-Strejk

En demokratisk rättighet för bättre arbetsförhållanden

 

Kurt Junesjö

Utkast 13 arbetsversion 1998-01-25

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning *

Strejkrätt; rätt att skjuta sig själv i foten? *

Kollektivavtalet och makten över arbetsplatsen *

Arbetskraft som handelsvara *

Strejkrätten; ingen gåva av staten *

Regler för stridsåtgärder *

Stridsåtgärder på den offentliga sektorn *

Sympatiåtgärder *

Medling i arbetstvister *

Skyddet för tredje man *

EU och strejkrätten *

Rätten att strejka är arbetstagarens viktigaste vapen *

Vad ska hända med strejkrätten i framtiden? *

Litteraturlista *

 

 

Strejkrätt; rätt att skjuta sig själv i foten?

"Rätt att strejka har anställda i svenska företag haft sedan 1928 och företagen har haft motsvarande rätt till lockout - dvs rätt att stänga ute de anställda från jobbet Så är det fortfarande, men i övrigt är det mesta annorlunda och balansen på arbetsmarknaden är borta. Konkurrensen har gjort att företag som vill överleva måste satsa på snabba leveranser av det kunderna beställer. Det går inte längre att bygga upp stora lager. Beställning, produktion och leverans måste gå i ett.

Det gör samtidigt företagen sårbara. Blir det strejk stannar produktionen och kunder får inte det som de har beställt. Det finns inte längre några stora lager att ta ifrån.

Därför är strejker ett dödligt vapen idag. Företag kan avlivas och jobbet kan försvinna för folk som inte har med saken att skaffa. Det kan räcka med vad som kan se ut som "begränsade stridsåtgärder".

Det här är en mycket suggestiv och välskriven text. Det är SAF som har producerat den i en annonskampanj under titeln Strejkrätt; rätt att skjuta sig själv i foten. Men den kunde lika väl stå i vilken borgerlig tidning som helst och för den delen i en hel del socialdemokratiska också. Det verkar vara en vedertagen sanning.

Är påståendena i texten riktiga? Påståendet om lagerproduktionen är riktigt, men i övrigt är det mesta fel. Vi tar det i tur och ordning.

Kort strejkhistoria

SAF:s annons inleds med orden "rätt att strejka har anställda i svenska företag haft sedan 1928".

Att arbetarna fick sin strejkrätt 1928 är helt felaktigt. Strejkrätten har inte kommit som en gudasänd gåva eller genom statens godhet till arbetstagarna genom 1928 års lagstiftning. Så länge lönearbete har utförts har de arbetande strejkat mot missförhållanden. Dessa strejker har varit fruktade av samhället.

Genom 1864 års näringsfrihetslagstiftning fick arbetarna rätt att i princip fritt avtala om att sälja sitt arbete, och därigenom vägra arbete, d.v.s. att strejka. Det var lite si och så med den friheten. Men den strejk som resulterade i det som brukar kallas det första kollektivavtalet var murarstrejken i Stockholm 1869. Högsta domstolen fastslog redan 1910 att kollektivavtalet hade rättsverkningar och att fackliga organisationer hade rätt att vidta stridsåtgärder. (NJA 1910 s 428)

1928 kom lagen om kollektivavtal och lagen om arbetsdomstol. Den dåvarande borgerliga regeringen införde därigenom de restriktioner som gäller för strejkrätten än i dag. 1928 års lagstiftning sågs av hela arbetarrörelsen som ett stort svek. 365000 arbetare deltog i proteststrejker och demonstrationer mot denna lagstiftning. Det är den hittills största politiska strejken i Sverige. Så kan man alltså förändra sanningen och påstå att när staten begränsar strejkrätten så får arbetarna den till skänks.

Illustration med foto från demonstrationen 1928

Arbetsgivarnas recept mot fackets "ökade makt"

Vad vill nu SAF göra för att åstadkomma ändring i denna rubbning av "balansen på arbetsmarknaden". Låt oss gå vidare i SAF:s annons om att skjuta sig själv i foten.

Men det behöver inte vara så här. (Att företaget genom att använda sig av lockoutvapnet skjuter sig själva i foten eller förblöder genom arbetstagarnas stridsåtgärder). I Danmark kan man t.ex. inte strejka eller lockouta - om det inte står i rimlig proportion till vad man vill uppnå.

I Norge finns det regler om medlemsomröstning. En Riksförlikningsman har rätt att skjuta upp strejker och lockouter som anses samhällsskadliga för att tvinga fram medling.

Även i Finland och Tyskland finns det liknande regler. Och nu är det hög tid att även införa dem i Sverige. Fred och samarbete bör vara det naturliga och normala tillståndet på arbetsmarknaden. Lek med konfliktvapnet tänder lätt en farlig eld - och fler blir utan jobb. Är det så vi vill ha det i Sverige?"

Annonsen är försåtlig. Men den är samtidigt mycket skickligt uppbyggd. Den tar fram olika typer av inskränkningar i strejkrätten, som fackliga organisationer i andra länder har drabbats av. Listigt nog tar man inte fram de mest avskräckande exemplen, nämligen Thatchers metoder att kväsa fackföreningsrörelsen i England eller President Reagans i USA. Vad är det egentligen SAF vill åstadkomma?

Balansen på arbetsmarknaden

Huvudbudskapet i texten är att maktbalansen rubbats och det är sant. Maktbalansen arbetsgivare/arbetstagare har rubbats, men tyvärr till arbetsgivarens fördel.

Syftet med att vidta en stridsåtgärd är inte som man kan tro av SAF:s annons, att ta livet av företag. Vore det så skulle det verkligen vara att skjuta sig i foten. Strejken är arbetarens enda maktmaktmedel för att åstadkomma rättvisa anställningsvillkor.

Syftet med en strejk är att få till stånd ett kollektivavtal. Och kollektivavtalet har två huvudsakliga funktioner. Det är dels ett instrument för att reglera arbetarnas anställningsvillkor, och det är det som är väsentligt för arbetstagarna. Men den andra delen av ett kollektivavtal är att ge arbetsfred under den tid som kollektivavtalet gäller.

Om det nu vore så som arbetsgivaren påstår, att facken genom företagens sårbarhet har fått alltför stor makt genom sina stridsåtgärder, så borde ju lönerna ha rasat iväg uppåt de senaste åren och balansen mellan löneandelen och kapitalavkastning förskjutits till arbetsgivarens förmån. Men så är det inte. Svenska arbetstagare har under 1990-1995 haft en negativ löneutveckling och timlönen i reala termer har sedan 1970 stigit med endast ca 10 % medan produktiviteten ökat med nästan 90 %. Företagens vinster har däremot ökat på ett sätt som inte skett sedan kapitalismens guldålder i slutet av 1800-talet och i början av seklet. Inte sedan första världskriget har arbetarna tjänat så lite i förhållande till de vinster som företagen gör. (Dagens Nyheter 1997-10-14.)

Under de sista 10 åren har i hela den industrialiserade världen en kraftig maktförskjutning ägt rum till arbetsgivarens och kapitalägarens förmån. Det har skett genom att kapital lättare tillåts röra sig över gränserna samtidigt som kapitalägarna börjat tillämpa en annan filosofi för sitt ägande. En allt större andel av företagen ägs i praktiken av olika typer av institutioner, pensionsfonder, aktiefonder och andra finanssammanslutningar. De är inte intresserade av företagens långsiktiga överlevnad, utan av att så snabbt som möjligt få högsta möjliga avkastning på sina pengar. De flyttar pengarna dit de för tillfället ger den bästa avkastningen. Samtidigt kan produktionen lätt flyttas över gränserna. Arbetare i olika länder spelas ut mot varandra. Kapitalavkastningen har mångfaldigats samtidigt som arbetstagarens andel av produktionsresultaten tryckts tillbaka. Stora delar av vinsterna uppkommer, dels genom försäljning av fastigheter och annat kapital som ägs av företagen och där vinsten delas ut till aktieägarna, dels genom att arbetstagarnas anställningsvillkor försämras. Denna råa vinstmaximering är en av de grundläggande orsakerna bakom dagens arbetslöshet. Och arbetslösheten gör arbetstagarna än svagare. Överutbudet på arbetskraft pressar tillbaka arbetstagarnas arbetsvillkor samtidigt som företagens vinster ökar.

SAF:s önskelista

Den önskelista; Den framtida arbetsrätten, som SAF lämnade till den borgerliga regeringen när den tillträdde 1991 är klargörande. SAF vill:

En del av de här förslagen fanns med i den utredning som utfördes av den förre ordföranden för Statsanställdas förbund, Lars Erik Nicklasson 1991, på uppdrag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Den stoppades i malpåse av den 1991 tillträdande borgerliga regeringen p.g.a. de häftiga fackliga protesterna, men sommaren 1995 viftar arbetsmarknadsminister Anders Sundström återigen med förslagen i den offentliga debatten, p.g.a. de "dyra" löneavtalen. Det visar att strejkrätten alltid är hotad, oavsett vilken regering vi har.

Var för sig kan dessa hinder i stridsåtgärderna kanske ses som rimliga och väl övervägda. Men varje åtgärd innebär att arbetstagarnas ställning försvagas och arbetsgivarens förstärks i motsvarande mån. Och idag har arbetsgivarens makt redan kraftigt förstärkts genom den höga arbetslösheten och de extrema lättnaderna i att flytta kapital över gränserna.

När SAF nu ropar på den goda statens hjälp för att skydda sig mot den elaka vargen, fackföreningarnas stridsåtgärder, är detta en total omläggning av politiken. Trots att man i andra sammanhang begär avregleringar av lagstiftning, begär man att staten här ska gå in och reglera ett område som parterna har skött genom avtal i princip sedan 1906 års decemberkompromiss.

Strejken som vapen

Men varför går SAF ut i en kampanj för att avskaffa strejkrätten om man redan har fått övertaget? För att förstå det måste vi redovisa kollektivavtalets betydelse genom den svenska arbetsrätten.

Syftet med en strejk är att få till stånd ett kollektivavtal och strejken är arbetstagarnas enda maktmedel att tvinga arbetsgivaren att teckna kollektivavtal.

Kollektivavtalet styrs inte av staten utan av parterna. Det hjälper inte att SAF lyckas påverka regeringen och riksdagen att införa "flexiblare" regler och på det sättet pressa tillbaka kostnaderna för anställningsvillkoren. SAF måste också avskaffa själva verktyget som tillverkar kollektivavtalet, strejken, så att man kan pressa tillbaka kostnaderna för arbetskraften på samma sätt som skett i hela den industrialiserade världen de senaste 10 åren. Med oförändrade strejkregler är det svårt för arbetsgivaren att förstöra fundamentet inom den svenska arbetsrätten, kollektivavtalets normerande, dvs styrande verkan på arbetsvillkoren.

Hur vill nu SAF begränsa strejkrätten? Egentligen skulle man nog vilja förbjuda strejken helt men eftersom det är en demokratisk rättighet som finns inskriven både i vår grundlag och i internationella konventioner som Sverige har undertecknat, har man hittat på olika fiffiga sätt som under sken av att göra små juridiska förändringar nästan avskaffa strejkrätten. Låt oss se lite närmare på vilka juridiska verktyg man tänker sig använda, för juridiken är här bara ett sätt att förändra maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Proportionalitetsprincipen.

Vad betyder egentligen att facket inte ska få - som SAF säger i sin annons - "strejka om det inte står i rimlig proportion till vad man vill uppnå".

Proportionalitetsprincipen som det kallas inom juridiken innebär att arbetsgivaren även under kollektivavtalslöst tillstånd alltid kan vända sig till domstol och begära att den stoppar strejken. Det gör man genom att påstå att den stridsåtgärd som facket vidtar inte står i någon rimlig proportion till vad facket vill uppnå. Genom att arbetsgivaren gör en invändning om att stridsåtgärden inte är tillåten enligt gällande lagstiftning, en s.k. fredspliktsinvändning, blir stridsåtgärden normalt olaglig ända tills domstolen har bestämt om arbetsgivarens invändning är riktig eller ej. Detta gäller inte om man kan visa att arbetsgivaren gör invändningen i ond tro, alltså mot bättre vetande, men det är nästan omöjligt att bevisa.

Man kan alltså se att bakom denna finurliga vändning att stridsåtgärden ska vara proportionell, ligger en regel som för lite idérika jurister innebär att man i vart fall temporärt kan stoppa varje strejk. Och det är ju ett oerhört värdefullt redskap för arbetsgivaren.

Och inte nog med det. Genom att införa en sådan här typ av regel som ger domstolarna frihet att efter eget omdöme bedöma om en stridsåtgärd är lämplig eller inte, frångår man den princip som har gällt på svensk arbetsmarknad nästan under hela 1900-talet, att det är parterna som har ansvar för att man hanterar arbetsmarknadsfrågor på ett ansvarsfullt sätt. Det blir istället domstolar som får bedöma det.

Men vad är det för fel med att låta domstolar bedöma en sådan fråga om de har ordentliga regler? De bedömer ju så många andra skönsmässiga frågor, t.ex. vad som är skälig levnadsnivå vid socialbidrag, hur stort skadestånd som ska utgå för det lidande en kvinna åsamkas när hon blev våldtagen etc.

All historisk erfarenhet visar att om man lägger i domstolens händer att bedöma om en stridsåtgärd är lämplig eller inte så tenderar domstolen oftast att gå på arbetsgivarens linje. Jurister är personer med "samhällsansvar" och stridsåtgärden har ju alltid till syfte att ekonomiskt skada motparten. Även detta är alltså en ur facklig synpunkt mycket farlig utveckling.

I ett senare avsnitt ska vi utveckla hur proportionalitetsprincipen ser ut ur svensk och ur europeisk utgångspunkt se sid * och sid *.

Medlemsomröstningar

"I Norge finns det regler om medlemsomröstning". Varför vill SAF enligt annonsen värna medlemsdemokratin i facket? Som alla förstår är det inte omtanken om medlemsdemokrati som gör att SAF vill ha regler om medlemsomröstning.

Medlemsdemokrati är bra. Men inte en lag som tvingar facken att ha medlemsomröstning om de vill gå ut i strejk eller inte.

Medlemsomröstning tar tid. Arbetsgivaren vinner alltså tid i förhandlingarna. Att dra ut på förhandlingarna och på det sättet trötta ut motparten är ett gammalt känt knep. Men inte bara det.

Varseltiden alltså den tid som måste gå mellan det arbetsgivaren underrättas till dess strejken träder i kraft, är enligt den nuvarande medbestämmandelagen sju dagar. Under denna tid kan arbetsgivaren bygga upp lager så att strejken får mindre verkan och alltså åsamkar större kostnader för facket. Men om tiden mellan fackets beslut och stridsåtgärden genom medlemsomröstningen blir flera veckor kan arbetsgivaren självfallet förbereda sig än mer genom att både bygga upp lager och t.ex. flytta produktionen.

Att inleda en strejk är ofta ett tungt beslut. Det gör att facket i regel endast varslar om en stridsåtgärd när det gäller viktiga principiella krav för avtalet. Arbetstagaren har ofta andra mål. För honom eller henne medför en strejk utsikten att förlora inkomst när man har amorteringar på villan och andra fasta utgifter som väntar. Då blir det lätt för arbetsgivaren att påverka de enskilda när de ska rösta, trots att det långsiktigt medför sämre förmåner för arbetstagarna.

Men inga av de här argumenten är de viktigaste. Det viktigaste är att den fackliga demokratin ska fackförbunden själva besluta över. Om ett fackförbund vill ha medlemsomröstning - kanske till och med en beslutande - sådan innan man går i strejk, då är det medlemmarna som ska besluta om det, inte SAF eller staten.

Förlikningsman som får förbjuda strejk

Riksförlikningsmannen i Norge går reflexmässigt in och förbjuder varslade stridsåtgärder som ett led i medlingsarbetet. När parterna sedan inte ville acceptera medlingsförslaget upphöjdes det genom lika reflexmässigt genom s. k. tvungen voldsgift till gällande avtal. Sedan 1953 har detta skett mer än 100 gånger. ILO är en överstatlig organisation som har en övervakningskommitté för förhandlings- och strejkrätten. Den har i 7 av 8 fall som fackförbunden hänskjutit dit, inte ansett att Norge uppfyller de konventionsenliga kraven på en riktig förhandlingsrätt.

En sådan lagstiftning för frihet från strejker är naturligtvis någonting som smakar mumma för arbetsgivaren. Han kan ju alltid genom att hänskjuta tvisten till Riksförlikningsmannen skjuta stridsåtgärden framför sig och slippa fria förhandlingar med strejkrätt. Det innebär, vilket man också konstaterat i Norge, att hela förhandlingsväsendet störs. Efter stora protester från norska LO förbjuds i dag inte alla stridsåtgärder på detta sätt genom lag. Därför har Riksförlikningsmannen på senare år i Norge oftast undvikit att tvinga parterna att skjuta på stridsåtgärden trots att arbetsgivarna i Norge protester. Det är alltså inte av omtanke om förhandlingsväsendet som SAF föreslår den här regeln, utan i syfte att urholka strejkrätten.

Lagstiftning mot samhällsfarliga konflikter

"Fred och samarbete bör vara naturliga och normala tillstånd på arbetsmarknaden. Lek med konfliktvapnet tänder lätt en farlig eld - och fler blir utan jobb".

I andra sammanhang har SAF utvecklat det här temat lite mer utförligt. Man har begärt att det ska införas en särskild lagstiftning mot samhällsfarliga konflikter.

I Sverige har vi avtal som reglerar vad som är samhällsfarligt, vilka konflikter som är så allvarliga för företagen eller tredje man, att de inte bör tillåtas. De svenska fackföreningarna är mycket ansvarsfulla när de utlöser konflikter. Ibland kanske till och med för ansvarsfulla. Några missförhållanden som man kan hänföra till att de nuvarande reglerna inte fungerar finns därför inte. Men att tillsätta en domstol eller en nämnd där ämbetsmän över parternas huvud bestämmer vad som är lämpligt eller olämpligt i konfliktsammanhang kan bara innebära en sak, konflikträtten begränsas. Och den begränsas inte på grund av att nuvarande konfliktregler inte fungerar, utan den begränsas för att SAF lättare ska kunna uppnå sina nya mål att sänka utgående löne- och anställningsförmåner för sådan personal som de inte anser vara lönsam, att regionalisera avtalen så att det utgår låga löner i låglöneområden och högre i höglöneområden och att företagsanpassa avtal så att lönen följer företagets utveckling. Det ska då självfallet inte följa företagets vinst när den blir mångdubbelt högre, utan bara när den går neråt.

Förbud mot begränsade stridsåtgärder

SAF vill ha också ha förbud mot begränsade stridsåtgärder typ övertidsblockad. Här ska villigt erkännas att det finns en del udda företeelser som praktiserades i synnerhet på det glada 80-talet. Det mest fantasifulla exemplet hittills var väl när tjänstemän som stridsåtgärd skulle vägra svara på alla inkommande samtal. Finns det verkligen någon anledning att försvara denna typ av nu lagliga stridsåtgärder?

Det finns fyra allvarliga invändningar mot SAF:s förslag till förbud mot denna typ av begränsade stridsåtgärder.

1. En övertidsblockad i kombination med nyanställningsblockad är en kraftfull markering att facket menar allvar med sitt hot. Detta utan att stridsåtgärden som sådan i regel får några mer ingripande verkningar på företagens ekonomi. Det är alltså ett varningsskott som oftast innebär att parterna kommer överens utan att behöva vidta några mer ingripande stridsåtgärder.

2. Stridsåtgärden är fackets enda maktmedel för att få till stånd ett nytt avtal eller förändringar i det gamla. Arbetsgivaren däremot har en mängd påtryckningsmedel som inte kallas för stridsåtgärd. Han kan hota med att lägga ner verksamheten, flytta den till annat land, förändra organisationen på ett för fackets medlemmar otrevligt sätt, dra in inte avtalsgaranterade personalförmåner etc. Vad SAF därför vill göra är att tunna ut arbetstagarnas arsenal medan arbetsgivaren behåller hela sitt välutrustade vapenförråd utan inskränkningar.

