Trafikskadelagens ersättningssystem kommer närmare att behandlas nedan. Vi vill här markera att trafikförsäkring enligt trafikskadelagen förutom alla motordrivna fordon som lastbil, personbil etc. också omfattar alla motor- redskap med en tjänstevikt överstigande 2.000 kg vilka huvudsakligen används som arbetsredskap. Detta innebär att även de flesta truckar som används i arbetslivet är trafikförsäkrade. Här avses truckar för användning såväl inom som utomhus.

En arbetstagare kan ha skadats i sitt arbete antingen som förare eller passage- rare av fordon eller på annat sätt exempelvis att en vägarbetare på allmän plats blivit påkörd av ett fordon eller att en arbetstagare inom ett fabriksområde blivit påkörd av en truck eller lastbil eller annat motordrivet fordon.

Skador eller ohälsa i arbetet där truckar eller annat motordrivet fordon är inblandat kan emellertid också uppstå på annat sätt. Vi ska ge några exempel. Vissa lastbilar är försedda med kran eller annan typ av lyftanordning. En lastbilförare kan i arbetet skadas av lyftanordningen. Förandet av truck förutsätter olika typer av rörelser som belastar armar, axlar och rygg som kan leda till belastningsskador. Förandet av lastbil kan beroende på ergonomiska förhållanden i förarhytten eller vibrationer leda till skadlig inverkan på ländryggen. Vår uppfattning är att rätt till ersättning för skador av denna typ föreligger från trafikförsäkringen enligt trafikskadelagen.

3. Vi vill utfärda den rekommendationen att skadeanmälan ska göras till både AMF-TFA och trafikförsäkringsbolaget i samtliga skadefall och oberoende av om trafikolycksfallet skett på allmän plats eller inom ett arbetsområde.

Hur den skadade arbetstagarens ersättningsanspråk ska regleras och samordnas enligt de båda ersättningssystemen är en fråga för försäkringsbolagen att ta ställning till och för den enskilde arbetstagaren och hans fackliga ombud att bevaka. Det är emellertid viktigt att anmälan sker till båda försäkringsbolagen för samma skada eftersom ersättningssystemen i viss mån är olika och kan komplettera varandra. Ett exempel på detta är att arbetstagaren måste påvisa att arbetsgivaren varit vållande för att från AMF- TFA få full täckning för inkomstförluster som olycksfallet medfört medan trafikförsäkringsbolaget ersätter sådana inkomstförluster utan att arbetstagaren behöver visa vållande.

Ersättningssystemen vid färdolycksfall

Med färdolycksfall avses resor till och från arbetet som inte sker under arbetstid. Hit hör också resor under rast. Så snart trafikolycka sker vid resor till och från arbetet under arbetstid, är ersättningssystemen ovan vid olycks- fall i arbete tillämpliga.

Vid färdolycksfall får man i ersättningshänseende skilja mellan sådana fall där motorfordon är inblandat och fall där något motorfordon inte är inblandat.

a) Vid färdolycksfall där motordrivet fordon är inblandat regleras de ersättningar som kan komma i fråga genom trafikförsäkringen enligt trafikskadelagen. I sådan fall utges ej ersättning enligt AMF-TFA. Ersättningssystemet i trafikskadelagen berörs närmare nedan.

b) Färdolycksfall som inte täcks av trafikskadelagen avser fall där något motorfordon inte är inblandat, exempelvis när en arbetstagare går till eller från arbetet eller cyklar, eller är passagerare i SJ-tåg eller flygplan eller på färja eller på fartyg. Sådana olycksfall ersätts av AMF-TFA. Hur anmälan ska ske och den närmare regleringen framgår av avsnitt . . .

Trafikskadelagens ersättningssystem

Trafikskadelagens ersättningsregler följer samma mönster som skadeståndslagen när det gäller olika typer av ersättningar.

Vid personskada kan ersättning erhållas för sveda och värk, lyte och men och allmänna olägenheter samt inkomstförluster. Ersättning av denna typ ersätts oberoende av vem som har vållat skadan. Ersättning för personskada till förare och passagerare i ett motorfordon ska alltid sökas från trafikförsäkringen för det fordon i vilket de färdades.

Sakskada d v s oftast skada på det egna fordonet förutsätter för rätt till ersättning att vållande kan fastställas hos den som påkört den som har lidit sak- skada.

Är föraren själv vållande till kollisionsskada får han ingen ersättning alls för skadorna på det egna fordonet.

Har trafikolycksfall vid färd till eller från arbetet inträffat utan att något annat fordon varit inblandat, exempelvis att man har kört av vägen, eller kört på en älg, har föraren inte heller rätt till ersättning ur trafikförsäkringen för skador på det egna fordonet.

För att få ersättning för skador på det egna fordonet vid olycka som man själv är vållande till och vid singelolycka måste man antingen ha en vagnskadegaranti eller vagnskadeförsäkring. Vagnskadeförsäkringen är en påbyggnad på den obligatoriska trafikförsäkringen, som man får betala extra för.

Andra typer av sakskador är skador på kläder och andra föremål som var med vid skadetillfället. Här gäller i allmänhet att varje skadad förare och/eller passagerare har rätt till ersättning upp till ett halvt basbelopp för vid skade- tillfället skadade kläder och andra tillhörigheter. Dessa saker ersätts enligt reglerna om personskador från försäkringen där fordonet är försäkrat och oberoende av vem som varit vållande.

Tillhörigheter av annat slag som var med i fordonet och som skadats, exempelvis kläder i resväska, kamera, musikinstrument etc ersätts aldrig ur fordonets trafikförsäkring. Har annan fordons förare varit vållande kan ersättning erhållas ur det fordonets trafikförsäkring. Föreligger inte en sådan situation - man är själv vållande eller det är en singelolycka - kan ersättning eventuellt erhållas från hemförsäkring.

Anmälan och preskription

För att kunna få rätt till ersättning enligt trafikskadelagen ska anmälan göras, helst så fort som möjligt, till vederbörandes försäkringsbolag där trafikförsäkringen finns. Talan vid domstol ska väckas inom tre år från det den skadelidande fick kännedom om kravet, vilket normalt är tidpunkten för olyckan och i varje fall inom 10 år från det att kravet tidigast hade kunnat framställas. Se också försäkringsvillkoren i den egna trafikförsäkringen.

Praktiska råd

I den anmälan som ska göras är det viktigt att händelseförloppet noggrant beskrives. Innan man nedtecknar detta bör man tänka igenom händelsen noga. Om vittnen har funnits bör uppgifter lämnas om vittnenas namn och adresser.

Vid personskada är det viktigt att tänka på att man kan styrka skadans omfattning med läkarintyg. Det är då viktigt att så fort som möjligt efter olyckan införskaffa läkarintyg. Om olycksfallet leder till sjukskrivning ska sjukskrivningsperioden styrkas med uppgifter från försäkringskassan. Detta har betydelse för rätten till sveda- och värkersättning.

Det är också viktigt att tänka på att noggrant gå igenom de saker som har blivit förstörda vid olyckan och anteckna dessa. Ibland kan det vara svårt att veta till vilket värde olika saker ska uppskattas. I vissa fall kan det vara bra att låta utomstående värderingsmän utföra värderingen och lämna intyg på detta. Exempelvis om finare kläder blivit förstörda eller dyrbara musikinstrument, som fanns med i bilen, så kan andra experter lämna intyg om värderingen på detta.

När alla handlingar har blivit inlämnade får man avvakta beslut ifrån försäkringsbolaget.

Om något nytt skulle dyka upp efter det att man lämnat in anmälan så har man rätt att komplettera anmälan med nya uppgifter.

Är man sedan missnöjd med det beslut man har fått bör man uppsöka facket för att få experthjälp exempelvis från LO-Rättsskydd AB. Har man inte tidigare vänt sig till facket med begäran om hjälp från LO-Rättsskydd AB så bör man i detta läge ta denna kontakt för att undersöka om talan ska väckas vid domstol.

 

PRODUKTANSVAR

På en arbetsplats finns många olika produkter. Det kan vara en maskin, t. ex en fräs, lösningsmedel, eller en dator. Arbetsgivaren är enligt arbetsmiljölagen skyldig att se till att arbetsmiljön är sådan att den inte utsätter arbetstagare för ohälsa eller olycksfall. Det är alltså arbetsgivaren som i första hand är ansvarig för skada som uppstår. Arbetsgivarens skadeståndsansvar ersätts genom trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA). I första hand ska därför även sådana skador som uppkommit p. g. a felaktigheter i produkten ersättas genom TFA.