3. Arbetsgivaren kan alltid genom motåtgärder göra den partiella stridsåtgärden till en hel stridsåtgärd. Han kan t.ex. som en svarsåtgärd utestänga alla icke telefonlyftande tjänstemän från arbetet genom en lockout. Den enda skillnaden mot strejken att det är arbetsgivaren som då trappar upp stridsåtgärden. Och idag är stridsåtgärder både ett spel med ekonomi och ett spel om opinioner. Genom att förhindra partiella stridsåtgärder kan arbetsgivaren därför alltid få facket att sitta med "Svarte Petter".

4. Men den viktigaste invändningen mot denna typ av inskränkningar i strejkrätten är att det blir ytterligare lagstiftning som ingriper i det område som parterna själva har reglerat genom avtal sedan 1938 års Saltsjöbadsavtal. Ansvaret överflyttas från parterna till staten. Domstolarna får än större möjligheter att gå in och granska även andra typer av stridsåtgärder. SAF:s mål är egentligen inte att reglera stridsrätten på ett förnuftigt sätt utan att förändra maktbalansen arbetsgivare/arbetstagare. Att ta bort partiella stridsåtgärder förskjuter maktbalansen till arbetsgivarens fördel. I dagens läge finns det absolut ingen anledning till det.

 

Krav på att upphäva Britannialagstiftningen

Sverige ligger i Europas ytterkant. Vi har därför inte mer än marginellt berörts av lönekonkurrens genom att företag med billigare arbetskraft från andra länder konkurrerar ut den svenska arbetskraften. Ute i Europa börjar det bli vanligare. Och på sikt kommer vi säkerligen att få en motsvarande utveckling i Sverige. Det kommer i all synnerhet gälla när de nya länderna i Östeuropa blir medlemmar av EU. EU:s rätt till fri rörlighet över gränserna för kapital, varor, företag och arbetskraft.

I en uppmärksammad dom, Britanniadomen; AD 1989 Nr 120, slog Arbetsdomstolen fast att en stridsåtgärd från en facklig organisation som syftar till att undantränga ett kollektivavtal med företag som redan har ett utländskt kollektivavtal med sina anställda, är förbjuden. Det här var en inte avsedd effekt av medbestämmandelagens nya bestämmelse i 42 § som förbjöd understöd även för icke kollektivavtalsbundna fackliga organisationer till otillåtna stridsåtgärder.

Arbetsdomstolen sade att en stridsåtgärd som hade till syfte att åstadkomma ett avtal som i sig blev ogiltigt eftersom hemlandets lag inte tillät sådana stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal var förbjuden enligt 42 § medbestämmandelagen. Riksdagen ändrade medbestämmandelagen så att de fackliga organisationerna i Sverige skulle kunna vidta stridsåtgärder för att få svenska kollektivavtal att gälla så länge utländska företag jobbade i Sverige. Denna bestämmelse är mycket viktig för att förhindra lönekonkurrens från låglöneländer. Det brukar med ett annat ord kallas för social dumping.

Ju mer EU utvidgas och ju större våra internationella kontakter blir, dess viktigare blir denna bestämmelse. Man kan därför förstå att SAF som en del av en framtida arbetsrättslagstiftning, vill ha bort denna för fackföreningsrörelsen så viktiga bestämmelse.

Varför broschyr om strejkrätten?

SAF har i sitt lönepolitiska dokument från SAF-kongressen 1987 och 1990 utvecklat sina idéer. Enligt SAF:s linje ska de centrala kollektivavtalen endast lägga fast fredsplikten. Alla andra villkor ska utformas lokalt utan stridsrätt. Då blir det arbetsgivaren som bestämmer hur lönesättningen ska gå till i sådana fall. Detta fastslås också i dokumentet. Slutmålet är:

"Lönesättningen ska ej vara en förhandlingsfråga, det är chefens verktyg".

Det säger sig självt att med en så rabiat inställning till motparten så är det underligt att förhandlingsmaskineriet ändå har fungerat så pass gnisselfritt de sista åren.

Syftet med denna skrift är att gå igenom strejkrätten, dess samband med arbetstagarnas rättigheter och närmare granska arbetsgivarnas argumentering för att försvaga strejkrätten. Arbetstagarna har under hela 1900-talet i princip till 1980 förstärkt sin ställning. Under 1980-talet och framförallt under 1990-talet har arbetstagarna tappat mark. Och det gäller även strejkrätten, trots att reglerna i och för sig inte har förändrats. Det har då skett genom att arbetsgivaren kan utnyttja det övertag som han alltid haft, men som nu har förstärkts genom kapitalets ökade rörlighet. Vi ska också se på hur den internationella utvecklingen påverkar strejkrätten. Sannolikt innebär den internationalisering vi nu är med om, kapitlets ökade möjligheter att utan några nationella restriktioner röra sig över gränserna p.g.a. EU och den stora liberaliseringen av kapitalrörelser i världen, att fackföreningsrörelsen håller på att komma hopplöst på efterkälken. Därför gäller det att hålla fast i det som vi nu har, för att därifrån kunna påverka våra positioner.

Kollektivavtalet och makten över arbetsplatsen

Kollektivavtalet är för många en liten häftad bok där löner, övertidsersättning och obekvämtidstillägg står. Och sådana uppgifter finns också i de flesta kollektivavtal. Men att det även är ett avtal där makten över förhållandena på arbetsplatsen bestäms vet inte alla.

Att arbetsgivaren inte fritt får förlägga arbetstiden när och hur han vill över dygnet, bestäms t.ex. i kollektivavtalet. Och det är som alla förstår en viktig maktfråga. Men varför se det som en maktkamp? Varför inte se det som ett spel där båda parter ska försöka uppnå det bästa utan att skada varandra.

Ja där finns ett problem. Och det problemet är att arbetsgivaren och arbetstagaren i grunden har motstående intresse när det gäller fördelningen av produktionsresultatet. Arbetsgivarens intresse är att få ut så stor vinst ur verksamheten som möjligt. Vinsterna omvandlas inte till investeringar endast för att ägarna får större andel. Det måste styras med andra metoder, t.ex. skattepolitiken. Ofta sammanfaller självfallet arbetsgivarens intresse att ha nöjda arbetstagare med de anställdas , i synnerhet med dagen högteknologiska industri och tjänsteverksamhet. Men någon skall i alla fall fördela resultatet av arbetet, vinsten. Och vad som hänt under de senaste tio åren är att arbetstagarens andel av produktionsresultatet har blivit allt mindre och arbetsgivarna allt större (se sid *)

Utgången av en sådan intresse motsättning har självklart samband med parternas förhandlingsstyrka. I USA har t.ex. företag med organiserad facklig verksamhet i regel högre lön än företag som är oorganiserade (DN 1997-12-27). I Sverige dokumenteras utgången av denna intressemotsättning i kollektivavtalet.

Dåliga avtal bättre än inget avtal alls

Det finns bra och dåliga kollektivtal. En ganska ny tendens är att man överlämnar till de lokala parterna ända nere på företagsnivå att själva disponera över alla bestämmelserna i avtalet. Det innebär i princip att facket centralt lämnar över till den fackliga lokala parten att under fredsplikt sluta bestämmelser som man inte ens med full stridsrätt lyckats uppnå på central nivå. Man lämnar alltså den lokala parten avtalsrätten, men ger inte verktyget, stridsrätten. Det är alltså inte något ökat självbestämmande utan en i längden försvagad förhandlingsposition som kommer att vara mycket svår att återta. I längden kommer en sådan politik att underminera dessa avtal och leda till social dumping genom lönekonkurrens mellan svenska fackföreningar. Det är en dålig princip.

De dåliga avtalen kan t.ex. också i viktiga frågor lämnar över hela bestämmanderätten till arbetsgivaren. I extrema fall sker det genom s.k. arbetsgivarventiler som ger arbetsgivaren full frihet att bestämma utan ens behöva motivera sig. Ett exempel är rätten att inneha bisysslor där arbetsgivaren utan att ens behöva motivera sig kan bestämma om arbetstagaren skall ha rätt arbeta med tidningsutbärning vid sidan av den ordinarie anställningen. I de kommunala och statliga avtalen finns många av dessa bestämmelser, av historiska skäl.

Avtalen härstamma från gamla ensidigt av arbetsgivaren utfärdade reglemente där facket såg kommunen eller staten som en rättvis domare, som man med förtroende kunde överlämna viktiga avgöranden till. I dag när både staten och kommunen fullt ut utnyttjar sina arbetsgivarrättigheter att fritt leda och fördela arbetet är arbetstagaren genom dessa bestämmelser utlämnad till arbetsgivarens godtycke. Tyvärr finns det både på den kommunala och statliga sidan även exempel på alldeles färska arbetsgivarventiler.

De stora industriförbunden på arbetar- och tjänstemannasidan dvs Metall Industrifacket Pappers- Trä- SIF och CF träffade den 18 mars 1997 ett samarbetsavtal för industriell utveckling och lönebildning. Avtalet innehåller regler som inskränker strejkrätten se sid *. Men samarbetsavtalet förutsätter att kollektivavtalen ska förhandlas fram under ledning av en industrikommitté, ett ekonomiskt råd, en fast expertgrupp på fem till tio personer att som "opartisk ordförande" och biträdda av en verkställande ledamot. Det säger sig självt att den stora och kostsamma apparat innebär att medlemmarnas möjlighet att genom sin förhandlingsdelegation påverka avtalet successivt kommer att minska.

Den 18 mars 1997 träffade industriförbunden och deras arbetsgivarmotpart ett samarbetsavtal för industriell utveckling och lönebildning. Se även sid *

1997 års avtalsförhandlingar på industriförbundssidan fördes därför enligt detta nya samarbetsavtal. Avtalet innebär en ny trend i de svenska industriförbundens inställning till strejkrätten. Facken har nämligen frivilligt, utan några tvingande skäl, gått med på att begränsa stridsrätten med bestämmelser som ensidigt missgynnar arbetstagarsidan.

Men trots dessa avtalsmissar är de flesta kollektivavtal bra och även de avtal som har dåliga bestämmelser ger fortfarande ett viktigt skydd för arbetstagaren.

Kollektivavtalens tillkomst

Kollektivavtalet är inte en mans verk. Det är en budkavle som förs över generationer och där varje generation lämnar sina spår. I många av dagens avtal finns bestämmelser som härstammar från början av seklet eller ännu längre tillbaka i tiden. I kollektivavtalet finns därför jämviktspunkter mellan arbetsgivare och arbetstagare där vardera parten konstaterat "hit men inte längre".

Samtidigt som ett kollektivavtal speglar historien måste det kunna möta framtiden. SAF vill att kollektivavtalen ska vara flexibla. SAF:s Framtidsprogram är att lönen inte ska vara en förhandlingsfråga utan arbetsgivarens verktyg. Det är arbetsgivarens vision. Vad är då fackets visioner?

Ja, det har varit tunnsått med dem. Facket har ofta haft stor framgång genom sin stora styrka, sitt goda samarbete med socialdemokratiska regeringar och även de goda relationerna med SAF. I Saltsjöbadsandans namn förhandlade man fram lösningar som gjorde Sverige till ett föredöme för en fredlig arbetsmarknadspolitik.

Facken har därför i mycket blivit en skicklig förvaltande apparat och har fortfarande kvar sin stora styrka, i vart fall om man ser till antalet medlemmar. Vad man förlorat är mycket av den ideologiska inriktning och framförhållning som i längden är nödvändig för att kunna överleva. Detta har däremot SAF insett.

Även det goda samarbetet med den socialdemokratiska regeringen börjar spricka. Det visar om inte annat de allvarliga försämringarna i anställningsskyddslagen som trädde i kraft 1997 trots häftigt motstånd från fackförbunden. Det är en ny socialdemokratisk strategi. I stället för att successivt stärka arbetstagarens rättigheter, vilket varit socialdemokraternas politik ända sedan det första partiprogrammet 1889, är detta den första medvetna försämringen av skyddslagstiftning till förmån för arbetstagarna som genomförts av en socialdemokratisk regering. Det är alltså ett trendbrott.

Det finns även en utveckling inom fackförbundens egna led som på sikt kommer att urholka de centrala avtalens legitimitet. De stora industriförbunden på arbetar- och tjänstemannasidan träffade den 18 mars 1997 ett samarbetsavtal för industriell utveckling och lönebildning. Avtalet innehåller regler som inskränker strejkrätten se sid *. Samarbetsavtalet förutsätter att kollektivavtalen ska förhandlas fram under ledning av en industrikommitté, ett ekonomiskt råd, en fast expertgrupp på fem till tio personer som "opartisk ordförande" och biträdda av en verkställande ledamot. Det säger sig självt att denna stora och kostsamma apparat medför att medlemmarnas möjlighet att genom sin förhandlingsdelegation påverka avtalet successivt kommer att minska. En generell erfarenhet är att när förhandlingarna förs genom tredje parter t.ex. en förlikningsman minskar medlemsinflytandet. Det är alltså en utveckling där fackförbunden avsiktligt avlägsnar sig från medlemsdemokratin vid avtalens utformning.

Kollektivavtalen har trots det fortfarande stort förtroende "legitimitet" bland de tongivande fackmedlemmarna. När nya kollektivavtal förhandlas fram har många fackförbund olika typer av rådslag för att få in medlemmarnas synpunkter på vad som behöver förbättras, förändras eller kompletteras i avtalen. När sedan de stora förhandlingarna dras i gång har de flesta fackförbund, åtminstone på LO-sidan stora delegationer med representanter för olika delar av Sverige och olika yrkesområden. Inom en del fackförbund skriver fortfarande hela denna förhandlingsdelegation på uppgörelsen. Även om det är förbundsstyrelsen som i de flesta fall har den slutliga bestämmanderätten, är det förhandlingsdelegationen som styr om det ska bli avtal eller strejk när man förhandlar.

Kollektivavtalen och individen

Lönekollektivavtalen i Sverige är i regel riksavtal. Ett kollektivtal fungerar för den anställde på samma sätt som skyddslagstiftning t.ex. arbetsmiljölagen, arbetstidslagen eller semesterlagen. En skyddslag innebär att överenskommelser som ger sämre förmåner än lagen är ogiltiga. Vore det inte så skulle det inte vara något skydd för arbetstagaren. Däremot får man gärna komma överens om bättre förmåner.

SAF säger nu att de vill göra kollektivavtalen individanpassade. Att anpassa så att det blir bättre för individen är tillåtet redan i dag. För det behövs ingen förändring av kollektivavtalen eller skyddslagarna. Innebörden av SAF:s förslag är alltså att ge arbetsgivaren rätten att lokalt med den fackliga organisationen eller helst med den enskilde arbetstagaren kunna komma överens om sämre förmåner än kollektivavtalets.

Men kan man inte komma överens så att det blir bättre för både arbetsgivaren och arbetstagaren vid sidan av kollektivavtalet ? Jodå men här finns ett problem. Arbetstiden ska t.ex. enligt kollektivavtalet förläggas mellan 7 - 17 måndag till fredag. En arbetstagare och en arbetsgivare tycker båda att det passar dem bättre att förlägga arbetstiden mellan 12.00 - 21.30. Men då måste arbetsgivaren betala övertidsersättning efter kl 17.00 enligt kollektivavtalet och det vill han ju inte. Det är väl ändå osmidigt? Kan man då inte fixa så att det går att komma överens mellan arbetsgivare och arbetstagare i en sådan situation?

Vad man glömmer då är att en förändring som möjliggör en sådan överenskommelse samtidigt ger arbetsgivaren rätt att beordra arbetstagaren att jobba utanför den tidigare ramen enligt kollektivavtalet, alltså ensidigt bestämma vare sig arbetstagarna vill eller inte att de anställda ska jobba fram till kl 21.30 ena dagen börja kl 05-00 nästa dag, allt utan övertidsersättning. Tar man bort avtalets staket runt arbetstiden kan arbetsgivaren enligt sin fria rätt att leda och fördela arbetet , hans så kallade § 32-befogenheter fritt förfoga över arbetstidsförläggningen inom arbetstidslagens ram.

§ 32-rätten är ingen självklar princip. Den bygger tvärtom på 1800-talets syn på förhållandet husbonde tjänare. Men om vi skulle föreslå SAF att ta bort arbetsgivarens § 32-befogenheter som förutsättning för att flytta ned rätten till överenskommelse på individnivå, blir det ett blankt nej.

Kollektivavtalen har därför stor betydelse som skydd för de anställda. Det sätt de kommer till på gör att de har stor legitimitet d.v.s. det är respekterade regler åtminstone hos de fackligt aktiva. Och det är bra. Kollektivavtalen är arbetstagarnas viktigaste skydd mot arbetsgivarens ensidiga beslutanderätt, som i sin förlängning, i vart fall hos dåliga arbetsgivare, och sådana finns det tyvärr gott om, medför ett mycket stort beroende för individen. Effekten blir alltså den motsatta mot vad SAF påstår, individens självständighet försvagas om kollektivavtalens normerande, d.v.s. styrande effekt upphävs.

Vad händer med kollektivavtalen om SAF lyckas?

Kollektivavtalen sluts i en ren intressekamp mellan arbetstagarna och arbetsgivaren. Arbetsgivarna vill nu förstärka sitt inflytande över avtalen. I deras idealmodell ska det centrala avtalet endast innehålla ordningsregler för förhandlingar och liknande. Verkstadsföreningen (VF) krävde i sina förhandlingar med Metall och SIF 1997/98 att alla bestämmelser i avtalen skulle kunna förändras på lokal nivå. Volvo, SKF, ABB m.fl. storföretag sade att de annars skulle lämna VF för att sluta egna avtal. Vi kan utgå ifrån att dessa storföretag inte med dagens strejklagstiftning kommer att göra allvar av sitt hot att lämna VF. Det skulle innebära att företagen de år de gör miljardvinster som enskilda företag skulle stå mot Metalls och SIF:s samlade kraft i lokala löneförhandlingar om fördelning av dessa vinster. Fan tro´t, sa Rellingen.

Men varför begär VF att det centrala avtalet endast ska innehålla ordningsregler för förhandlingar och liknande? I praktiken skulle ett sådant centralt kollektivavtal, medföra att SIF och Metall slöt ett avtal som medförde fredsplikt under hela avtalsperioden. Realförhandlingarna om löneökningar och anställningsvillkor i övrigt skulle då föras på lokal nivå utan några påtryckningsmedel i form av stridsåtgärder för facket. Det skulle i praktiken innebära att det i sista hand var arbetsgivaren som fritt kunde besluta över avtalsvillkoren.

Men är en sådan här ordning bra ens för arbetsgivaren? Kortsiktigt är den nog bra, eftersom den ger arbetsgivaren möjlighet att sänka sina kostnader, men det finns viktiga invändningar även ur arbetsgivarens synpunkt.

Regler som saknar stöd i rättsmedvetandet fungerar inte

För några år sedan avskaffade riksdagen bötesstaffet för att gå mot röd gubbe. Allmänheten struntade i den röda gubben när det inte fanns några bilar på gatan. Genom att ha straff som nästan aldrig utdömdes trots att en stor del av svenska folket bröt mot regeln menade lagstiftaren att respekten för även annan lagstiftning kunde undergrävas. En lagregel fungerar inte om den inte har stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Det är en gammal kunskap.

Vad har då detta med kollektivtal och strejkrätt att göra?

Fredspliktslagstiftningen i Danmark

Danmarks fredspliktslagstiftning gör det mycket svårare att utlösa en stridsåtgärd där än i Sverige. Staten använder ofta metoden att genom lag upphöja ett medlingsförslag till avtal. De centrala avtalen innehåller oftast inte några garanterade lönehöjningar utan endast minimilöner. Det är dessutom dyrt för en enskild arbetstagare att delta i en olovlig stridsåtgärd.

Det här kan man läsa i vilken redogörelse för gällande rätt som helst. Vad man däremot inte får veta är att det förekommer att de centrala förbunden lämnar penningstöd till arbetarna när de strejkar olovligt. Det är förbjudet enligt dansk rätt , så det finns självfallet inte redovisat någonstans vad jag känner till. Men det är inget man skäms för. Man kan höra även centralt placerade fackföreningsmän berätta om det.

Kollektivavtalens legitimitet

I Sverige skulle det vara helt otänkbart att centrala facket skulle med pengar understödja en olovlig konflikt. Kollektivavtalen har hög legitimitet. Kollektivavtalens regler har tillkommit under så stor vånda och med framförhandlade eftergifter från båda parters sida att man tar dem på allvar. Men förhandlingen har skett från en styrkeposition, där båda parter varit medvetna om att man kunnat utlysa stridsåtgärder om man inte blir överens. Men strejken eller lockouten behöver sällan utlösas. Det är som i schack, det bästa draget är det man aldrig behöver dra, eftersom hotet är effektivare än draget.

Jag tror inte de svenska arbetsgivarna vill att respekten för fredsplikten och för svenska kollektivavtal ska bli som straffbestämmelsen att gå mot rött ljus. Tvärtom har även arbetsgivarna ett stort intresse av att de arbetstagare som deltagit i förhandlingen säger: "Ja det är ingen särskilt bra uppgörelse, men det var så mycket vi orkade med i år. Nu får vi knoga på en avtalsperiod till och komma igen i nästa förhandling."

Att inskränka strejkrätten så att avtalen förlorar i legitimitet är därför ett förlustspel både för staten, arbetsgivarna och arbetstagarna. Vi har välfungerande regler. Det som har förändrats är styrkeförhållandet arbetsgivare arbetstagare. Men att arbetsgivaren blivit starkare medför självfallet inte att arbetsdagarna ska låt si avväpnas.

Arbetskraft som handelsvara

Världsekonomin och strejkrätten

Världens största tillverkare av byggmaskiner och bulldozrar, Caterpillar i USA, gick dåligt under 80-talet. Företaget nyinvesterade, satsade på datorstyrda maskiner och gav åter lysande vinst 1991. Då förklarade företaget att lönerna skulle sänkas med upp mot 20 % och arbetstiden förlängas. Amerikanska Bilarbetareförbundet förklarade hela företaget i blockad och inledde en strejk. Som ett led i den tidigare rationaliseringen hade mycket av produktionen lagts ut på underleverantörer. Ledningen avskedade de fackliga förtroendemännen och beordrade deltidsarbetande och tjänstemän att överta de strejkandes arbetsuppgifter. Mycket av produktionen lades över på andra fabriker och underleverantörer. Donald Fites, företagsledaren vid Caterpillar förklarade för de strejkande arbetarna att lönerna i Mexiko och Japan är lägre än i USA. Var det så att de inte gick med på lönesänkningen skulle företaget flytta sin produktion dit. I december 1995 erkände sig Bilarbetareförbundet besegrat och uppmanade arbetarna att gå tillbaka på företagets ensidigt fastställda villkor.

Att företaget lyckades berodde på den stora arbetslösheten, den allt lägre organisationsgraden bland bilarbetarna och på att det redan svaga skyddet för arbetstagarnas strejkrätt ytterligare hade underminerats av den amerikanska regeringen och kongressen sedan början av 1980-talet.

Chefen för Caterpillar, Donald Fites, blev en hjälte i den amerikanska finansvärlden. Han tillämpade framgångsrikt de metoder som vi också i Sverige har fått känna på. På svengelska heter det "downsizing" (nedbantning), "outsourcing" (utflyttningar), reengineering (omorganisation). Det är åtgärder som används som verksamma medel för att sänka lönenivån allt i syfte att sänka lönekostnaderna.

Den amerikanska ekonomin går bättre än på 30 år. Det ansåg åtminstone Bill Clinton under sin presidentvalkampanj 1996. Men bättre för vem? Mellan 1973 och 1994 ökade den amerikanske bruttonationalprodukten med en tredjedel, men samtidigt föll realinkomsten för arbetare och tjänstemän i produktionen med 19 %. Den rikaste procenten fördubblade sina inkomster räknat från 1980. De här siffrorna stack naturligtvis väljarna i ögonen och i augusti 1997 redovisar DN att Clinton satt sina användbara och formbara nationalekonomer på att göra om sättet att räkna ut reallöneutvecklingen. De lyckades i all fall inte få ihop det bättre än att reallönen i alla fall minskat med hela 10 %. Vad som pågår är alltså en gigantisk överflyttning av inkomster och kapital från de arbetande till de rika fåtalet.

Och det är inte bara inkomsten som faller utan också den sociala tryggheten i arbetet. Ca 28 % av arbetsstyrkan är arbetslös, ofrivilligt deltidsarbetande eller har bara tidvis arbete. De amerikanska företagen har alltså inte skaffat sig bara just-in-time-tillverkning, dvs produktion på beställning och utan dyr lagerhållning, utan just-in-time-arbetare, dvs gamla tiders daglönare. Det är självklart med en sådan bakgrund att personaluthyrningsföretaget Man Power. största företaget i USA när det gäller antalet anställda Källa Der Spiegel 1997 nr ?? och Martin, schuman Globaliseringsfällan.

Arbetslöshet och vinstexplosion

Dagens marknadsekonomer utvecklar fritt och hämningslöst sina ekonomiska teorier på dagstidningarnas näringslivssidor, i det pålitligt reaktionära programmen Ekonomiska klubben, i Ekonomiekot i Sveriges radio och i Aktuellts ekonomiska nyheter, för att bara nämna några exempel på de nya näringslivstillvända mediamänniskorna. De framställer arbetskraften som en handelsvara, vilken som helst. Dessa näringslivstillvända analytiker, säger alltid liksom hovnarren inför fursten det kapitalets herrar förväntar av dem. När företagen köper upp varandra för att eliminera konkurrensen, frågar de snällt det monopoliserande företagets VD "vilka synergieffekter denna sammanslagning har". Problemet med ekonomin är för dem att den svenska arbetskraften är för dyr. Lönen har inte anpassats till marknadsförhållandena. I dagens läge med en hög arbetslöshet borde priset på arbetskraft gå ner. Då ska, enligt gängse nationalekonomiska modeller efterfrågan öka och arbetslösheten försvinna. Men enligt "analytikerna" finns det starka strukturella hinder för att denna "vetenskapliga" modell ska fungera. Fackföreningsrörelsens styrka, strejkrätten och den arbetsrättsliga skyddslagstiftningen är de största hindren, som successivt måste undanröjas. Den arbetsrättsliga lagstiftningen medför vidare att arbetstiderna inte kan göras så flexibla som marknaden kräver och att anställningsavtalen inte kan bli så kortvariga och osäkra som näringslivet vill.

Varför dessa fria marknadens förespråkare plötsligt gör halt i sin fria marknadsförkunnelse framför "varan" arbetskraft" när leverantörerna - arbetstagarna – inte vill leverera sin produkt utan att få veta priset före leverans, förtäljer inte historien.

För att göra näringslivet starkare sägs det behövas en flexibilisering av reglerna. Flexibiliseringen av arbetsmarknaden kan ta sig många uttryck. Regeringens försämringar av anställningsskyddslagen från och med den 1 januari 1997 är ett exempel. Ett annat exempel är när den av en socialdemokraterna i arbetstidsutredningen ställer sig bakom förslag till en ny och försämrad arbetstidslag (SOU 1996:145). I sken av att göra arbetarens valfrihet större flyttar man där över beslutanderätten över arbetstiden till arbetsgivaren och tar bort viktiga skyddsbestämmelser ur arbetstidslagen.

För att på motsvarande sätt kunna göra lönen flexibel krävs, dels att fackföreningsrörelsens styrka försvagas, dels att reglerna om strejkfrihet och strejkrätt förändras och försämras. Detta samband är kanske inte alldeles lätt att genomskåda. För det krävs att man ser strejkrätten i historisk belysning.

Att arbetskraften skulle vara en vara fri att köpa och sälja som mjöl, cement eller en borrmaskin, är inte rätt.

Vi har en bra utbildningsstandard i Sverige och det gäller även ungdomskullarna där det f.n. är en strukturarbetslöshet på upp mot 25 %. Med en helt fri lönesättning som styrdes av marknaden skulle vi p.g.a. detta överutbud av arbetskraft i dag fått ett stort prisfall på arbetskraften. Den nya, unga arbetskraften kunde arbetsgivaren erbjuda lägre lön och successivt ersätta den äldre dyrare arbetskraften.

Det finns två spärrar mot den här utvecklingen.

Men antalet jobb ökar inte för att man sänker lönen eller försämrar anställningsskyddet. Sverige kan aldrig konkurrera med billig arbetskraft från de riktiga låglöneländerna i Östeuropa och Sydostasien. En lönesänkning löser alltså inte arbetslöshetsproblemen.

Arbetslöshet och de nya kapitalägarna

Frågan är då hur denna arbetslöshet har uppkommit? Är den en följd av att arbetskraften är för dyr? Är den styrd av utomstående objektiva krafter, som endast "guden marknaden" kontrollerar?

Nej! Den är om något styrd av mänsklig vilja. Sedan 1991 har samtidigt med att antalet jobb minskat inom industrin, vinsterna ökat dramatiskt. Det är en gigantisk överföring av förmögenhet som gått till kapitalägarna. Det kan lätt illustreras genom en titt på hur börsvärdena räknat efter respektive marknads börsindex stigit sedan 1985 på några internationella marknader. Index på New York-börsen har stigit med nästan 70 gånger, Toronto- och på Frankfurt-börsen har indexvärdet nästan 30-dubblats sedan 1985 och den svenska börsen har stigit med 8 gånger.

Då ska man veta att indexvärdet på Frankfurt-börsen sedan 1953 då börsen skapades till 1985 endast stigit med drygt tre gånger. I Sverige har index från 1949 till 1985 alltså under 26 år stigit från 16,5 till 403,8. Men från 1985 till 1997; alltså på mindre än 8 år från 403 till 2572. Index är ett mått på hur aktien ökar, men eftersom de är olika uppbyggda på varje börs kan värdena inte jämföras mellan olika börser. Vad som är gemensamt för dessa stora börser är emellertid att börsvärdena har exploderat från mitten av 1980-talet.

Den här kraftiga utvecklingen av börsvärdet, visar en förmögenhetsöverföring från företagen till aktieägarna. Denna har skett genom kraftigt ökade vinstuttag ur företagen. Dessa har delvis finansierats genom att bolagen sålt företag, fastigheter och annat som tidigare värderats lågt i bolagens bokföring. Men de stora vinsterna har åstadkommits genom att antalet anställda skurits ner medan produktionen samtidigt ökat ofta genom ökad användning av robotar, datorisering "lean produktion", "just in time" etc.

Det här kan illustreras med några exempel från tyska börsföretag. 1990 sysselsatte kemikoncernen BasF 135 000 och 1996 107 000. På drygt ett år sedan början av 1996 steg börskursen med 98 %. Det i Sverigeaktuella företaget Thyssen som här själva vill välja vem man ska teckna avtal med, Metall eller Elektrikerförbundet, hade 1990 149 000 anställda och 1996 123 000. Dess börskurs steg under tre månader 1997 med 29 %. Det stora bilföretaget Daimler/Benz hade 1990 327 000 anställda och 1996 290 000. Under 1996 och de första månaderna 1997 steg börsvärdet 75 %. (Uppgifter ur Der Spiegel Nr 12/1997). Vi har motsvarande utveckling i Sverige.

Profeten för den här utvecklingen är som man kan förstå en amerikan, ekonomen Alfred Rappaport. Han skrev 1985 en bok som blivit kapitalförvaltarnas bibel; Aktieägarvärde och Värdestegring som ledstjärna för företagsledningen (egen översättning av titeln)

Rappaport säger att det som är intressant för aktieägarna är bara hur mycket vinst företaget kan betala ut. Dvs den del av företagets egendom som kan översättas i kontanter. För tidigare företagsledare var målet att ackumulera kapital i företaget för att vidareutveckla och trygga företagets överlevnad det väsentliga.

De nya kapitalägarna; institutioner, pensionskassor, banker och fonder kastar ut den gamla företagsledningen som ville konsolidera jobben och öka sysselsättningen och tillsätter direktörer som ställer upp på kapitalägarnas vinstmaximering.

De svenska företagen följer denna internationella utveckling. Sedan juppieåret 1989 har aktieägarna mångdubblat sin vinsthemtagning. Tidigare tog aktieägarna hand om mellan 13-16 % av vinsten, 1997 tar man hand om 25 % av företagens vinst. Under 90-talets första år fick aktieägarna i de 30 största börsföretagen i Sverige dela på 15 miljarder kronor 1996 25 miljarder och 1997 30 miljarder. (Källa Dagens arbete nr 8 1997).

Vad som har hänt är att kapitalägarna genom ökade möjligheter att förflytta kapital har förstärkt sin position. SAF vill inte att vi arbetstagare ska störa denna utveckling genom att ställa krav på att bibehålla eller helst återta den förlorade andel av företagens resultatet som går till löner. För utan arbetstagare blir det ingen produktion. Vad man nu vill är att utnyttja denna förstärkta position till att ytterligare försvaga arbetstagarnas.

Men hur ska vi kunna bekämpa inflationen så att vi inte hamnar på efterkälken i den internationella konkurrensen?. Svaret på denna fråga är enkelt. Så länge vi har en arbetslöshet på i reella tal mellan 15 och 20 % behöver vi inte bekämpa inflationen. Det är sannolikt därför vi inte får några kraftfulla tag mot arbetslösheten. Bekämpningen av inflationen är regeringens huvudmål. Arbetslösheten är klart underordnat detta mål. Därför har vi dagens höga arbetslöshet.

Men är det inte en nödvändig omstrukturering av ekonomin i de industrialiserade länderna? Hur ska man annars kunna konkurrera med de nya låglöneekonomierna i Sydostasien t.ex.?

Nej, det är de inte. Bara för att arbetarna sänker sina löner som de gjort i USA blir det långsiktigt inte mera arbete. Vad som händer är att landet får lågavlönad arbetskraft där utbildningen- och därför kunskaperna successivt sänks och därmed arbetarnas möjlighet att vidareutveckla produktionen. USA kommer t.ex. aldrig att kunna konkurrera med den billiga arbetskraften på det kinesiska fastlandet, hur framgångsrika arbetsgivarna än är att sänka deras löner om arbetarna görs till en slit och slängvara i stället för att utvecklas till ansvarsfulla medarbetare i företaget. Då kommer industrin att långsiktigt utarmas och konkurreras ut, eftersom produktionsapparaten tappar det teknologiska försprång som alltid varit USA-ekonomins styrka.

Det värsta är att denna ekonomiska smitta genom kapitalets lättrörlighet över gränserna också sprider sig till de europeiska länderna. De tyska metallarbetsgivarna, motsvarigheten till den svenska Verkstadsföreningen ska på nationell nivå endast förhandla om generella lönelyft och årsarbetstid. Allt annat ska enligt ordföranden, Verner Stumpfe ner på lokal nivå. Enligt honom är "strejker otidsenliga".

Det låter bekant. Volvo Och SAAB hotade i hösten 1997 med att lämna arbetsgivarorganisationen Verkstadsföreningen om de inte får rätten att själva sluta hela avtalet med Metall. Det är samma visa som SAF trumpetar i sin annonskampanj och i debattartiklar av ledande och mindre ledande SAF-personligheter.

Vad som egentligen behövs är en förstärkning av strejkvapnet, inte bara på nationell nivå, utan även på internationell, så att arbetstagare i olika länder kan gå in och stödja varandra när en arbetsgivare vill spela ut olika länders arbetare mot varandra. Men det är en långsiktig strategi. Den klarar vi inte på kort sikt. Men att behålla och förstärka den svenska strejkrätten är en nödvändighet för att kunna motstå kapitalets allt större makt. De arbetslösa får inte mer jobb för att strejkrätten och lönevillkoren försämras för dem som har arbete.

Den svenska modellen och internationaliseringen

Marknadens nya ord är alltså downsizing (nedbantning), outsourcing (utflyttningar) och reengineering (omorganisation).

Nedbrytningen har i denna internationella modell tre mål, att minska arbetsstyrkan, öka produktionen samt att sänka lönen. Hur går det då att genomföra denna modell i Sverige?

De svenska fackliga organisationerna har alltid varit positivt inställda till rationaliseringar genom produktionsförbättringar. Även arbetsrätten är i Sverige ovanligt förmånlig för arbetsgivaren när det gäller rationaliseringar. Omorganisationer och utflyttningar faller inom arbetsgivarens fria rätt att leda och fördela arbete. Men får omorganisationen och utflyttningarna det för arbetsgivaren önskvärda resultatet, nämligen att lönekostnaderna sänks i Sverige?

Ja, då måste vi först se hur den svenska modellen är uppbyggd och fungerar. I Sverige har vi centrala arbetsgivar- och arbetstagarförbund som organiserar företag och anställda efter bransch, branschorganisationer. I varje sådan bransch finns i princip två avtal, ett tjänstemannaavtal och ett arbetaravtal. Däremot finns det inga konkurrerande avtal inom samma bransch.

Den svenska modellen med centrala avtal bygger på att facken "säljer" arbetsfred under avtalsperioden. Som motprestation säljer arbetsgivaren riksavtal med garanterade löner, avtalsvillkor och lönehöjningar för hela branschen. Detta system har medfört en förhållandevis homogen och utplattad lönebild med likartad lönesättning i hela Sverige och framförallt likartad lönesättning inom hela branschen, oavsett var företaget är beläget.

Hur går det nu med den här nya typen av företagsledare, "jobkiller"- jobbdödare - när de ska genomföra downsizing; nedbantning, outsourcing; utflyttning och reengineering och omorganisation. Jo det går bra att banta ner, det går bra att flytta ut verksamheten till underentreprenörer och det går bra att omorganisera, men som man förstår av beskrivningen av den svenska modellen ovan, så får det inte de önskvärda effekterna. Även om arbetsgivaren lägger ut verksamheten hos en entreprenör, har denne samma avtal som "jobkillerns" företag. I dessa avtal finns minimilöner och under dessa kan och får arbetsgivaren inte sätta lönen.

Vi ser att den nya modellen för att öka profiten och den svenska arbetsrättsmodellen inte passar ihop. Arbetsgivaren kan inte genomföra sin modell med nuvarande fackföreningsrörelse och lönebildning. Han måste slå sönder den fackliga strukturen och ändra modellen för att sluta avtal. Vad gör man då?

Man skjuter in sig på tre nivåer.

  1. Strejkrätten måste i princip bort.
  2. Kollektivavtalet måste förklaras otidsenligt eller i vart fall göras mer hanterliga som enbart lokalt företagsanpassade avtal. Fackets position som företrädare för, och samordnare av de anställdas kollektiva intressen ska ersättas med att individen sätts i centrum. I SAF:s skickliga marknadsföring berättar man därför att kollektivavtalen innebär hinder för individen och företaget att anpassa villkoren såsom är bäst för dem båda. Propagandan är framgångsrik. Det är redan många anställda och framförallt lokala fackföreningar, i synnerhet vid större företag som Volvo, SAAB etc, som vänder sig mot de centrala avtalen och vill anpassa dem till den egna verksamhetens karaktär.
  3. Att slå sönder den fackliga strukturen är det tredje mer långsiktiga målet. SAF har frånträtt sin roll som samordnare av centrala förhandlingar och överlämnat den till arbetsgivarförbunden. Våren 1997 träffade de stora industriarbetsgivarna och deras fackliga motparter ett samarbetsavtal. Även detta är en klar effekt av denna strategi. Arbetsgivarens verksamhet med att avdela industrifacken från övriga LO och TCO-förbund under ett gemensamt förhandlingsavtal är en följd av strategin att slå sönder de fackliga centralorganisationernas styrka och därigenom närma sig målet med företagsavtal, eller slutligen avtal med varje särskild arbetstagare.

Strejkrätten; ingen gåva av staten

Strejkrätten tillkämpad

SAF:s annons, Strejkrätt; rätt att skjuta sig själv i foten, inleds med orden:

"Rätt att strejka har anställda i svenska företag haft sedan 1928 och företagen har haft motsvarande rätt till lockout".

När man läser det här verkar det så enkelt. Det verkar som om strejkrätten som en följd av demokratiseringen av samhället, liksom ett moget äpple ramlat i arbetstagarnas knä. Så är det självklart inte. Kampen för strejkrätten har skördat många offer i arbetarnas led.

På 1870 och 1880-talen svartlistades de arbetare som försökte organisera sig för att förbättra arbetstider och löner. Som en följd härav blev de utan arbete och hotades av långvariga straff som lösdrivare. Deras enda möjlighet att kunna försörja sig var då ofta att emigrera till USA.