Om produkten redan när den köps in har en säkerhetsbrist kan emellertid även ersättning utgå enligt en särskild lag, produktansvarslagen. Enligt den lagen utgår ersättning för personskada, d. v. s sjukvårdskostnader och andra utgifter i samband med skadan, inkomstförlust, sveda och värk, lyte eller andra stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Ersättning för sakskada kan man bara få enligt produktansvarslagen för sådana produkter som är avsedda att användas vid enskilt ändamål och som används för det. Det går alltså normalt inte att få ersättning för sådana produkter som används i arbetet på en arbetsplats för sakskada.

I de fall TFA inte ger full ersättning, t. ex om det inte går att styrka att arbetsgivaren varit vållande, kan man därför undersöka om det finns möjlighet att få ut ersättning enligt produktansvarslagen. Även i sådana fall ska emellertid alltid anmälan ske av skadan till TFA.

Ersättning enligt produktansvarslagen

Man kan bara få ersättning om en produkt har en säkerhetsbrist. Med säkerhetsbrist förstås då att produkten inte är så säker som den normalt borde vara. Denna bedömning sker med hänsyn till hur produkten kan förutses bli använd, hur den har marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och andra sådana omständigheter. Endast det faktum att en viss produkt har orsakat skada medför emellertid inte produktansvar. Om bristen inte fanns i produkten, när den levererades, utan har uppkommit senare, utgår t. ex inte ersättning enligt produktansvarslagen.

Brister i säkerheten hos produkter kan delas in i konstruktions-, fabrikations- och instruktionsfel. Konstruktionsfel beror då på att produktens ursprungliga utformning eller sammansättning varit felaktig och finns därför i regel hos alla produkter av samma slag från en tillverkare. Fabrikationsfel orsakas av något missöde i tillverkningsprocessen, varför det kan föreligga bara någon eller några enstaka exemplar i en serie produkter. Instruktionsfel består i felaktiga, ofullständiga eller uteblivna anvisningar för hur en i och för sig fullgod produkt ska användas.

För produktansvar är det inte nödvändigt att visa att den som är ansvarig har varit oförsiktig. Om det finns en brist i varan uppkommer produktansvar. Den ansvarige kan bara frigöra sig från ansvaret, om han kan bevisa att inte ens den främsta vetenskapliga expertisen kunde förutse säkerhetsbristen vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.

Vem är skadeståndsansvarig?

Det är först och främst den som tillverkar, frambringar eller insamlar en produkt som ska vara ansvarig. Om produkten har importerats kan även importören vara ansvarig. Även den som har marknadsfört produkten genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken, är ansvarig för produkten. Det kan därför vara svårt att utreda vem som egentligen har ansvaret.

Om varan saknar uppgifter om vem som har tillverkat den, är den som sålt varan skyldig att upplysa om vem som är ansvarig. Gör han inte det, inom en månad efter det att man har begärt en sådan uppgift, blir leverantören själv skadeståndsansvarig.

Preskription

Om någon vill ha ersättning enligt produktansvarslagen måste hon eller han instämma målet till domstol inom tre år från det att hon eller han fick eller bort få kännedom om att hon eller han hade en fordran. Senare än 10 år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig, satte den skadegörande produkten i omlopp, kan man inte instämma målet.

Det räcker alltså inte med att i ett brev framställa skadeståndskrav. Den som inte överlämnar målet för handläggning hos domstol inom dessa tider har förlorat sin rätt till ersättning.

Det är alltså först när produkten t. ex överlämnas till transportören, som tiden för preskription börjar räknas. Om man har många produkter av samma slag, t. ex ett lösningsmedel som används under en längre tid, blir utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning det tillfälle då den sista av dessa produkter sattes i omlopp.

Produktansvarslagen kom den 1 januari 1993. För produkter som har satts i omlopp före denna tidpunkt gäller inte lagen, utan andra bestämmelser.

Strikt ansvar

För produktansvar gäller vad man brukar kalla för strikt ansvar. Det innebär att den som är ansvarig inte behöver ha varit ovarsam. Däremot måste man kunna bevisa att skadan har uppstått genom brister i produkten. Om skadan uppkommit t.ex. p.g.a. transportskada regleras inte det i produktansvarslagen. Inte heller om produkten har behandlats ovarsamt eller på ett sätt som avviker från det normala. Produktansvar kan därför vara svårt att styrka.