I Sundsvallsstrejken 1879, som var den dittills största strejken i landet räknat i antal deltagare, hotades de strejkande med vräkning, avsked, förlust av hela lönen, att dömas som lösdrivare, att straffas som anstiftare. Ledarna för strejken häktades.

På Bolinders mekaniska verkstad vid Klara Sjö i Stockholm överlämnade arbetarna krav på löneförhöjning 1890. De två som överlämnat kravet avskedades och 700 arbetare gick i strejk. Vid strejkmötena uttalade sig många för att man borde ansluta sig till fackföreningar. På den 15 dagen återupptogs arbetet utan vare sig löneförhöjning eller återanställning. Tvärtom hotades ledaren av strejkkommittén med avsked.

Demonstrationen i Ådalen 1931 var en spontan protest mot att Långsjös sulfatfabrik i Marma använde strejkbrytare och satte in militär mot en vanlig proteststrejk mot lönesänkningar. Fyra av demonstranterna och en ung kvinna som var åskådare sköts ihjäl av militären. De ansvariga för dödsskotten dömdes till 8 dagars resp 10 dagars vaktarrest. Den som varit mest aktiv i aktionen mot strejkbryteriet och för demonstrationen, Axel Nordström, dömdes till två år och sex månaders straffarbete.

De lärdomar arbetstagarna drog av sådana händelser var att en strejk utan facklig och politisk organisation kunde kämpas ner av arbetsgivaren och staten.

Strejkrätten har därför vuxit fram i ständig kamp mot överheten.

Det som håller på att hända nu, att arbetsgivarna och staten återigen söker begränsa strejkrätten, är därför inget nytt. Det är ett led i den ständigt böljande kampen om makten på arbetsplatsen.

På 1870-talet sade de opinionsbildande att de strejkande var som oförståndiga barn som inte förstod sitt eget bästa. De måste tyglas med lagens och samhällets hjälp. Nu skyller man på ändrade produktionsformer för att begränsa strejkrätten. Så tro dem inte, för budskapet har alltid varit detsamma, strejken är så farlig så sådana beslut kan inte läggas i de arbetandes händer.

Strejkrätten i äldre tider

"Nu vill bonden sälja sin träl; honom ska man köpa med vän och vittnen liksom häst."

Så enkelt reglerade man försäljningen av arbetskraft på tolv- och trettonhundratalet i Östgötalagen.

När kristendomen slog igenom blev detta att äga en människa omoraliskt och träldomen avskaffades. Men förhållandena för jordbruksarbetarna förändrades inte mycket i stora delar av Europa. De arbetande bands genom livegenskap från far till son, från hustru till dotter, till den gård där de en gång fötts.

I Sverige kom aldrig livegenskapen att spela någon roll. Det berodde inte på att feodalherrarna inte ville införa denna typ av bundenhet till gården, utan på att det fanns starka frihetstraditioner. Varje gång den härskande klassen försökte införa livegenskap lyckades folket skydda sina rättigheter genom bondeuppror och på annat sätt. Formellt fanns därför en rätt för arbetstagaren att välja arbete. I praktiken var skillnaden inte så avgörande, eftersom lagstiftningen utformades så att den maktägande klassen alltid skulle ha möjlighet att få billig arbetskraft.

Träldomen efterträddes av tjänstehjonsförhållandet. Tjänstehjonet var anställt på viss tid. Genom att hjonet genom skulder bands till sin husbonde, var ofta möjligheten att byta arbetsgivare illusorisk. Ett hjon som saknade "laga försvar", dvs pågående anställning, kunde enligt lösdriveribestämmelser straffas med böter eller fästning.

Enligt t.ex. 1686 års legostadga skulle tjänstehjonet utföra det arbete som hans husbonde eller matmoder ålade honom. Om tjänstehjonet inte gjorde det han skulle, kunde han straffas med

"skälig och tillbörlig aga eller också anklagas för Landshöfdingen och Befallningsmannen på landet och i Städerna Magistraten att de måge en sådan skaffa till behörig ort att straffas och hållas till något tjänligt arbete".

I 1739 års legostadga sägs t.ex.

"Löper Tienste-hjon och bort utan afskied förr än stämmo-dag ute är hafwe så husbonde wåld hämta det åter - - och blifwe Lego-hjonet i tjänsten till rättan stämmodag, utan lön."

Det är klart att med denna rätt för husbonden att med våld om så krävdes hämta ett förrymt hjon fanns det inga möjligheter att enligt lagen deltaga i en strejk. I hantverksyrkena fanns det skråbestämmelser som förhindrade rörligheten mellan olika yrkesgrupper.

Trots det, finns det från denna tid dokumenterade strejker, men det rör sig framförallt om bergshanteringens arbetare och de s.k. manufakturerna, som var den tidens fabriker. I regel slogs dessa strejker ner med mycket våldsamma medel.

Ett embryo till fackföreningarna fanns i hantverksyrkena, det s.k. gesällväsendet. Gesällerna sammanslöt sig och verksamheten hade framförallt ett socialt syfte. Man hade sjuk- och begravningskassor, arbetsförmedling och liknande verksamhet. Men det fanns en särskild lagstiftning som förhindrade gesällerna att sammansluta sig och diskutera allmänna politiska frågor. Enligt 1720 års skråordning var sådana möten endast tillåtna om två mästare var närvarande. Skråordningen förbjöd också gesällerna att begära högre arbetslön än den bestämda.

Näringsfriheten och strejkrätten

Den industriella utvecklingen som tog sin början i England på 1700-talet och i Sverige något senare, gjorde denna reglering omodern. Systemet med tjänstehjon passade inte in i det alltmer industrialiserade samhället. Tjänstehjonsstadgan blev allt svårare att tillämpa ju mer man avlägsnade sig från jordbruket och det husliga arbetets område.

Den industriella utvecklingen krävde fri rörlighet mellan olika arbetsgivare och mellan olika yrken. Den ideologiska grunden för näringsfriheten formulerades av Adam Smith 1776 i boken The Wealth of Nations. Näringsfriheten sågs där som en naturlig rättighet. Så länge människan inte kränkte rättvisans lagar hade hon fullkomlig frihet att söka sin utkomst på egen hand. Hon hade rätt att med sitt arbete och sitt kapital konkurrera med vem som helst oavsett samhällsklass. 1864 års näringsfrihetsförordning brukar ses som genombrottet för den nya kapitalistiska ordningen med fri rörlighet i Sverige.

Enligt den nya näringsfrihetsideologin var arbete en vara som erbjöds på marknaden. Arbetaren skulle ha rätt att erbjuda sin vara till den som bjöd högst pris. Huvudstadgandet i 1864 års näringsfrihetsförordning lyder:

"Swensk man eller kvinna är - - berädtigad att i stad eller å landet idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan handtering; att till utrikes ort utföra eller derifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa waror äfvensom att reda i skepp för såväl utrikes som inrikes fart."

Det kapitalistiska genombrottet medförde en oerhörd social misär för den nya arbetarklassen. Friheten för arbetsgivare och arbetare att fritt avtala om lön och arbetsvillkor innebar i praktiken att det var arbetsgivaren som ensidigt bestämde arbetsvillkoren. Eftersom utbudet av arbetskraft översteg efterfrågan kunde arbetsgivaren alltid ge arbetet till den som var villig att ta det för den lägsta lönen.

I Sverige innebar 1864 års näringsfrihetsförordning samtidigt strejkfrihetens egentliga genombrott i lagstiftningen. De gamla arbetsrättsliga föreskrifterna, bl.a. Tjänstehjonsstadgan, fanns visserligen kvar med arbetstvång. Den gällde emellertid huvudsakligen inom deras ursprungliga tillämpningsområde, dvs på jordbrukssidan.

Staten lade inte längre några formella hinder i vägen för den fria rörligheten och avtalsfriheten för anställningen och därmed även rätt att vägra arbeta, dvs i strejkrätten. Arbetsgivarna gjorde emellertid så mycket större motstånd. Föreningsfriheten var inte skyddad på arbetsplatsen. Så snart någon försökte organisera arbetstagarna avskedades han eller hon från arbetet. Arbetsgivarna sammanslöt sig och utfärdade särskilda listor på folk som ansågs som fridstörare. Arbetare som deltog i strejker vräktes från sina bostäder.

Lagstiftning som hinder för strejkrätten

I fackföreningsrörelsens barndom hade vi inte demokrati i Sverige. Då var det ägandet som avgjorde om man var röstberättigad eller ej.

När därför fackföreningsrörelsen i slutet på 1800-talet blev duktigare på att organisera strejker och genomdriva rimliga kollektivavtal till sina medlemmar, tolkade domstolarna och ämbetsmännen lagarna på ett sådant sätt att de kunde användas mot strejkrätten, även om lagen inte var tänkt så.

Den växande kapitalismen bl.a. i sågverksindustrin exploaterade arbetarna hänsynslöst. 1879 inleddes som en protest mot dessa förhållanden en storstrejk bland sågverksarbetarna i Sundsvall. Landshövding Curry Treffenberg lät fängsla ett antal av sågverksarbetarna i anledning av strejken. Inte för något brott de hade begått, utan p.g.a. att de genom strejken gjort sig själva arbetslösa. Och enligt 1846 års försvarslöshetsstadga kunde arbetslösa fängslas och dömas till allmänt arbete om han "en gång inför sockennämnd, eller twå gånger af tillsyningsman i trowärdig persons närwaro, uraktlåtit af fortfarande lättja eller böjelse för kringstrykande eller oordentligt lefnadssätt att förskaffa sig arbete eller att förrätta det arbete som bliwit av tillsyningsman wisadt (SFS 1853:36 § 7)".

Bild på Curry Treffenberg

 

 

Detta sätt att utnyttja försvarslöshetsstadgan var naturligtvis inget som lagstiftaren förutsett, eftersom strejker var ovanliga när lagen ändrades 1853. Det var också ett synnerligen tvivelaktigt sätt att tolka lagen.

En av ledarna för strejken Isak Boström berättar i en intervju som är bevarad i Sveriges radions ljudarkiv att: "Strejken kom alldeles av sig självt. Arbetarna var så kränkta i sitt rättsmedvetande."

Strejken sågs redan då som arbetarnas rätt för att hävda sina mänskliga rättigheter. Att de arbetande själva ska kunna bestämma över om de vill innehålla sin avtalsprestation, arbetet, eller inte, har alltid varit en del av det folkliga rättsmedvetandet Vad detta visar är att det etablerade samhällets rättsmedvetande när det gäller rätten att strejka alltid skilt sig från det folkliga och så är det också i dag.

I strejker använde arbetsgivaren regelmässigt strejkbrytare för att försöka genombryta strejkens kraft. Självfallet utsattes strejkbrytarna för stora påtryckningar från sina arbetskamrater för att inte delta i ett arbete som var blockerat Detta arbete var ofta framgångsrikt.

Eftersom kapitalägarna genom rösträttsreglernas utformning dominerade riksdagen i Sverige, använde man strafflagstiftning för att komma tillrätta med det tilltagande strejkproblemet. Det var i själva verket arbetsgivarna som vid denna tid i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet via riksdagen bestämde rättens innehåll Den s.k. Åkarpslagen hade denna bakgrund.

Riksdagen ändrade strafflagen och införde i slutet på 1890-talet straffstadganden som innebar att om någon av annan tvingades delta i arbetsinställelse eller av annan hindrades från att återgå till arbetet eller att överta erbjudet arbete så straffades den som medverkade i sådana påtryckningar. Åkarpslagen 1899 skärpte lagstiftningen genom att göra även försök att påverka strejkbrytare straffbart. I praktiken innebar lagen att den som ställde sig i spetsen för en strejk kunde dömas till och ofta dömdes till fängelse. Denna lagstiftning var direkt inriktad på att komma åt strejkledarna. Lagen avskaffades först 1938.

Svartfötter

Arbetare som deltog i ett blockerat arbete betraktades som förrädare av sina arbetskamrater. Redan i början av 1800-talet hade grafikerna, som hade ett välutvecklat gesällväsende, sökt komma tillrätta med sådana arbetskamrater. Man upprättade särskilda svartböcker där sådana strejkbrytare skrevs in. Efter dessa svartböcker kom strejkbrytarna att kallas för svartfötter.

I strejkens natur ligger att alla måste delta solidariskt, även om det kanske kortsiktigt inte gynnar de egna intressena. Därför blev arbetskamraternas fördömande av personer som genombröt denna solidaritet mycket starkt. I de socialdemokratiska tidningarna infördes ofta annonser där de som hade arbetat, trots att ett arbete var blockerat, radades upp. De blev sedan helt utfrusna ur gemenskapen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1928 års lagstiftning om arbetsdomstol och lag om kollektivavtal.

1906 kom den första lag som juridiskt erkände fackföreningens roll att förhandla och strejka. Det var lag om medling i arbetstvister. Denna lag innebar att staten erbjöd och tillhandahöll förlikningsman vilken parterna, arbetsgivare och fackförening, frivilligt kunde anlita vid förhandlingar mellan sig. Lagen var helt neutral och innebar ingen förskjutning av styrkeförhållandet mellan parterna.

Under hela början av 1900-talet försökte därefter olika regeringar lägga fram lagförslag med regler för kollektivavtal, arbetsavtal och arbetsdomstol (bl.a. av högerregeringen Lindman efter 1909 års storstrejk). Trots att arbetsgivarsidan vid denna tid hade ett avsevärt styrkeövertag, syftade förslagen till att ytterligare begränsa möjligheterna att vidta stridsåtgärder från arbetstagarnas sida.

Arbetsgivarnas främsta kampmedel var att vid strejker anlita oorganiserad arbetskraft, s.k. gulingar eller svartfötter. Arbetskamraternas raseri mot denna typ av osolidariskt handlande tog sig i vissa fall handgripliga uttryck. Från arbetsgivarsidan bemöttes detta med försök att införa regler om s.k. negativ föreningsfrihet, dvs skyddet för en person att stå utanför en förening, i praktiken då en fackförening. Detta är den historiska bakgrunden till att såväl socialdemokratin som fackföreningsrörelsen genomgående ställt sig negativa till att reglera den negativa föreningsfriheten. Man har sett det som ett sätt för arbetsgivaren att utnyttja icke organiserad arbetskraft och att skydda denna arbetskraft vid i övrigt lovliga konflikter.

Arbetsgivarna hade insett att de inte längre vare sig med straffbestämmelser eller repressalier mot strejkande kunde hålla fackföreningen stången. Det krävdes en lagstiftning som visserligen tillät stridsåtgärder men reglerade resultatet av stridsåtgärderna så, att det blev fredsplikt sedan kollektivavtal en gång hade träffats.

1928 infördes därför under kraftiga fackliga proteser en lag om kollektivavtal och arbetsdomstol. Förenklat kan man säga att 1928 års lagstiftning innebar att arbetarna fick ett kollektivavtal som hade rättslig verkan, normerande effekt med juridiskt språkbruk mot att arbetsgivaren fick fredsplikt under den tid som kollektivavtalet gällde. Vid avtalslöst tillstånd var det fortfarande helt fritt att vidta stridsåtgärder. Från fredspliktsreglerna när avtalet gäller fanns tre undantag. Stridsåtgärd fick användas

  1. För att få in regler i kollektivavtalet där avtalet var ofullständigt, s.k. oreglerade intressefrågor.
  2. Som sympatiåtgärd med en annan tillåten stridsåtgärd.
  3. Som indrivningsblockad, dvs en blockad för att driva in klara och förfallna löner.

Arbetsdomstolen täppte ganska snart till hålet med oreglerade intressefrågor. Genom några domar som kom i början av 30-talet slog domstolen fast att så snart parterna hade slutit kollektivavtal så hade man därmed också i princip reglerat alla frågor som fanns mellan parterna, antingen genom kollektivavtalets uttryckliga bestämmelser eller genom att arbetsgivarens arbetsledningsrätt övertog det som inte fanns reglerat i avtalet genom s.k. negativ reglering.

Rätten till sympatiåtgärder är emellertid helt orubbad och är en viktig del av den svenska strejkrätten. Sympatiåtgärderna tillhör en av grundbultarna i den svenska arbetsrätten till skydd för det svenska kollektivavtalet. Man kan därför förstå att SAF är angeläget om att få bort denna regel. Den innebär också att Sverige fortfarande är ett av de få länder som kan hjälpa sjömän från tredje världen att få drägliga arbetsvillkor genom att tvinga bekvämlighetsflaggade fartyg till skäliga löneavtal.

Lagen om arbetsdomstol var ett smart drag av den dåvarande högerregeringen. Arbetsdomstolen är partsammansatt. Det finns två representanter för arbetsgivarna, två för arbetstagarna och tre för staten. Härigenom kom fackföreningarna att ganska snart acceptera domstolens utslag. Ledamöterna för staten och arbetsgivarna var i majoritet. Det medförde att den gamla reaktionära arbetsrätten konserverades i domstolens dömande, praxis som det kallas.

1928 när lagstiftningen kom, hade man nära till den lagstiftning som gällt i det gamla jordbrukssamhället i Sverige. De sista delarna av legostadgan, bl.a. rätten att aga lärlingar, upphävdes så sent som 1920. Det var denna gamla juridik som de statliga domarna var utbildade för och vana vid. De kollektivavtal och den lagstiftning som fanns när domstolen började döma var inte särskilt fullständig och Arbetsdomstolen fick därför fylla ut hålen genom s.k. rättstillämpning. Genom närheten till den gamla reaktionära lagstiftningen kom Arbetsdomstolens praxis när det gäller förhållandet arbetsgivare/arbetstagare att i stor utsträckning präglas av det gamla förhållandet husbonde/tjänare. Och dessa regler gäller alltjämt eftersom domstolens praxis, d.v.s. de gamla vägledande domarna alltjämt är vägledande när domstolen dömer.

Fortfarande gäller alltså att arbetstagaren har en i princip oavvislig lydnadsplikt mot arbetsgivaren (arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet). När det gäller tolkning av skyldigheter för den enskilde arbetstagaren, yttrandefrihet, lojalitetsplikt etc, gäller därför idag i princip fortfarande samma regler som i början av 1900-talet.

Saltsjöbadsavtalet

1936 kom en särskild lag om förenings- och förhandlingsrätt. Denna lag skyddar en fackföreningsmedlems rättigheter att verka för sitt fack på arbetsplatsen utan repressalier från arbetsgivarens sida. Lagen medförde att en arbetstagare eller en arbetsgivare inte fick "straffas" för att de tillhörde eller utnyttjade stödet från en arbetstagar- eller arbetsgivarförening, skydd mot föreningsrättskränkning. Reglerna är i princip oförändrat överförda till 7, 8 och 9 §§ medbestämmandelagen.

För LO-sidan innebar det ingen större förändring, eftersom dessa rättigheter hade tillförsäkrats organisationerna genom en principöverenskommelse som kallas 1906 års decemberkompromiss. Enligt denna överenskommelse skulle föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt.

I samband med arbetet på 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt skulle en ny utredning tillsättas. Denna skulle utreda skyddet för tredje man vid stridsåtgärder, dvs att utomstående inte drabbades på ett otillbörligt sätt i samband med i övrigt tillåtna stridsåtgärder. Fackföreningsrörelsen har från början fått slåss ur underläge. Det har varit arbetsgivaren som dragit nytta av statsapparaten och de lagar som har funnits. Men den metod med att straffa bort arbetarnas olämpliga beteende som bl.a. Åkarplagen var ett exempel på fungerade inte. SAF hade därför valt en noninterventionspolitik för att bevara sitt övertag där man utnyttjade sitt ekonomiska övertag. I syfte att bevara detta övertag ville arbetsgivaren inte ha något ingripande från statsmakten när det gällde parternas relationer vid stridsåtgärder. Arbetsgivarens inställning var därför att staten skulle vara neutral i arbetskonflikter.

Fackföreningsrörelsen å sin sida hade negativa erfarenheter av varje statsmakts ingripande i samband med arbetskonflikter. Även dessa hade därför ett stort intresse av att staten var neutral i arbetskonflikter. Detta synsätt kom även att prägla arbetsdomstolens dömande när det gällde rätten att vidta stridsåtgärder under kollektivavtalslöst förhållande. Huvudregeln kan då sägas vara, att allt är tillåtet som inte är särskilt förbjudet i lagstiftning. Parternas utrymme att vidta stridsåtgärder under icke avtalslöst tillstånd är därför i Sverige mycket stort.

SAF och LO fruktade alltså, men från skilda utgångspunkter, statliga ingripanden i balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare. För att undvika lagstiftning slöt man 1938 därför det s.k. Saltsjöbadsavtalet. Avtalet innehåller regler om hur förhandlingar ska gå till, hur stridsåtgärder ska utlösas och skyddet för tredje man vid stridsåtgärder. Det var en kraftig markering mot staten att frågor som rörde stridsrätt och förhandlingar ville parterna sköta under eget ansvar. Saltsjöbadsavtalet reglerar parternas förhandlings- och stridsverksamhet genom frivilligt avtal. Det har visat sig mycket framgångsrikt och har setts som en modell för andra länder hur man ska kunna avväga arbetsgivarens intresse mot arbetstagarorganisationernas när det gäller förhandlingsverksamhet. Denna inställning bevarade SAF i princip ända till 1991 då man istället begärde den borgerliga regeringens hjälp och sedan den socialdemokratiska för att förändra styrkebalansen mellan parterna till sin förmån.

Medbestämmandelagen

1976 ersattes 1928 års lag om kollektivavtal och 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt av medbestämmandelagen.

Medbestämmandelagen medförde vissa begränsningar i strejkrätten. Det anmärkningsvärda med dessa begränsningar är att de tillkom på initiativ av bl.a. LO. I slutet av 1960-talet och början av 70-talet hade det varit ett antal stora olovliga strejker, bl.a. den s.k. skogsarbetarstrejken och LKAB-konflikten 1969/70. LO upplevde det som "orättvist" att organisationer som inte hade kollektivavtal, i klartext syndikalisterna, då kunde understödja stridsåtgärderna med penningmedel, trots att de var otillåtna. I medbestämmandelagen infördes därför en 42 § som gjorde sådant understöd olagligt.

Detta hämmade sig. Sjöfolksförbundet blockerade 1989 ett skepp som hette Britannia. Arbetsdomstolen förklarade denna blockad otillåten och tänjde då på bestämmelserna i 42 § medbestämmandelagen så att den blev tillämplig även på en konflikt mot ett fartyg som hade ett liberianskt fuskkollektivavtal. Genom en bestämmelse som från början införts på initiativ av LO hindrades alltså svenska fackförbund att understödja sjömän på bekvämlighetsflaggade fartyg. Se sid *

En före detta arbetsrättsprofessor Tore Sigeman (professor emeritus heter det på universitets språk) har till och med förklarat att denna nya princip, Britanniaprincipen förbjuder svenska fackföreningar att vidta stridsåtgärder i Sverige för att tvinga fram kollektivtal när det finns konkurrerande kollektivavtal, (Lag och avtal nr 7 1997). Domen skulle alltså förhindra vanliga sympatiåtgärder i Sverige för att få arbetsgivaren att acceptera ett gränsdragningsbeslut av LO:s eller TCO:s högsta beslutande organ. Denna analys är i och för sig felaktig. Men juridik är maktens språk, och om det finns tillräckligt starkt politiskt starkt tryck på Arbetsdomstolen och tillräckligt svaga domare, kan rättsutvecklingen mycket väl gå åt detta håll.

Självfallet hade LO inte kunnat förutse denna utveckling. Vad exemplet visar är att om man genom lagregler inskränker möjligheterna att vidta stridsåtgärder, ger man domstolen möjligheter till mer omfattande inskränkningar i strejkrätten än vad man kan överblicka.

I Sverige har vi unikt stora möjligheter att under kollektivavtalslöst tillstånd vidta stridsåtgärder. Däremot är stridsrätten när kollektivavtal en gång är tecknat mycket begränsad. Denna frihet under ansvar har handlagts på ett mycket ansvarsfullt sätt av de fackliga organisationerna.

I en demokrati som Sverige är regeringen beroende av medborgarnas röster för att kunna styra. Eftersom drygt 4 miljoner av de röstberättigade i Sverige är arbetstagare och strejken är arbetstagarnas enda maktmedel för att få igenom förändringar i löne- och anställningsvillkor, skulle man kunna tänka sig att staten är välvilligt inställd till strejkrätten. All erfarenhet visar emellertid att det inte är så.

§ 32

1906 års decemberkompromiss där LO tvingades medge att arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet skulle tas in i förbundsavtalen emot att föreningsrätten erkändes var egentligen ett nederlag för LO, eftersom föreningsrätten i princip redan var etablerad. Enligt § 23 - i 1961 års SAF:s stadgar, ändrad till § 32 - skulle arbetsgivare anslutna till SAF ovillkorligen se till att kollektivavtalen innehöll en bestämmelse om arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Under lockouthot gick LO med på att söka förmå sina medlemsförbund att ta in följande överenskommelse i kollektivavtalen:

"Med iakttagande av avtalens bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt använda arbetare oavsett om dessa är organiserade eller ej. Föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt.

Anse arbetarne, att avskedande ägt rum under omständigheter som kunnat tolkas såsom angrepp på föreningsrätten, äga de att, innan andra åtgärder vidtagas, genom sin organisation påkalla undersökning för vinnande av rättelse".

Det är denna överenskommelse som kallas 1906 års decemberkompromiss. Efter kollektivavtalslagens tillkomst 1928 fick decemberkompromissen större rättslig betydelse än tidigare. Detta visade sig bl.a. i ett rättsfall Arbetsdomstolens dom 1933 nr 159 som införde arbetsgivarens fria uppsägningsrätt på hela arbetsmarknaden oberoende av om det fanns stöd i avtal eller ej.

Götaverken hade avskedat ett antal arbetare trots att de varit i bolagets tjänst längre än andra arbetare. Metallindustriarbetareförbundet svarade med att utfärda en nyanställningsblockad, alltså en stridsåtgärd under löpande avtalsperiod, som skulle vara tills de avskedade arbetarna hade återanställts av bolaget. Metall menade att blockaden var tillåten, eftersom förbundet trots stridsåtgärder från Verkstadsföreningens sida vägrat ta in någon bestämmelse motsvarande § 23 i sitt avtal. Men AD godtog inte att det var en oreglerad intressefråga. Man menade att arbetsgivarens rätt att fritt avskeda arbetare var en princip som gällde även när den inte uttryckligen tagits in i avtalet, en s.k. tyst klausul. Stridsåtgärden var därför otillåten, eftersom den syftade till att ändra ett bestående avtal under löpande avtalsperiod.

Motsvarande inställning när det gäller arbetsgivarens ovillkorliga rätt att leda och fördela arbetet slog Arbetsdomstolen fast t i rättsfallet AD 1934 nr 179. Principerna i dessa rättsfall är alltjämt vägledande för Arbetsdomstolen.

Propositionen till medbestämmandelagen hette Arbetsrättsreform: Demokrati på arbetsplatsen (Prop 1975/76:105). Dåvarande statsministern Olof Palme presenterade förslagen som den största reformen sedan rösträttens genomförande.

Det säger sig självt att en sådan reform inte kunde genomföras utan att man gjorde någonting åt arbetsgivarnas § 32-befogenheter. Man införde därför en bestämmelse i Medbestämmandelagen, med samma nummer som paragrafen i SAF:s stadgar § 32. Denna bestämmelse om medbestämmandeavtal kombinerades med en bestämmelse om kvardröjande stridsrätt enligt 44 § medbestämmandelagen. Den skulle ge den fackliga organisationen rätt att under löpande avtalsperiod genomdriva ett medbestämmandeavtal genom stridsåtgärder.

Bestämmelsen var helt betydelselös. Syftet med ett kollektivavtal att arbetsgivaren köper fredsplikt mot att arbetstagaren får fastställda anställningsvillkor under avtalsperioden. Självklart säljer arbetsgivaren inte denna grundläggande princip för en fromt uttalad förhoppning om medbestämmandeavtal i en lag. För bestämmelsen gjordes självklart inte tvingande. Ironiskt nog innebär bestämmelsen tvärtom att lagstiftaren slår fast Arbetsdomstolens praxis att fredsplikt gäller i frågor som anses tyst reglerade, t.ex. arbetsledningsrätten och arbetsgivarens fria uppsägningsrätt. Dessa regler hade tidigare endast stöd i AD:s praxis. Nu har de även stöd i uttrycklig lag. Bestämmelsen får nog endast ses som ett skickligt sätt att manipulera den mycket aktiva opinion som på 1960 och 70-talet kämpade för att få bort arbetsgivarens §32-befogenheter.

Regler för stridsåtgärder

Maktbalansen arbetsgivare / arbetstagare

En stridsåtgärd enligt medbestämmandelagen kan vara väldigt många olika saker. Det kan vara att de anställda uppmanar allmänheten till köpbojkott av företagets varor, det kan vara att alla anställda säger upp sig gemensamt, det kan vara en sådan udda företeelse som att vägra svara på alla ingående telefonsamtal, det kan vara nyanställningsblockad, vägran att utbetala lön från arbetsgivarens sida eller övertidsblockad.

Så snart arbetstagaren eller arbetsgivaren genomför en kollektiv åtgärd i syfte att påverka motparten, kan det röra sig om en stridsåtgärd. Till och med hot om stridsåtgärd kan i sig anses som stridsåtgärd.

Arbetstagarnas verksammaste påtryckningsmedel, i själva verket det enda riktigt effektiva för att få till stånd ändringar i avtalet ligger i att facket har rätt att vidta stridsåtgärder under den tid som det är avtalslöst tillstånd. Det är i princip den enda tidpunkt när facket får vidta stridsåtgärder.

Arbetsgivarna däremot kan vidta stridsåtgärder under hela den tid som avtalet gäller. Om arbetsgivaren säger att om han inte får som han vill, så lägger han ner företaget, flyttar det till Skottland, minskar arbetsstyrkan, lägger ut verksamheten på entreprenad, omorganiserar företaget så att arbetstagarna får sämre arbetstidsförläggning etc, så kallas inte detta stridsåtgärder. I praktiken är ju ett hot om nedläggning eller definitiv flyttning av företaget effektivare som påtryckningsåtgärd på arbetstagarna än vilken långvarig strejk som helst mot arbetsgivaren. För arbetstagarna kan ju inte strejka ihjäl företaget. Då blir de ju av med sina jobb. Här har tyvärr arbetsgivarens makt ökat oerhört genom kapitalets internationalisering, de slopade restriktionerna för kapitalströmningar över gränserna och EU-reglernas möjlighet att flytta kapital, företag och varor över gränserna.

De vanligaste stridsåtgärderna är strejk, dvs när arbetstagarna lägger ner arbetet, eller lockout, när arbetsgivaren stänger ute de anställda från arbetsplatsen, så att de inte kan jobba.

I Sverige har det skrivits doktorsavhandlingar som helt eller delvis har handlat om stridsåtgärder. Men egentligen är reglerna för stridsåtgärder i Sverige mycket enkla. Lite förenklat kan man säga så här:

Huvudregel: När kollektivavtal gäller är stridsåtgärder förbjudna, i övrigt är de tillåtna.

Undantag från fredsplikt när kollektivavtal gäller:

  1. Indrivningsblockad, dvs en stridsåtgärd i syfte att driva in klar och förfallen lönefordran. Denna typ av stridsåtgärder är vanliga framförallt inom anläggningsbranschen.
  2. Sympatiåtgärd till stöd för part som själv har rätt att vidta stridsåtgärd.
  3. Kortvarig politisk strejk

Så enkelt är det egentligen. Men så står det inte i 41 § medbestämmandelagen som är huvudbestämmelsen. Där finns i stället 4 punktförbud när stridsåtgärd inte får genomföras under kollektivavtalets giltighetstid nämligen för att

  1. att utöva påtryckning i tolkningstvist, d.v.s. hur man ska tolka lag eller avtal;
  2. att ändra avtalet;
  3. att framtvinga bestämmelse som ska gälla efter det avtalet löpt ut
  4. att vidta en sympatiåtgärd till förmån för part som inte själv får vidta stridsåtgärd.

Men under avtalslöst tillstånd är det fritt fram för stridsåtgärder. Den enda inskränkningen är att man inte får stödja annan otillåten stridsåtgärd ens under avtalslöst tillstånd. Arbetsgivaren får inte heller som en stridsåtgärd innehålla förfallen lön.

Övriga restriktioner som gäller finns i Saltsjöbadsavtalet på den privata sidan och i respektive huvudavtal på den offentliga till skydd för obehörig förstörelse av egendom eller tredjemansintresse. På den offentliga sidan finns dessutom vissa ytterligare begränsningar. I övrigt är det alltså fritt fram, vilket gör att många ombudsmän, både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan känner sig lätt villrådiga vid stridsåtgärder eftersom de när fredsplikt gäller, är kringgärdade av massor med regler.

Här är också Arbetsdomstolen rak och bra. Stridsåtgärder är parternas ansvar. Domstolen lägger sig inte i dem, så länge det är kollektivavtalslöst tillstånd.

Reglerna i Sverige lägger ett stort ansvar på parterna för att kunna hantera stridsåtgärderna på ett riktigt sätt. Och det ansvaret har man förvaltat väl. Sverige har internationellt sett en låg andel förlorade arbetsdagar genom konflikt.

Kollektivavtalet

Stridsåtgärder är alltså det yttersta medlet för att få till stånd kollektivavtal. Drygt 90 % av alla arbetstagare i Sverige omfattas av avtalade kollektivavtal och det är mer än i jämförbara länder. Strejkreglerna är alltså i den meningen mycket verksamma.

Ett kollektivavtal är ett skriftligt, undertecknat avtal mellan arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation och fack om löner och annat som rör förhållandet på arbetsplatsen.

Många som är med i facket undrar varför de som inte är med, i alla fall ska ha del av avtalets löneförmåner. De betalar ju ingen medlemsavgift till facket som driver fram de förbättrade förmånerna. Kunde man inte göra så att kollektivavtalet bara gäller dem som är med i facket, frågar man sig. I en stad i Sydsverige deklarerade till och med kommunledningen öppet att lönepotten endast skulle fördelas bland dem som var med i facket. Om man resonerar så har man inte förstått kollektivavtalets viktigaste funktion.

Normalt sett brukar man anse att konkurrens är något fint. Det gör att man får jämvikt på marknaden så att varan eller tjänsten alltid erbjuds till lägsta pris. Så fungerar det inte när det gäller arbete.

När arbetstagarna börjar konkurrera med sänkt pris, d.v.s. lägre lön som konkurrensvapen, så att den som begär minst lön får jobbet, då finns det bara en förlorare. Och det är arbetarna. Detta var en tidig erfarenhet i fackföreningens barndom, att ensam kan man aldrig förhandla fram en lön som det går att överleva på. Kollektivavtalet är därför ett resultat av en utbudskartell, d.v.s. arbetarna sluter sig samman i fackföreningen och säger till arbetsgivaren att under den här lönen får du inte någon arbetskraft.

Om då de som inte är med i facket inte omfattas av utbudskartellen blir det billigare för arbetsgivaren att anställa oorganiserade. På sikt medför det naturligtvis att även de som är med i facket måste sänka sina löner för att få jobb. Det är därför en gammal facklig lärdom att arbetsgivaren ska vara skyldig att tillämpa kollektivavtalet på alla som arbetar inom avtalets tillämpningsområde, oavsett om de är med i facket eller inte.

Minimilön, A-kassa och kollektivavtal

I många länder har man minimilönelagstiftning. Under minimilönen får en arbetsgivare inte ha någon anställd. Denna lön är ofta långt under den vanliga marknadslönen. Men eftersom den utgör den lägsta lönen, som är tillåten, så tenderar alla okvalificerade jobb att närma sig den lönenivån.

I Sverige har vi ingen minimilönelagstiftning och det beror på att våra kollektivavtal täcker så många arbetsplatser. Det medför att den löneledande nivån blir högre.

De flesta kollektivavtal i Sverige är s.k. minimilöneavtal. Det innebär att arbetsgivaren gärna får ge högre lön än den som följer av kollektivavtalet, men inte lägre. När man har sådana avtal finns det en annan löneledare. Det är a-kasseersättningen.

A-kasseersättningen är ett golv under vilket arbetsgivaren inte får någon arbetskraft. Visserligen är en arbetslös arbetstagare skyldig att ta varje erbjudet arbete med skäliga löne- och anställningsförhållanden, men i praktiken är det väldigt svårt att rekrytera under a-kasseersättningen. A-kassan är därför inte primärt social skyddslagstiftning, utan en viktig del av lönepolitiken i Sverige. Det är bl.a. av den anledningen som fackförbunden har sett sänkningarna av a-kasseersättningen som så allvarliga. När man betalar sin avgift till A-kassan är det därför inte bara stöd åt arbetslösa kamrater och en försäkring om man själv skulle råka illa ut, utan även ett sätt att få behålla den lön man lyckats tillkämpa sig.

Kollektivavtalen och arbetsplatsen

Den svenska modellen bygger på centrala förbundsavtal med fredsplikt. Avtalen innehåller en norm för hur mycket lönen minst ska höjas, och numera ofta hur den ska läggas ut lokalt. Förhandlingarna om fördelningen av lönepotten sker under fredsplikt. Ofta innehåller de centrala avtalen s.k. stupstocksregler, d.v.s. regler som säger vad som ska hända om man inte kommer överens i lokala löneförhandlingar. De kan ha olika innehåll. En bra stupstocksregel är ur fackets synpunkt att om de lokala parterna inte kommer överens så läggs hela lönepotten ut generellt. Motsvarande regel åt det arbetsgivarvänliga hållet är att det är arbetsgivaren som ensam beslutar om hur potten ska läggas ut om man inte blir överens. Finns det ingen regel alls, bestämmer arbetsgivaren allt. Detta visar att utan rätt att vidta stridsåtgärder så är det arbetsgivaren som bestämmer om man inte bestämmer något annat.

Svensk fackföreningsrörelse har sedan 40-talet drivit en solidarisk lönepolitik, dvs att generella lönehöjningar läggs ut lika över alla områden, oberoende av företagens bärkraft. Det har medfört att vi i Sverige har en ganska utplattad lönebild. Detta stämmer inte med SAF:s nuvarande modell.

I den svenska modellen med centrala avtal "säljer" facken arbetsfred under avtalsperioden. Som motprestation "säljer" arbetsgivaren riksavtal med garanterade löner, avtalsvillkor och lönehöjningar för hela branschen.

SAF:s modell bygger på lokal lönebildning. Slutmålet är att "lönesättningen ska ej vara en förhandlingsfråga, det är chefens verktyg". (SAF:s lönepolitiska dokument från kongressen 1987 och 1990).

Men med denna modell får arbetsgivaren problem. Det svenska systemet bygger på att så snart det centrala avtalet slutits, så föreligger fredsplikt. Arbetsgivaren kan inte få fredsplikt utan centrala avtal. Om varje lokalt avtal skulle förhandlas fram med rätt för parterna att vidta stridsåtgärder, kan man snabbt räkna ut att antalet konflikter skulle bli mångdubbelt större på den svenska arbetsmarknaden. Konflikterna skulle komma i de stora och lönsamma företagen, som gör de största vinsterna. Det skulle vara där som arbetstagarna inte skulle finna sig i att arbetsgivaren pytsade ut en bråkdel av sina stora övervinster.

Arbetsgivarnas krav på inskränkningar i strejkrätten är alltså inte en följd av problem med de nuvarande reglerna. Det är en anpassning till en framtida lönebildningsmodell där man dels vill kunna sänka utgående ersättningar för att pressa ut större vinst, dels göra avtalen lokalt anpassade till varje företags nivå. I längden leder självfallet en sådan verksamhet till ytterligare lönesänkningar eftersom de företag som lyckas bäst med sin lönesänkning hotar att konkurrera ut de andra företagen med sina högre lönekostnader. När därför Volvo vill införa konjunkturanpassad arbetstid, är det ett sätt att ta bort övertidslön p.g.a. konjunktursvängningar. Därmed tvingas också arbetstagarna vid SAAB att införa konjunkturanpassad arbetstid för att hänga med i konkurrensen.

Det här är självfallet en modell som facket inte kan acceptera. I praktiken innebär det att arbetarna börjar konkurrera om jobben med sänkt lön som vapen.