Härtill kommer att när det gäller importerade produkter kan den ansvarige befinna sig i ett annat land, vilket självfallet ställer till problem.

Praktiska råd

För att kunna kräva ut produktansvar fordras därför i regel expertis, såväl juridisk som teknisk. Produktansvar handläggs inte av TFA- försäkringen. Eftersom produktansvaret är en skadeståndsrättslig reglering, kan i många fall högre ersättning utgå enligt produktansvarslagen än enligt TFA. Det kan därför, om man misstänker att det finns produktansvar, finnas anledning att så snabbt som möjligt ta itu med frågan och se till att den blir utredd.

Vid misstanke om att arbetsskada orsakats av en farlig produkt, bör därför skyddsombudet omedelbart ta kontakt med den arbetsmiljöansvarige på förbundet. Eftersom preskriptionstiden endast är tre år sedan det skadan upptäckts, bör man vara snabb. Att klarlägga produktansvar fordrar ofta en omfattande utredning. Skyddsombudet måste därför vara snabbt, så att skadeståndskrav hinner framställas i domstol. Det är det enda sättet att avbryta preskriptionen, om man inte träffar överenskommelse om något annat med den som är skadeståndsansvarig.

 

ERSÄTTNING ENLIGT BROTTSSKADELAGEN

Inledning

TFA omfattar skador som uppstår i arbetet. Försäkringen tar då över det ansvar som enligt skadeståndslagen egentligen vilar på arbetsgivaren.

Skadeståndslagens regler medför att den som avsiktligt eller genom oförsiktighet skadar någon annan kan bli skadeståndsskyldig. Det är då i regel den som genom oförsiktighet skadat någon annan, vållat skadan, som är ersättningsskyldig. Om den som vållar skadan samtidigt begår ett brott kan ersättning utgå enligt en särskild lag, brottsskadelagen. Brottsskadelagen är inte någon skadeståndsrättslig lagstiftning, utan kan närmast jämföras med en försäkring. Man kan därför inte få ut all den ersättning, som skulle utgått enligt skadeståndslagen. Inte heller dröjsmålsränta utgår enligt brottsskadelagen.

Eftersom de som orsakar skador genom brott, ofta saknar pengar för att betala skadeståndet, är det oftast genom brottsskadelagen som brottsoffer får sin ersättning. Den del av ersättningen som TFA täcker, utgår inte enligt brottsskadelagen.

Ersättning enligt brottsskadelagen

Om man skadas p. g. a brott, har man i regel rätt till ersättning enligt skadeståndslagen. Brottsskadelagen bygger på skadeståndslagens ersättningsregler. Det innebär att man från brottsskadelagen får ersättning för sjukvårdskostnader, inkomstförlust, sveda och värk, lyte eller andra stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Man kan även få ersättning för skada på kläder, glasögon, tandprotes och liknande föremål som den skadade hade på sig vid skadetillfället.

Till skillnad från skadeståndslagen lämnas inte ersättning för pengar smycken, klockor och plånböcker.

Vid skada p. g. a brott kan det utgå en särskild skadeståndsersättning p. g. a den kränkning brottet utgör. Sådan skadeståndsersättning täcks sannolikt inte av TFA. Ersättning p. g. a kränkning kan utgå vid olika slag av sexuella övergrepp, provocerad misshandel, rån, olaga frihetsberövande, olaga hot, olaga tvång och hemfridsbrott. Ersättningens storlek varierar mellan någon eller några tusenlappar upp till i mycket grava fall, t. ex grava sexuella kränkningar till flera hundratusentals kronor. Om personskadan lett till döden utgår begravningskostnad och annan kostnad till följd av dödsfallet samt ersättning för förlust av underhåll. I sällsynta fall, när nära anhörig blivit dödad, kan även ersättning utgå till anhörig. Ersättning kan även utgå för brott som begåtts utomlands.

Förstahandsansvar för ersättningen

Innan man försöker få ersättning från Brottsoffermyndigheten måste man försöka få ut skadeståndet från den som vållat skadan. Om arbetsgivaren eller någon för vilken arbetsgivaren är ansvarig, t. ex arbetsledare, vållat skadan i tjänsten, är arbetsgivaren ansvarig. Eftersom TFA övertar arbetsgivarens ansvar, kan man inte få dubbel ersättning från Brottsoffermyndigheten. TFA täcker även ersättning för personskador mm som annan än arbetsgivaren eller någon som han ansvarar för genom brott förorsakar anställd. TFA omfattar emellertid sannolikt inte ersättning p. g. a kränkning genom brott, som är en särskild skadeståndsersättning. Vid ersättning p.g.a. kränkning av någon som arbetsgivaren enligt skadeståndslagen är ansvarig för kan alltså ersättning krävas direkt ifrån denne. Detta eftersom kränkningsersättning inte är en sådan skada, som ska ersättas enligt TFA.

Om arbetsgivaren inte kan betala kan man få ersättning av Brottsoffermyndigheten. Det kan man också få om gärningsmannen är okänd eller om det visar sig, t. ex vid rättegången, att hon eller han inte har möjlighet att betala skadeståndet. Innan man vänder sig till Brottsoffermyndigheten måste man emellertid undersöka vilka andra möjligheter det finns att få ersättning, t. ex från den egna hemförsäkringen (överfallsskyddet kan gälla) eller från olycksfallsförsäkringen. Den som har någon hem-, villa-, rese- eller olycksfallsförsäkring ska alltså kontrollera vad försäkringen täcker.

Man bör redan vid polisanmälan anmäla sina ersättningskrav mot gärningsmannen och begära att åklagaren framställer kraven på ersättning vid eventuell rättegång genom en t.ex. skadeståndstalan. Om domen innebär att gärningsmannen ska betala skadestånd, skickar domstolen automatiskt domen till kronofogden, som frågar den skadelidande om han/hon vill att utmätning ska ske hos gärningsmannen.

Man har inte rätt att få ersättning två gånger för samma skada. Om gärningsmannen betalar det skadestånd domstolen dömt honom till och man redan fått full ersättning enligt AMF-försäkringen, är man skyldig att betala tillbaka det beloppet till AMF-försäkringen.

Sakskador

Normalt ersätts inte sak- eller förmögenhetsskada enligt brottsskadelagen. Med sakskada förstås skador på ett visst föremål och förlust av föremålet genom att det t. ex stulits. Med ren förmögenhetsskada förstås förlust som någon lidit genom att t. ex utsättas för bedrägeri eller förskingring. Sakskador ersätts endast om brottet orsakats av någon som rymt eller varit på permission från bl. a kriminalvårdsanstalt, vissa hem för unga lagöverträdare, eller vissa hem för missbrukare. Detta förutsätter att gärningsmannen måste vara känd eller att man har mycket starka skäl för att misstänka att brottet orsakats av en intagen.

Rena förmögenhetsskador ersätts endast om det finns särskilda skäl. Om skadan allvarligt försvårat den skadelidandes möjlighet att försörja sig och sin familj, kan även ersättning utgå för förmögenhetsskada.

Självrisk

Vid ersättning enligt brottsskadelagen dras en viss mindre självrisk av.

Ansökan om ersättning ska vara inlämnad till Brottsoffermyndigheten senast två år efter skadetillfället. Om speciella skäl finns kan myndigheten pröva ansökningar som lämnats in efter en längre tid. Den yttersta gränsen är 10 år efter skadetillfället.

Praktisk handläggning

Arbetsskada som orsakats genom brott ska anmälas som en vanlig arbetsskada till TFA. Man använder den vanliga anmälningsblanketten. Om det är arbetsskada får man då ut ersättning enligt denna. I de flesta fall är emellertid den ersättning man kan få genom försäkringen lägre än den som man kan få enligt brottsskadelagen. Redan när brottet polisanmäls ska man därför kräva skadestånd och begära att åklagaren yrkar ersättning i en eventuell brottmålsrättegång.

För att man ska få ersättning av Brottsoffermyndigheten måste man också anmäla sina krav dit. Myndigheten kräver i normalfallet att man gjort en polisanmälan. Blanketter för anmälan till Brottsoffermyndigheten finns hos polis, domstolar, sociala servicecentraler och brottsofferjour. Man kan även ringa till Brottsoffermyndigheten och beställa blanketter. Till anmälan ska fogas polisrapport, dom och läkarintyg, om sådana handlingar finns. Blanketten är utförlig och ger god hjälp om hur man ska begära ersättning. På blanketten uppger man vilka ersättningar man har uppburit från arbetsgivaren, från den som orsakat skadan, och från AGS eller AMF-försäkringen.