Fackföreningarna, kollektiven och individens rättigheter

SAF:s mål

I SAF:s programskrift från 1991; SAF:s uppfattning om den framtida arbetsrätten, behandlas även kollektivavtalet. Så här säger SAF:

"Individen bör sättas mer i centrum. Arbetsgivare och arbetstagare ska själva avtala om omplacering till annat arbete, inflytande i den egna arbetssituationen mm.

I småföretagen måste utgångspunkten vara att den anställdes medinflytande ska hanteras av dem själva.

Den centrala förhandslingsproceduren är helt onödig".

Om medbestämmandelagen sägs så här:

"Förhandlings- och informationsskyldigheten ska begränsas till facket på arbetsplatsen."

"Inför viktigare förändringar som rör enskilda arbetstagare ska samråd ske mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Den berörda arbetstagaren kan sedan föra frågan vidare till facket". (En generös tanke att arbetsgivaren även i sitt drömsamhälle tillåter medlemmen att tala med sin fackliga organisation. Min kommentar)

I en ledare från den 1 augusti 1996 konstaterar SvD:

"De stora fackföreningarna får sin näring och makt ur systemet med centrala löneförhandlingar för stora och kollektiva medlemmar. En annan grundförutsättning är att de som står utanför är så få och tysta att de kan lämnas utan avseende. Varken arbetslösa, enskilda anställda eller andra fackföreningar kan då utmana fackets avtalade villkor".

Det här är en vanlig beskrivning av avtal som facket träffar; kollektivavtalen. Egentligen är SvD:s beskrivning av kollektivavtalet korrekt, men beskrivningen har skett med negativt laddade ord. Man frammanar en byråkratisk apparat som manglar allt under sig. Ett kollektivavtal är ett skriftligt undertecknat avtal som på något sätt berör arbetstagarna i deras anställning och som träffats mellan arbetsgivaren eller hans organisation och fackförbundet,

Men varför vill då både SAF och SvD individens bästa på arbetsplatsen? Får de anställda ett bättre resultat om medinflytandet i småföretagen hanteras av dem själva eller om de själva får föra sina egna löneförhandlingar? SAF:s och SvD resonemang synes utgå ifrån att individens ställning på arbetsmarknaden stärkts genom datorisering, robotisering och en ökad tjänsteproduktion.

Skyddsregler för individen inom arbetsrätten

Ett kollektivavtal innebär att en arbetsgivare inte får, inte ens med den enskildes samtycke, tillämpa sämre villkor än som sägs i avtalet. Det är samma regel i skyddslagstiftningen inom arbetsrättens område t.ex. i semesterlagen, arbetstidslagen, arbetsmiljölagen etc. Arbetsgivaren och den anställde får inte komma överens om sämre villkor än de som gäller i lagen. Det här är inga regler som har tillkommit av en slump. Kollektivavtalens minimiskydd är regler som skyddar den enskilde. Inget hindrar att arbetstagaren och arbetsgivaren kommer överens om bättre villkor än vad som sägs i arbetstidslagen, semesterlagen eller kollektivavtalet, utom i vissa speciella fall med s.k. normallöneavtal, som numera är ganska sällsynta.

Men det här förutsätter att de fackliga organisationerna bevakar individens rättigheter. Vad som händer om så inte sker har illustrerats sommaren 1997 i åtskilliga inslag i tidningar, Radio och TV, enligt vilka kommuner utnyttjar regeringens jobbgaranti för ferielediga ungdomar till att ge dem arbete för slavlöner, 9-10 kr/tim har nämnts som exempel.

Strängnäs kommun betalar sina sommararbetande ungdomar 8 kr/tim. Man placerar till och med ut ungdomar hos privata arbetsgivare där de får utföra ordinarie arbetsuppgifter. De här uppgifterna framgår av en rundringning som DN gjorde till olika kommuner i juli 1997. Kommunerna ger ungdomarna jobb enligt en personlig uppmaning från arbetsmarknadsminister Margareta Winberg. De säger sig inte ha råd att betala ungdomarna mer.

Får man verkligen göra så här? Finns det ingen lagstiftning som skyddar mot att utnyttja ungdomar som löneslavar?

Nej, Sverige har inte som många andra länder minimilönelagstiftning. Kollektivavtalen täcker nästan 90 % av arbetsmarknaden och ger i regel ett mycket bättre skydd mot oskäliga löner än lagstiftning, eftersom den offentliga kontrollen av lagstiftning i regel är mycket ineffektivare än facklig bevakning av att kollektivavtalet följs.

Vad då skydd? Kommunerna och företagen är ju fulla med ungdomar som arbetsförmedlingen regelbundet placerar ut i arbetsplatsintroduktion, praktikverksamhet för ungdomar under 20 år, och i andra former, och som arbetsgivarna lika regelbundet byter för att ersätta dem med nya friska praktikanter som staten betalar. Endast någon procent av all dessa ungdomar får fast jobb enligt Arbetsmarknadsstyrelsens egna undersökningar.

Det här möjliggörs genom särskilda lagar som säger att ungdomar som jobbar i dessa typer av arbetsmarknadsåtgärder inte är arbetstagare. De omfattas därför inte av kollektivavtalets regler och inte heller av anställningsskyddslagen, semesterlagen eller annan skyddslagstiftning. Vad som då händer är att denna för företaget billiga arbetskraft tränger ut vanliga anställda. Och inte nog med det, företaget får så låga lönekostnader att det kan konkurrera ut företag som betalar kollektivavtalsenliga löner. Staten har alltså hjälpt arbetsgivarna att låta bli att tillämpa kollektivavtalet. Även detta är ett brott mot den arbetsmarknadspolitik som socialdemokraterna mot bakgrund av de svåra nödåren på 20 och 30-talen införde när man kom till makten i slutet av 1930-talet.

Men när det gäller löneslavarna i Strängnäs så gäller de kommunala avtalen inte för dessa ungdomar. Så Strängnäs får fritt fortsätta att använda sig av löneslavar eftersom just dessa kollektivtal inte ger dem något skydd.

Man kan se vad som händer om man sätter kollektivavtalen ur spel, eller då facket försummar att bevaka de anställdas intressen. Kollektivavtalen fyller här den viktiga funktionen att arbetsgivaren vare sig han vill eller inte blir skyldig att betala socialt anständiga löner som arbetstagaren kan försörja sig och sin familj på. Men förutsättningen för att det ska bli kollektivavtal är inte att det finns starka, mäktiga fackföreningar som har mycket pengar. För fackföreningarnas styrka bygger inte som ett aktiebolag på företagets ekonomiska styrka och uthållighet, utan på att medlemmarna är införstådda med fackförbundets mål och solidariskt ställer upp för dem. Om medlemmarna med hänvisning till individens frihet väljer att jobba under en av fackförbunden påbjuden strejk upphör fackförbundens möjlighet att teckna kollektivavtal som skyddar alla medlemmars intressen.

Individens frihet står alltså inte i motsättning till ett kollektivt agerande för att uppnå trygga och säkra villkor, utan är tvärtom en förutsättning för det.

Redan vid den första strejken som ledde till kollektivavtal, 1869 års murarstrejk, tillämpades med framgång dessa grundläggande regler. Alla ska mangrant delta i strejken och individens frihet måste här ge vika. Arbetstagaren kan inte själv välja att stödja sina arbetskamrater eller inte. Ett sådant agerande leder till ett säkert misslyckande för hela stridsåtgärden.

De villkor som avtalas fram måste gälla lika för alla arbetsgivare. Man kan inte ge en arbetsgivare bättre förmåner, dvs möjlighet att betala sämre lön. I längden leder det till att även övriga arbetsgivare måste tillämpa samma sämre villkor eller genom konkurrens slås ut.

Stridsåtgärder på den offentliga sektorn

I Sverige har offentliganställda i princip samma strejkrätt som privatanställda. I arbeten som består av myndighetsutövning får dock endast stridsåtgärdsformerna lockout, strejk, övertidsvägran eller nyanställningsblockad användas. Politiska stridsåtgärder är förbjudna på det offentliga området. I ett internationellt perspektiv har vi en mycket liberal lagstiftning när det gäller möjligheterna för offentliganställda att vidta stridsåtgärder.

Stridsåtgärder på det offentliga området är svåra att använda ur den fackliga organisationens synpunkt. Stridsåtgärden drabbar ju inte staten som sådan utan medborgarna, dvs tredje man. Det är till och med så att staten eller kommunen sparar pengar när de fackliga organisationerna vidtar stridsåtgärder, t.ex. inom skolans område eller inom sjukvården. Det är därför ett tveeggat vapen. De fackliga organisationerna har utvecklat olika metoder, t.ex. att stridsåtgärderna hoppar mellan olika kommuner, så att tredje man ska drabbas så lite som möjligt. Stridsåtgärderna får därför på detta område en typ av "politisk" påverkan, som är effektiv endast så länge den accepteras av medborgarna.

Mot denna bakgrund har det diskuterats att inskränka strejkrätten för offentliganställda. I princip skulle det innebära att beslutanderätten när det gäller löner i sin helhet skulle överlämnas åt arbetsgivaren. Det är en policy som dåligt stämmer med utvecklingen i samhället i övrigt.

Staten har genom successiva reformer tagit bort de bättre bestämmelser som har funnits för de statsanställda i den särskilda lagstiftning som reglerat deras förhållande. Det gäller t.ex. ett bättre skydd när det gäller uppsägning. Motiveringen har då varit att offentliganställda så långt möjligt ska jämställas med vanliga privatanställda.

Huvudorganisationerna på det offentliga området har dessutom i sina särskilda huvudavtal avsiktligt lagt restriktioner på möjligheten att vidta stridsåtgärder med hänsyn till den offentliga verksamhetens särskilda karaktär. Vidare har en stor del av den statliga verksamheten privatiserats. Man behöver bara nämna Televerket och Posten för vilka i princip inga andra regler gäller än för vanliga privata företag. När Televerket och Posten var statliga myndigheter fanns det alltså långtgående inskränkningar i strejkrätten, men när staten får för sig att privata företag är bäst, så behövs det plötsligt inga inskränkningar alls.

På den kommunala sidan har mycket av det som tidigare ansetts vara renodlad kommunal verksamhet, t.ex. sjukvård, omsorg och utbildning, genom entreprenadavtal i många fall lagts över i privaträttsliga händer. Kommunerna och staten privatiserar alltså verksamhet helt ohejdat. När de sedan säger att den offentliga verksamheten är så känslig att de anställdas strejkrättigheter måste inskränkas saknas logiken. Verksamheten är inte det viktiga, det viktiga ur arbetsgivarens synpunkt vare sig det är privat eller offentlig verksamhet är att inskränka strejkrätten. De sakliga skälen för att inskränka strejkrätten i offentlig verksamhet saknar därför all trovärdighet.

Sympatiåtgärder

Bekvämlighetsflaggat fartyg

Den 28 juli 1997 anlöper det Cypern- och därmed bekvämlighetsflaggade fartyget M/S Johannis AP Holmsund i Umeå. Ägaren är grek. Besättningen består av filippinska sjömän och befälet kommer från Östeuropa.

Sjöfarten har av självklara skäl alltid varit internationell. Där har därför fackföreningarna i de olika länderna sedan länge byggt upp ett samarbete för att sjömän ska få skäliga löner och inte konkurrera ut varandra med slavlöner. Transportarbetarfederationen har gemensamt fastställt vad som ska vara en rimlig lönenivå genom ett s.k. ITF-avtal. SEKO Sjö begärde nu ITF:s standard avtal med fartyget. Fartyget vägrade teckna avtal. Sjöfolksförbundet meddelade då nyanställningsblockad mot skeppet och Transportarbetareförbundet blockerade lastning och lossning. Fartyget som angör Sverige två ā tre gånger om året fann den 29 juli för gott att teckna avtal. Blockaden medförde att de anställda på M/S Johannis AP fick sina löner ca tredubblade. Det här är en vanlig vardagshändelse för att förhindra social dumping inom sjöfarten.

På senare år har strejkrätten internationellt inskränkts alltmer. I Storbritannien är t.ex. sympatiåtgärder helt förbjudna. Denna typ av sympatiblockader för nationer som ännu inte har en så utvecklad fackföreningsrörelse blir därför allt svårare att genomföra. Sverige, Finland, Danmark och enligt ett alldeles färskt avgörande i Höjestrett även Norge är därför fortfarande bland de få länder i Europa som fortfarande kan hjälpa sina yrkesbröder till sjöss.

I detta fall rörde det sig om internationell stödåtgärd för sjömän som inte själva hade fackliga resurser för att genomföra en effektiv stridsåtgärd. Om de skulle ha bråkat hade de blivit av med jobbet och andra fattiga landsmän hade plockats in istället. Det kanske till och med varit så att det hade varit straffbart i deras land att vidta stridsåtgärder.

På sjöfolksområdet finns en utvecklad internationell solidaritet, eftersom detta varit den enda möjligheten att tvinga fram rimliga levnadsbetingelser för sjömännen.

Sympatiåtgärder ofta nödvändiga för att få kollektivavtal

Men sympatiåtgärder är inte någonting som endast eller ens huvudsakligen hör den internationella sjöfarten till. Hot om eller utlösta sympatiåtgärder förekommer i nästan varje konflikt i Sverige. Några exempel.

Om tjänstemännen går in och övertar arbetarnas arbete vid en konflikt, så kan stridsåtgärden bli verkningslös. Det var på det sättet det amerikanska Bilarbetareförbundet kämpades ned i en stor konflikt på anläggningsmaskintillverkaren Caterpillars fabriker i USA. I Sverige brukar därför inte andra avtalsgrupper på företaget överhuvudtaget befatta sig med sådant arbete som är blockerat. För säkerhets skull brukar det fack som vidtar stridsåtgärderna ibland begära att övriga fackförbund vidtar sympatiåtgärd så att de inte utför blockerat arbete.

En annan vanlig åtgärd är att man exempelvis stänger av transporterna till och från företaget genom en sympatiblockad. Transportarbetareförbundet är sannolikt det förbund i Sverige som får de flesta önskemålen om sympatiåtgärder och lojalt genomför dem.

På nystartade företag kan det vara en liten andel som är organiserade i fackförbund. Inte sällan ställer arbetsgivaren frågor till anställningssökande om de är med i facket eller inte. I dagens hårda arbetsmarknadsläge kan arbetsgivaren då sortera bort sådana som är med i facket och på det sättet undvika att företaget får krav om avtal på sig. Eftersom anställningsrätten i Sverige är helt fri, utom när det gäller diskriminering på grund av kön och i viss mån etnisk diskriminering, är en sådan sållningsåtgärd helt tillåten. Man kan självfallet vägra att svara på sådana frågor, men då får man förstås inte jobbet. Den som har samvete därtill kan också ljuga utan att det får några rättsliga konsekvenser för det träffade anställningsavtalet.

Om företaget då med sin icke organiserade arbetskraft driver verksamheten och betalar löner långt under de avtalsenliga, inte betalar övertidsersättning etc, blir man självfallet billigare än konkurrenterna i branschen. Att slå ut företag som betalar avtalsenliga löner med sådana metoder kallas för social dumping. Enda möjligheten att komma åt sådana företag är genom sympatiåtgärder.

Ett annat känt exempel på effekten av verksamma sympatiåtgärder var när det multinationella leksaksföretaget Toys´R´US 1995 skulle etablera sig i Sverige. Företaget hade konsekvent aldrig tecknat kollektivavtal i något land. Eftersom man anställt så pass många oorganiserade kunde man driva verksamheten vidare, trots att Handelsanställdas förbund medlemmar strejkade. Handels begärde då sympatiåtgärder från bl.a. Transport och till och med Bankmannaförbundet. Blockaden blev så effektiv att företaget fann för gott att teckna kollektivavtal.

Sympatiåtgärder och lokal lönebildning

Sympatiåtgärderna är därför en av de grundläggande förutsättningarna för att kollektivavtalen i dag täcker så många arbetsplatser i Sverige.

I SAF:s framtida arbetsrättsmodell är lokal lönebildning honnörsordet. En lokal lönebildning där företaget kan hota med att flytta verksamheten till annan ort om facket inte går med på arbetsgivarens lönesänkningsbud, blir då en realitet. Så länge företaget avser att sänka lönen genom att flytta inom Sverige förhindrar sympatiåtgärder i kombination med rikstäckande kollektivavtal effektivt en sådan verksamhet.

En stark central facklig organisation som kan hota och även genomföra sympatiåtgärder mot andra delar av arbetsgivarens verksamhet, stämmer inte med denna SAF:s modell om lokal lönebildning. Facket och arbetsgivaren blir då jämspelta, eftersom företaget inte kan utnyttja sina överlägsna ekonomiska resurser. Man kan därför se att SAF:s krav på att rätten till sympatiåtgärder ska inskränkas har sin grund inte i dagens lönebildningsmodell, utan den framtida lönebildningsmodell som SAF söker bygga upp.

Sympatiåtgärder på internationell nivå

Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer flera av de östeuropeiska länderna att vara medlemmar i EU. Den fria rörligheten för arbetskraft och företag kommer då att medföra att estniska företag får byggstädningsuppdrag i Sverige inte för att de är effektivare och duktigare utan för att det estniska företaget inte betalar sina byggstädare lika mycket som svenska företag måste betala deras svenska kolleger. I en sådan situation står valet för den svenske arbetaren mellan att acceptera den låga lönen och få ett arbete eller att bli utkonkurrerad och arbetslös. I Sverige tillämpar därför fackförbunden konsekvent att svenska lönenivåer skall gälla även för utländska företag, om inte de anställda har förmånligare villor enligt sina egna bestämmelser.

Inom Sverige har vi sedan länge löst dessa problem genom att de kollektivavtal som sluts inom olika branscher, i praktiken gäller för alla företag och framförallt för alla arbetstagare i branschen. Arbetsgivare som är kollektivavtalsbundna är skyldiga i förhållande till sin fackliga motpart att tillämpa kollektivavtalen också för arbetare som inte är medlemmar i fackföreningen. Detta har varit vår metod att undvika vad man inom EU kallar social dumping.

De ovan beskrivna riskerna är uppenbara när det rör sig om utländska entreprenadföretag, som kommer till Sverige och utför arbete här. På motsvarande sätt är det tydligt inom transportområdet när lastbilar registrerade i och försedda med förare anställda i ett typiskt låglöneland kan utföra arbete i Sverige. Riskerna inskränker sig emellertid inte enbart till dessa branscher.

Social dumping inom industrin

När Volkswagen skulle bygga en ny bilfabrik vände man sig till tyska Metall och förklarade att en förutsättning för att fabriken skulle kunna byggas i Tyskland var att facket accepterade arbete på lördagarna. Annars skulle fabriken förläggas till Portugal där fackföreningen var beredd att acceptera lördagsarbete. Motsvarande krav framfördes i förhandlingarna med det portugisiska metallfacket.

Ett annat exempel utgör ABB:s schweiziska fabrik, som skulle läggas ner till förmån för en fabrik i Ludvika. Sverige var nämligen vid den jämförelsen ett lågkostnadsland. För att få behålla jobben sänktes lönerna i den schweiziska fabriken genom ett lokalt kollektivavtal mellan det schweiziska Metallarbetareförbundet och företaget. Exemplen kan mångfaldigas.

Inom EU är situationen följande. Företagen kan röra sig helt fritt över gränserna. Kapitalrörelserna är helt fria. Man kan köpa aktier på utländska börser lika enkelt som i det egna landet. De produkter man tillverkar får fritt säljas inom hela EES-området (EU + Norge och Island) utan att något enskilt land får ställa upp särskilda krav på produktens funktion och utseende.

Detta leder till att i vart fall de större företagen får mycket svaga bindningar till nationalstaterna. Risken för social dumping är därför på lång sikt nästan lika stor i industribranscherna som inom entreprenad och konsultområdena.

Metoder för att motverka social dumping

Inom EU försöker man motverka social dumping genom att i direktiv eller förordningar fastställa minimikrav på anställningsvillkor eller på arbetsrätten i övrigt. I dessa direktiv fastställs en för alla EU-stater gemensam miniminivå för exempelvis skyddet mot diskriminering på grund av kön. Dessutom finns ett direktiv som ännu inte trätt i kraft som går ut på att företag som tar med sig arbetskraft från sitt hemland i viss utsträckning ska vara skyldigt att tillämpa reglerna i värdlandet.

En annan form av social dumping är att produktion förflyttas till länder där fackföreningar, och strejker är förbjudna och där det inte finns någon fungerande skyddslagstiftning. Lönerna utgör kanske någon tiondel av lönerna i de europeiska länderna. Tillverkningen av sådana västerländska produkter som joggingskor sker t.ex. i stor utsträckning i sådana länder. I ett så pass som demokratiskt ansett utvecklingsland som Indien jobbar så många som 90 % av arbetstagarna på den svarta arbetsmarknaden och står utanför landets arbetarskyddslagstiftning, formellt för att företag med färre än 20 anställda inte omfattas av lagens skydd. I en av världens framtida ekonomiska stormakter Kina finns det överhuvudtaget ingen fungerande facklig verksamhet och strejker bestraffas hårt.

Långsiktigt är det här endast facklig internationell solidaritet, genom sympatiåtgärder, stöd och hjälp för att bygga upp facklig verksamhet, köpbojkotter mot varor som t.ex. tillverkas av barnarbetare som kan förhindra sådan lönedumping. Men detta är ett långsiktigt arbete och självfallet blir det än svårare att stödja dessa arbetare om den fackliga strejkrätten inskränks även i de utvecklade länderna. Utveckling att stärka det internationella samarbetet måste därför gå hand i hand med att bibehålla de egna verktygen för att verkligen kunna genomföra detta stöd.

Lex Britannia.

Bakgrunden till den lagen är följande.

Att framtvinga ett avtal, genom stridsåtgärder oavsett om detta företag hade kollektivavtal från sitt eget hemland, har sedan länge varit en i Sverige accepterad metod att skydda sig mot lönedumping.

Jag har tidigare beskrivet ( sid * ) hur 42 § MBL skapades för att förhindra att syndikalistiska fackföreningar gav understöd vid svenska vilda strejker. Enligt Arbetsdomstolen skulle denna bestämmelse även gälla till skydd för ett utländskt kollektivavtal trots att svensk rätt i övrigt inte var tillämplig på avtalet. Detta innebar att svenska fackliga organisationer fråntogs rätten att tvinga gästande företag att för sådant arbete som de utför här tillämpa svenska löne- och anställningsvillkor.

För att återställa den tidigare ordningen genomfördes 1991 Lex Britannia genom ett tillägg till MBL i 42 §, 25 a § och 31 §. Effekten av dessa förändringar är att svenska fackföreningar får vidta stridsåtgärder mot företag i Sverige, även om företaget har giltigt utländskt kollektivtal för att göra avtalet giltigt här i landet.

Det här är en av de bestämmelser som SAF vill avskaffa. Och syftet är glasklart. Om man fritt kan plocka in företag från låglöneländer i Sverige är det ett effektivt sätt att dumpa de svenska lönerna.

Men vad händer när Ericsson flyttar sin tillverkning från Norrköping till Skottland för att man där har lägre sociala kostnader och i vissa fall lägre löner? Ja, i längden är den enda möjligheten internationell solidaritet mellan de fackliga rörelserna. För det krävs att regelsystemet inom EU tillåter sådan åtgärder. Men inom flera europeiska länder är sympatiåtgärder överhuvudtaget inte tillåtna, eller endast tillåtna i vissa begränsade fall. Här finns ett angeläget område för våra EU-supporters att arbeta med. Men det är lång väg att gå för att anpassa regelsystemet och få till stånd ett utvecklat fackligt internationellt arbete mot social dumping. Till dess det är genomfört för vi nöja oss med att försvara våra svenska regler. Inget blir bättre av att social dumping tillåts. Vi kan aldrig konkurrera med de verkliga låglöneländerna, t.ex. fastlands Kina. Löneutvecklingen i Sverige måste skyddas genom fackliga stridsåtgärder och att arbetstagarnas kompetens utvecklas så att vi kan behålla arbetet inte genom våra låga löner, utan genom vår kompetens. Det är en del av den svenska modellen.

Medling i arbetstvister

Varsel

Enligt medbestämmandelagen 41 § måste en stridsåtgärd beslutas i behörig ordning. Alltså i den ordning som fackföreningens eller arbetsgivarföreningens stadga föreskriver. När stridsåtgärden har beslutats skall motparten underrättas sju dagar i förväg, (varsel). Varselföreskriften är endast en ordningsföreskrift och vid för sent eller underlåtet varsel utdöms skadestånd för ordningsbrott som brukar ligga mellan 10 och 30.000 kr. Vid vissa tillfällen då det inte är möjligt att varsla en vecka i förväg, ska varsel ske så snart det kan ske. Att blockera lossningen av en båt sedan den lämnat hamnen skulle ju t.ex. vara en verkningslös åtgärd.

Förlikningsman

Samtidigt som arbetsgivaren varslas ska varsel lämnas till Förlikningsmannaexpeditionen. Förlikningsmannen kan då kalla parterna att fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Om någon part inte inställer sig kan denne bli skyldig att betala pengar till staten (vite). Detta är förlikningsmannens enda maktbefogenhet. Medlarens första åtgärd brukar vara att be parterna skjuta på stridsåtgärderna. I regel brukar fackförbunden då gå med på det. Ibland går facket inte med på denna begäran. Då är oftast orsaken att arbetsgivarens hela agerande i förhandlingarna varit ett sätt att försöka fördröja en uppgörelse. Arbetsgivaren har ju allt att vinna på att förhandlingsresultatet dröjer så länge som möjligt. Om förhandlingarna drar ut på tiden brukar höjningen av lönen betalas ut som retroaktiv ersättning. Då tjänar arbetsgivaren ränta eftersom han slipper betala ut höjningen förrän avtalet träffats. När det är medlare inkopplad brukar han ofta bolla med den retroaktiva ersättningen, vilket är ett annat sätt för arbetsgivaren att slippa betala ut hela höjningen.

Medlingskommission

Om tvisten utlöses kan regeringen åtminstone vid större konflikter utse en medlingskommission. Enligt fast praxis utses medlingskommission eller ingriper medlingsmannen i verksamheten endast om båda parter önskar medlingsingripande. Det är regeringen som utser medlingskommission. Parterna ges alltid möjlighet att i förväg godkänna de utsedda medlarna. En förlikningsman som bränner sitt förtroende hos ena parten är borta som förlikningsman. Medlingsverksamheten i Sverige är därför en helt frivillig verksamhet som baseras på parternas förtroende för medlarna.

Förlikningsmännen som kopplas in vid storkonflikter är ofta gamla förhandlingsrävar som är mycket duktiga att hitta på lösningar. Om det sedan uppstår tvist om vad överenskommelsen egentligen innebar, vilket är ganska vanligt, kan parterna föra den till Arbetsdomstolen. God etikett bjuder att förlikningsmannen aldrig hörs som vittne om de förhandlingar som lett till uppgörelsen. En erfarenhet som förhandlarna på ömse sidor då ofta gör, är att avtalsförslagen har beskrivits med delvis olika ord för arbetsgivar- och arbetstagarparten, självfallet utan att medlingsmannen någonsin tubbat på sanningen.

Det största problemet under senare år har dock varit att arbetsgivarförbunden understödda av SAF:s ideologi inte velat träffa centrala kollektivavtal. Då själva spelreglerna för medlingsverksamheten ifrågasätts, medför det självfallet stora påfrestningar på systemet. De kraftiga nedskärningarna av den offentliga sektorn som medfört sänkt reallön med självklara krav på kompensation har också medfört gnissel i maskineriet.

I stort har vi i Sverige ett väl fungerande system som innebär att vi internationellt sett fortfarande tillhör de länder som ligger på den nedre hälften av förlorade arbetsdagar genom stridsåtgärder. Om vi bortser från den av dåvarande SAF-chefen Curt Nicolins påbjudna "satsning för framtiden", storlockouten 1980, då 4 miljoner arbetsdagar förlorades, har antalet dagar förlorade genom strejk eller lockout i Sverige, hållit sig på en internationellt sett låg nivå. Det finns heller inga tendenser till ökning om man ser utvecklingen under någorlunda normal tidsperiod. Detta visar att det svenska systemet är utomordentligt stabilt.

Som framgår av diagrammen nedan avviker inte antalet arbetsdagar förlorade genom stridsåtgärder under den sista 10-årsperioden på något anmärkningsvärt sätt från tidigare 10-årsperioder. Sett i lite längre perspektiv har, bortsett från krigsåren, antalet dagar förlorade genom stridsåtgärder gått ner kraftigt.

Plats för diagram

Under 80- och 90-talet har SAF krupit ur sin roll samordnare för arbetsgivareförbunden i löneförhandlingar. Den offentliga sektorn har skurits ner och vi har haft en negativ reallöneutveckling. Det svenska systemet har alltså stått pall även för sådana påfrestningar.

Nicklasson-utredningen om tvångsmedling

En tjänsteman på finansdepartementet skulle sommaren 1995 skicka ett fax. Han fumlade med fingrarna så att faxet istället efter diverse kringelkrokar hamnade hos de vakna arbetsmarknadsreportrarna på Svenska Dagbladet. Faxet innehöll finansdepartementets syn på framtida förändringar i arbetsrätten. Enligt promemorian skulle regeringen stifta en lag om Riksförlikningsman som skulle ges rätt att skjuta på varslade stridsåtgärder. SAF föreslår samma sak i sina krav på en framtida arbetsrätt.

I en utredning som den dåvarande socialdemokratiska regeringen tillsatte med den förre förbundsordföranden Lars-Erik Nicklassons 1991 föreslog även han helt i enlighet med regeringens beställning att det skulle inrättas en Riksmedlare. Riksmedlaren skulle få rätt att kalla parterna till överläggning. Vid varsel om stridsåtgärd skulle alltid Riksmedlaren kalla till överläggning. Parterna skulle vara skyldiga att komma. Den som inte kom skulle få betala vite som skulle utdömas av Arbetsdomstolen. Förlikningsmannen ska kunna förordna om medling även om inte någon av parterna begärt det. Riksmedlaren skulle även få rätt att skjuta på stridsåtgärderna under högst sju dagar.

I Finansdepartementets promemoria hade förslaget till denna regel skärpts så att medlaren skulle ha rätt att välja ett av parternas bud som lämnats för slutomgången och upphöja det till slutbud, den s.k. slutbudsmetoden. Det bud som medlaren ska välja enligt slutbudsmetoden är det som ligger närmast det sista medlingsförslaget. Tanken bakom en sådan metod är att parterna ska lägga realistiska bud. Effekten torde istället bli att arbetsgivaren tjyvhåller under hela förhandlingen för att lägga allt i slutbudet. De frivilliga överenskommelserna uteblir därför, eftersom det inte kommit till stånd några realistiska förhandlingar och medlare alltid måste kopplas in.

Ett på detta sätt förstärkt medlingsinstitut medför inskränkningar i strejkrätten och på detta sätt en försvagning av arbetstagarnas position. I avtalsförhandlingar är det nästan alltid arbetstagarparten som har intresse av en snabb uppgörelse. Tvångsmedling innebär att man avlyfter parterna ansvaret för förhandlingarna, vilket gynnar arbetsgivaren. Arbetsgivaren har ju egentligen inte något intresse av att förhandlingarna går snabbt. Tvärtom får han då än större intresse av att bli passiv, eftersom allt han lagt i tidigare förhandlingar kommer att läggas som ett golv i medlingsförhandlingarna.

När det gått så långt som till varsel om stridsåtgärder har arbetsgivaren allt intresse att skjuta på uppgörelsen. Tvångsmedling och tvångsuppskjutande av stridsåtgärder förstärker därför arbetsgivarens förhandlingsposition.

Det finns ytterligare en stor fara med att överlämna ansvaret till medlare. Genom medlarens förstärkta befogenheter blir han inte längre parternas medlare, utan en självständig myndighet med egna intressen, t.ex. att främja en lönebildning på låg nivå i enlighet med statens direktiv. Det slutförslag medlaren då lägger får en officiell prägel av något objektivt som, om parterna inte enas, genom lag kan upphöjas till tvångsskiljedom i rena intressetvister, vilket ju en avtalsförhandling är. Denna utveckling har man haft i Norge där regeringen ofta framlägger förlikningsmannens förslag till "tvungen voldsgift" för stortinget om medlingsförhandlingarna inte lyckats. Under perioden 1952 - 1996 inträffade detta mer än 100 gånger. Detta är negativt, eftersom parternas strategi påverkas och de spekulerar i utfallet av skiljedomen. Skiljemannaförfarandet får alltså motsatt effekt och ansvaret för avtalsförhandlingarna lyfts helt bort från parterna till att istället övergå till att det blir staten som sätter lönerna för hela arbetsmarknaden. Man märker att SAF har ett stort förtroende för staten, då man förespråkar en sådan typ av lösning.

I Norge har denna utveckling lett till starka reaktioner framförallt från norska LO som nu lyckats förmå förlikningsmannen att bli mer passiv, så att fler tvister slits i öppen kraftmätning mellan parterna, där de själva får ta ansvaret för sina förhandlingsbud.

Utveckling av medlingsverksamheten i Sverige

Mot bakgrund av hur medlingsverksamheten i Norge utvecklats, ser man med en viss fruktan på ett förslag till utredning som regering tillsatte den 24 april 1997, om ett förstärkt förlikningsmannainstitut. Utredningen har begärts av LO i ett brev till arbetsmarknadsdepartementet den 1 april 1997. Bakgrunden till LO:s brev är att massarbetslösheten i Sverige består, trots att statsbudgeten börjar komma i balans.

Arbetslösheten är i dag ett medel för att nå den ekonomiska politikens mål om låg inflation. Den lönenedpressning som sker genom en stor arbetslöshet menar LO, ska istället ersättas av samhällsanpassade lönehöjningar med hänsyn till vad produktionsutvecklingen gör det möjligt att ta ut genom framförhandlade lösningar. Men då krävs det att avtalsparterna på hela arbetsmarknaden kan tvingas ta ett gemensamt ansvar för lönebildningen. Detta ska enligt LO ske genom att förlikningsinstitutet förstärks. Förlikningsmannen ska bli aktivare och få större resurser.

Avsikten enligt LO:s förslag är att överenskommelse under förlikningsmannens överinseende ska träffas innan det gamla avtalet löper ut. Förlikningsmannen ska även kunna påverka parterna så att flera avtalsområden läggs samman i gemensamma förlikningsförhandlingar där parterna gemensamt får anta eller förkasta förlikningsbudet, s.k. koppling. LO markerar kraftigt att man vägrar att godta varje inskränkning i strejkrätten. Parterna ska därför vara suveräna att besluta om att anta eller förkasta förslag till nya avtal.

Regeringens direktiv (ungefär instruktion till en utredning) (Regeringens direktiv 1977:66) är mot denna bakgrund mycket intressanta att läsa. I samband med hur förutsättningar för samordnade förhandlingar ska lösas sägs:

"En förutsättning" (för att man ska kunna använda sig av institutets samordnade förhandlingar, min kommentar) "bör vara att förlikningsmannen i dessa fall ges vissa möjligheter att skjuta på varslade konflikter under en begränsad tid."

Att skjuta på varslade stridsåtgärder innebär att medlingsmannen ges möjlighet att i vart fall temporärt förbjuda en strejk. Redan i direktiven förklarar därför regeringen att man avser att inskränka strejkrätten. Det är illavarslande. Även här finns det en utveckling som på sikt kommer att urholka de centrala avtalens legitimitet.

Utredningen har i sitt första betänkande Medlingsinstitut och lönestatistik SOU 1997:164 skissat på ännu fler inskränkningar i strejkrätten till slutförslaget som ska vara lag den 1 januari 1999. Man tänker sig en regel att "det måste råda rimliga proportioner mellan en stridsåtgärd och såväl dess syfte som dess skadeverkningar" (utredningen sid 127), alltså det man brukar kalla proportionalitetsprincipen se sidan *. Proportionalitetsprincipen medför en mycket stor inskränkning i strejkrätten eftersom nästa varje strejk kan stoppas i vart fall temporärt med denna regel.

Samarbetsavtal inskränker strejkrätten

I direktiven hänvisar regeringen utredningsmannen att studera och hämta vägledning från samarbetsavtalet från den 18 mars 1997 mellan industriförbunden om industriell utveckling och lönebildning. Det innehåller regler som allvarligt begränsar strejkrätten. På så sätt ger regeringen en bruksanvisning till allvarliga inskränkningar i strejkrätten. Avtalet säger nämligen:

Genom att hänvisa till detta avtal har därför regeringen gett utredningsmannen åtskilliga uppslag till att inskränka arbetstagarnas rättigheter.

Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 30 november 1998. För den som är angelägen att bevara arbetstagarnas rättigheter finns det all anledning att bevaka detta utredningsresultat. Direktiven lovar inte gott.

Skyddet för tredje man

Tvångslagstiftning ständigt hot

Vintern 1990 lade den socialdemokratiska regeringen fram ett krispaket som innehöll pris och lönestopp, förbud mot stridsåtgärder och höjning av skadestånden vid vilda strejker till 5000 kr. Detta förslag till tvångslagstiftning var ett totalt brott mot tidigare socialdemokratiska traditioner. Än mera anmärkningsvärt var att hela paketet i förväg godkänts av ett enigt Landssekretariat, dvs ordförandena i samtliga LO-förbund, utom de, som inte var med vid mötet.

Paketet utlöste vilda protester och politiska strejker, bl.a. lamslogs tunnelbanan i Stockholm Det blev regeringskris och regeringen tvingades ta tillbaka förslaget.

Som ett resultat av denna konflikt tillsattes utredningen under ledning av förre ordföranden i Statsanställdas förbund Lars-Erik Nicklasson. Utredningen föreslog flera viktiga inskränkningar i fackföreningarnas förhandlings- och konflikträtt. Förslagen väckte starka protester och hittills är det endast obegränsade strejkskadestånd som har genomförts. Utredningens lades i malpåse som en följd av protesterna men ligger som ett hot i en av kanslihusets skrivbordslådor att tas fram om fackförbunden är alltför besvärliga. Den borgerliga regeringen viftade med utredningen i budgetpropositionen 1993. Den dåvarande arbetsmarknadsministern i den socialdemokratiska regeringen, Anders Sundström, sade 1995 att utredningen kunde komma att aktualiseras p.g.a. de, som han ansåg, alltför "dyra" löneavtalen.

Strejkrätten är en demokratisk rättighet

Rätten för fackliga organisationer att vidta stridsåtgärder har grundlagsskydd. (Regeringsformen 2:17). Det är ett svagt skydd eftersom det endast gäller "om ej annat följer av lag eller avtal". Riksdagen behöver alltså bara stifta en enda lag för att ta bort strejkrätten. Den rätten har den svenska riksdagen bara använt en gång. Det var i SACO/SR-konflikten 1971 som bl.a. gällde lärar- och tågpersonal. Övriga fackliga organisationer protesterade väldigt tyst om än alls den gången, eftersom statstjänstemännens strejk ansågs som en lyxstrejk. Hade LO aktivt agerat mot tvångslagstiftning i det fallet hade vi säkerligen sluppit det prejudikatet. Det visar att man inte ska låta sig bländas av kortsiktiga intressen när det gäller så viktiga frågor som fackliga och mänskliga rättigheter.

Skyddet mot statliga ingripanden genom tvångslagstiftning är alltså svagt i den svenska lagstiftningen. Vad som avhåller riksdagen från sådana ingripanden är att de rubbar maktbalansen på arbetsmarknaden, och i längden sätter det frivilliga förhandlingsmaskineriet ur spel. Det är en erfarenhet som man gjort i Norge, där denna metod använts flitigt.

Strejkrätten som en del av förhandlingsrätten är en del av de mänskliga rättigheterna även om den i de flesta fall har svagt stöd i grundlagarna. Däremot har den skydd i flera internationella konventioner som Sverige godkänt bl.a. Europeiska sociala stadgan artikel 6 moment 4 och FN-konventionens artikel 8 moment 1. I båda fallen framgår det att strejkrätten kan inskränkas av nationella lagar.

Då är skyddet starkare enligt tillämpningen av ILO-konventionerna 87 och 98. ILO är en mellanfolklig organisation som syftar till att skydda arbetstagarens rättigheter. Sverige har godkänt de flesta av ILO:s konventioner. Men de är inte tvingande, utan den stat som bryter mot reglerna får en anmärkning från ILO på sig. Högsta domstolen i Norge anser dessutom inte att ILO:s uttalanden gäller för Norge. I Norge är man "sig selv nok".

Huvudavtalen och skyddsarbete

Strejkens främsta syfte är att tillfoga motparten ekonomisk skada för att tvinga fram rimliga arbetsvillkor. Det säger sig självt att det då inte enligt ILO:s konventioner är tillåtet att genom lag förbjuda en stridsåtgärd endast för att den just orsakar ekonomisk skada. Norge fälldes t.ex. för brott mot ILO:s konventioner då man genom lag stoppade en konflikt på oljeplattformarna som norska staten ansåg utgjorde ett hot mot landets ekonomi. Det är alltså inte fult eller fel att orsaka motpart eller tredje man ekonomisk skada, eftersom en stridsåtgärd som inte fungerar så, oftast är helt verkningslös.

Ibland kan en stridsåtgärd orsaka obotlig skada. Det klassiska exemplet är när en strejk stoppar gruvpumparna så att gruvbrytningen förhindras för lång tid eller kanske t.o.m. helt omöjliggörs.

I Sverige finns regler för samhällsfarliga konflikter och skyddsarbete, på LO/SAF-området i huvudavtalet (Saltsjöbadsavtalet från 1938). Motsvarande regler finns i huvudavtal för övriga områden på arbetsmarknaden.

Skyddsarbete är arbete som vid ett konfliktutbrott är nödvändigt för att avsluta driften på ett tekniskt försvarligt sätt. Reglerna om skyddsarbete är så inarbetade i Sverige att de alltid iakttas, oavsett om de är lovliga eller olovliga konflikter. T.o.m. vid olovliga konflikter på en massafabrik tar det alltid något dygn innan det är full verkan på konflikten, eftersom arbetarna alltid tömmer maskinerna så att de inte ska förstöras. Skyddsarbete är också sådant arbete som är nödvändigt för att avvärja fara för människor eller djur eller skada på arbetsplatsen och i vissa fall på varulager.

Enligt Saltsjöbadsavtalet finns en särskild nämnd med lika många ledamöter från SAF som från LO, Arbetsmarknadsnämnden. Arbetsmarknadsnämnden kan besluta att en stridsåtgärd berör så samhällsviktiga funktioner att den bör undvikas. Arbetsmarknadsnämnden har bara sammanträtt tre gånger, 1953 och två gånger 1980. 1980 kunde man inte enas.

Att nämnden sammanträtt så sällan beror på att parterna utformar sina stridsåtgärder så att de intressen som Saltsjöbadsavtalet ska tillgodose alltid uppfylls.

En stridsåtgärd får enligt huvudavtalet inte vidtas i otillbörliga syften, t.ex. för att utöva förföljelse mot någon p.g.a. religiösa, politiska eller liknande grunder. Även vedergällningskonflikter för att någon har deltagit i en arbetskonflikt eller i en rättsprocess är förbjudna. En stridsåtgärd får heller inte vidtas i syfte som försätter motparten i en tvångssituation så att det medför orättmätig vinning för den andra parten.

På den statliga och den kommunala sidan finns motsvarande regler. Huvudavtalen där har kompletterats med regler som undantar arbetstagare som p.g.a. sin ställning eller sina arbetsuppgifter representerar arbetsgivaren från stridsåtgärder. Man har också överenskommit att stridsåtgärder ska vidtas med försiktighet på områden som kan påverka nationell säkerhet, lag och ordning, omhändertagande av gamla och sjuka m.m. Det finns dessutom ett särskilt huvudavtalet för den offentliga sektorn. Där har parterna enats om att sträva efter fredliga förhandlingar och undvika stridsåtgärder om syftet är att få avtal till stånd som kränker den politiska demokratin.

Varför tvångslag mot fungerande regler?

Bestämmelserna om skydd mot samhällsfarliga stridsåtgärder, skyddet för tredje man och skyddet mot otillbörliga stridsåtgärder lämnar alltså inte mycket övrigt att önska. Inte heller på senare år har det framförts några klagomål mot dessa bestämmelser. Ändå föreslog Lars-Erik Nicklasson i sin utredning, Spelreglerna på arbetsmarknaden, (SOU 1991:13), bl.a. just förändringar av dessa regler. Nicklasson satte bara den dåvarande socialdemokratiska regeringens önskemål på pränt

Nicklasson lade fram ett principförslag till lag om samhällsfarliga stridsåtgärder. Lagens syfte var "att motverka samhällsfarliga stridsåtgärder". I lagförslaget säger man inte vad det är. Man säger bara att en stridsåtgärd är samhällsfarlig om den "otillbörligt stör, eller riskerar att störa, viktiga samhällsfunktioner. Nicklasson ville ersätta de nuvarande nämnderna enligt avtal med en som var gemensam för hela arbetsmarknaden. Nämnden skulle bestå av sju ledamöter som skulle utses av regeringen. Arbetsgivar- och arbetstagarparterna på arbetsmarknaden skulle föreslå tre vardera och regeringen själv skulle tillsätta den sjunde. Denne skulle vara jurist. Om nämnden bedömde att en åtgärd var samhällsfarlig skulle den rekommendera parterna att undvika, begränsa eller avbryta konflikten. Om parten då inte följde rekommendationen skulle nämnden underrätta regeringen. Denna föreslagna lagstiftning är ur facklig synpunkt farlig även om den verkar oskyldig.

  1. Samhällsfarliga konflikter är helt odefinierade. All erfarenhet visar att om staten ges medel att begränsa stridsrätten tenderar reglerna att successivt utvidga området där strejken blir förbjuden. Detta visar t.ex. ett avgörande enligt det offentliga särskilda huvudavtalet där ledamöterna utses efter den politiska sammansättningen av riksdagen. Det här exemplet kompletteras senare. Lägg till efter samtal med Erik D
  2. För det andra är en nämnd av detta slag inte opartisk. Det är regeringen som utser den sjunde representanten och staten har alltid ett intresse av konflikterna på en låg nivå, såväl under den socialdemokratiska men framförallt under en borgerlig regering.
  3. För det tredje förlamas förhandlingsväsendet av denna typ av regler. 1990 gick 1.500 bankanställda ut i konflikt. Arbetsgivarsidan svarade med att lockouta 45.000 arbetstagare och samtliga svenska banker stängdes. Det är ganska klart att arbetsgivarsidans lockout var ett sätt att försöka framtvinga en tvångslagstiftning från regeringen. Spekulationen lyckades inte. Om den "samhällsfarliga nämnden sammanträtt skulle den säkerligen kommit fram till att stridsåtgärden var just samhällsfarlig och riksdagen skulle ha fått alibi för att utfärda en tvångslag. Men med ett förslag som det Nicklassons Motverkar sitt syfte. Parterna förhandlar inte utan spekulerar istället i konflikt då staten ska gå in och lösa problemen för dem. Detta är hur motsvarande regler fungerar och fungerade i Norge framförallt under 80-talet.

Det politiska språket och försämringarna av arbetsrätten

Varför ville den socialdemokratiska regeringen enligt faxen som kom på drift se sid * förändra regler som fungerar väl. Att strejkrätten är skyddad av grundlag och konventioner gör det lite känsligt att gå in och säga: "Nu har vi fått lite ändrad maktbalans på arbetsmarknaden. Kapitalets internationalisering gör att vi inte kan dra hit något internationellt kapital, om vi har för besvärliga strejkregler för företagen. Då gör vi oss oattraktiva. Vi måste visa oss handlingskraftiga och visa att vi rår på den svenska bångstyriga fackföreningsrörelsen".

Förändringar och försämringar av arbetsrätten måste därför döljas under andra och vackrare masker. Låt mig ta några exempel.

50 % av LO:s unga kvinnor har otrygga tidsbegränsade anställningar. När den socialdemokratiska regeringen 1996 försämrade anställningsskyddslagen så att ännu fler unga kvinnor skulle kunna få än otryggare anställningsförhållanden motiverade Arbetsmarknadsdepartementet det i en rapport som hette "Lättare att anställa inte att avskeda; en arbetsrätt för tillväxt". Ingen kan väl ana att ett sådant förslag syftar till att försämra för de svagaste på arbetsmarkanden.

När den av en socialdemokratisk ordförande ledda arbetstidsutredningen lägger fram förslag till försämringar av arbetstidslagen motiveras dessa med att "arbetstagarens möjligheter att förena förvärvsarbete med familjeliv och socialt liv i övrigt underlättas". Trots att de föreslagna försämringarna i arbetstidslagen innebär just motsatsen. (Arbetstid, längd, förläggning och inflytande; SOU 1997:145).

Försämringar i strejkrätten måste därför på samma sätt ges en annan "saklig" motivering. Nicklasson hänvisar i sin utredning till att reglerna om samhällsfarlighet, strejkskadestånd och medling är föråldrade och inte längre fungerar. Detta trots att de i ett internationellt perspektiv fungerar väl.

Detta sätt att manipulera språket och dölja förändringar under en annan kapprock är inte nytt. Författaren George Orwell beskrev det i en framtidsroman med det numera något åldersstigna namnet 1984. På TV-skärmarna i det framtidssamhälle han visade upp fanns ständigt två budskap.

Krig är fred.

Demokrati är diktatur.

Att det här är lögn är väl kanske inte så svårt att inse, men det var också Orwells syfte. Men att genomskåda slagord som säger att fredspliktsreglerna är "föråldrade", att det ska bli "lättare att anställa och inte att avskeda", att den nya arbetsrätten ska medföra "tillväxt" eller att "familjeliv eller socialt liv i övrigt underlättas", när man i själva verket vill genomföra just motsatsen, är inte lätt. Det är emellertid en oärlighet i det politiska språket som i längden kan leda till att vi får ett odemokratiskt samhälle.

EU och strejkrätten

"EU gör individen friare och ökar möjligheterna att fritt söka sig jobb i andra länder. Konkurrensen mellan olika länder medför dessutom lägre priser som kommer alla medborgare till del." Den här en reklambeskrivningen av EU. Den är inte falsk, men den är heller inte sann. EU har egentligen inte tillkommit för att främja individens intresse utan företagens och kapitalets. Detta framgår tydligt om man läser EU:s grundlag, Romfördraget. Där finns regler om EU:s fyra grundstenar, de s.k. fyra friheterna: Frihet för kapital, företag, varor och individer att röra sig över gränserna.

Romfördragets och därmed EG-rättens kraftfullaste bestämmelser är skyddet för den fria rörligheten för varor och tjänster över gränserna. Inget land som är medlem i EU får lägga hinder i vägen för denna genom t.ex. tullar eller andra handelshinder. Det här regler som tillkommit för att hjälpa handeln. Några motsvarande bestämmelser som stöder det fackliga sympatiarbetet över gränserna för att upprätthålla rättvisa löner finns inte. Det är därför mycket outvecklat och fungerar nästan bara på sjöfartens område. Där finns gamla traditioner för att stödja utsatta arbetskamrater t.ex. på bekvämlighetsflaggade fartyg. Även här blir utrymmet dock allt mindre eftersom många stater förbjuder sympatiåtgärder.

Romfördraget innehåller starka, konkreta och verksamma regler för att hindra staterna från att införa begränsningar som hindrar kapital, företag och varor att fritt röra sig över gränserna. Men att kapital fritt kan röra sig över gränserna är inte någon mänsklig rättighet, som yttrandefrihet, rätt till frihet och rätt till sitt liv. Även strejkrätten brukar räknas till de demokratiska fri- och rättigheterna. Här finns inget verksamt skydd i EG-fördragen. Det om något visar att EU är företagens marknad.

Den franska transportarbetarstrejken 1997 och den fria rörligheten

Transportarbete är till sin natur gränsöverskridande. Det innebär att det land inom EU som har de billigaste lönerna får de flesta transporterna. Utan skydd medför därför reglerna om varors och tjänsters fria rörlighet social dumping, d.v.s. konkurrens genom sämre arbets- och anställningsvillkor. Detta var bakgrunden till transportstrejken i Frankrike i månadsskiftet oktober november 1997.

350.000 lastbilschaufförer strejkade för högre löner och bättre arbetsförhållanden. . Man ville försvara sina anställningsvillkor. Det är inte så konstigt eftersom just transportarbetarna mycket påtagligt har drabbats av den sociala dumpingen. De hade bl.a. fått orimligt långa arbetsveckor.

EG-kommissionären Neil Kinnoch är en hög tjänsteman och chef för en del av EG-komissionen. Han sade "Vi betraktar strejken som potentiellt skadlig för den inre marknaden. Och vi uppmanar de inblandade att inte äventyra trafiken till och från övriga EU-länder." (TT 1997 11 05)

Han krävde att vägspärrarna som de franska transportarbetarna upprättat och som stoppade trafiken till och från Frankrike skulle tas bort. Kravet gällde i första hand blockaden av hamnstaden Calais. Han menade att denna blockad hindrade den fria rörligheten för varor.

Det här är första gången EG-komissionen lagt sig i strejkrätten. Det är ett illavarslande tecken.

Tyvärr är det inte det enda tecknet på att EG-komissionen håller på att bli aktiv för att lägga sig i arbetstagarnas kamp för bättre levnadsförhållanden.

EG-förordning mot strejkrätten

Den 19 november 1997 lämnade EG-komissionen ett förslag till Rådets förordning (EG) om införande av ett ingripandesystem för att undanröja vissa handelshinder Kom(97) 619 slutlig. Förslaget skall enligt komissionen undanröja hinder för den fria rörligheten för varor som uppstår när medlemsstaterna genom aktiva åtgärder eller passivitet förvårar handeln. Förordningen skulle undanröja vissa handelshinder. (En EG-förordning gäller före de svenska grundlagarna. EG-förordningen gäller direkt i alla EU-länder och behöver inte omsättas till nationell lag. Den svenska riksdagen har därför inget att säga till om).

Förordningen ska ge EG-kommissionen extraordinära befogenheter att ingripa vid

Det här är en utmärkt juridisk beskrivning av effekterna från en vanlig strejk.

Om alltså EG-kommissionen finner att en strejk i Sverige hindrar den fria rörligheten ska den enligt detta förslag besluta att Sverige snarast undanröjer hindret. Förslaget innebär i praktiken att EG-kommissionen ger sig själva rätten att bestämma om en svensk strejk eller blockad ska förbjudas då den anses utgöra ett hinder mot den fria rörligheten för varor över gränserna.

EG-kommissionens förslag till förordning har ungefär samma karaktär som en svensk propositionen alltså ett lagförslag som regeringen lägger på riksdagens bord. Men kommissionens förslag är än mer ingripande. Förslaget innebär att Sverige oåterkalleligt överlämnar bestämmanderätten över om vissa typer av strejker ska tillåtas eller ej till EG-kommissionen, alltså till ett organ utom demokratisk kontroll.

Och inte bara det, den svenska strejkrätten skulle enligt förslaget bedömas enligt den sk proportionalitetsprincipen, eftersom denna är gällande EG-rätt. EG-komissionen skulle alltså kunna stoppa en svensk strejk om den tyckte att denna var för stor i förhållande till det mål facket ville uppnå, medan en svensk domstol inte kan får det. Detta är ytterligare en möjlig inskränkning i strejkrätten som ger makten till borgerliga jurister att bestämma över vilka strejker som ska anses tillåtna och vilka som ska förbjudas. Se proportionalitetsprincipen sid *

Strejk- och blockadrätten är arbetstagarnas viktigaste medel för att skydda och förstärka sina anställningsvillkor. Utan strejkrätt har arbetstagarna inga kraftfulla vapen för att försvara sina rättigheter. På längre sikt måste rätten och möjligheterna till internationella sympatiåtgärder förstärkas om arbetstagarna långsiktigt skall kunna försvara sina intressen mot kapitalets allt större internationalisering. Men vad som behövs på kort sikt är att vi åtminstone försvara de rättigheter vi har.

Det här förslaget kommer inta att godkännas i ministerrådet, eftersom det för denna typ av lagstiftning krävs enhälligt. Än så länge är fackföreningsrörelse för stark i några av EU-länderna, även i Sverige för att landets regeringar skulle låta en sådan här lag gå igenom.. Men det här visar att tuppkammen håller på att växa på EG-kommissionen när den nu anser sig mogen att ge sig på den nationella strejkrätten. Den nationella arbetsrätten har tidigare ansetts vara varje nations ensak. Där har man tidigare endast gått in med förstärkningar för att förhindra social dumping mellan EU-länderna.

Konkurrensrätten och strejkrätten

Konkurrensrätten är EG-rättens mest skarpslipade vapen. Ett företag som bryter mot EG:s konkurrensregler kan dömas till skadestånd som kan uppgå till hundratals miljoner kronor om företagets årsomsättning är tillräckligt stor. Men vad har då EG:s konkurrensrätt med strejkrätten att göra?

Mer än vad man tror. I Sverige har vi en konkurrenslag som är en nästan direkt kopia av EG-rätten. Det svenska konkurrensverket har under senvintern och våren 1997 avgjort ett antal ärenden som hade direkt tillämpning på de svenska arbetsmarknadsparternas rätt att teckna kollektivavtal och därigenom indirekt att vidta stridsåtgärder för att få till stånd sådana. Alla arbetstagare i Sverige för vilka vanliga kollektivavtal gäller, skyddas av kollektivavtalade pensionsförsäkringar, försäkringar för arbetsskada, grupplivförsäkringar etc. Dessa försäkringar utgör ett viktigt komplement till det vanliga sociala försäkringssystemet, men det är anpassat till personer som är i yrkeslivet. Det är arbetsgivaren som betalar försäkringarna enligt bestämmelserna i kollektivavtalet. Finessen med den här typen av försäkringar är att alla arbetsgivare betalar lika mycket oberoende av försäkringskostnader. Alla arbetstagare överallt i Sverige får alltså samma försäkringsskydd och arbetstagaren är omedelbart skyddad, så snart arbetsgivaren tecknar kollektivavtal. Detta gäller oberoende av om han betalar in försäkringspremie eller inte.

En sådan här försäkring tecknar ju inte arbetsgivaren för sitt nöjes skull, utan på grund av att arbetstagarna genom sin styrka i förhandlingar, i sista hand understödd av strejkrätten, förmått arbetsgivarorganisationerna till det.

Det svenska konkurrensverket har prövat de här försäkringarna. Enligt förhandsbesked som Konkurrensverket lämnade ansågs denna typ av försäkringar inte förenliga med konkurrenslagen, eftersom arbetsgivaren inte fritt kunde välja försäkringsbolag. Arbetsgivarens rätt att välja försäkringsbolag, alltså den fria konkurrensen ansågs överordnad arbetstagarnas behov av ett solidariskt socialt skydd. Den solidariska principen stred alltså mot konkurrensrättens principer. I sista stund ändrade sig Konkurrensverket och det slutliga beslutet blev att försäkringarna godkändes.

Men i EG-domstolen prövas för närvarande två mål av i princip samma slag. De gäller holländska avtal om pensionsförsäkring. Om EG-domstolen kommer fram till att den här typen av försäkringar inte är tillåtna enligt EG-rätten blir de inte heller tillåtna i Sverige. Ett kollektivavtal som strider mot EG-rättens konkurrensbestämmelser är ogiltigt och det är möjligt att en stridsåtgärd för att tvinga fram ett sådant avtal med tillämpning av EG-rätten skulle kunna förbjudas.

Det här är bara ett exempel bland många på hur EG:s rättsregler som inte direkt behandlar strejkrätten ändå kan begränsa denna.

Negativ föreningsfrihet i Europadomstolen

Ferrita Sweden AB är ett metallföretag med ca 25 anställda arbetare i Köping. Metall hade under flera år försökt teckna kollektivavtal. När det inte gick varslade man hösten 1997 om stridsåtgärder. Kränker Metall Ferritas mänskliga rättigheter genom att försöka teckna kollektivavtal? Det är i vart fall det intryck man får om man läser de stora tidningsdrakarna i Stockholm bl.a. Dagens nyheter den 2 december 1997. Om man bortser från att ett aktiebolag knappast kan ha några mänskliga rättigheter, visar denna diskussion på ytterligare ett hot mot strejkrätten.

I Sverige finns lagstiftning till skydd för arbetstagarens rättigheter på arbetsplatsen. Det är t.ex. arbetarskydd, anställningsskydd och semester. Dessa rättigheter är så självklara att många tror att de inte ens behöver skyddas. Kollektivavtalet är i Sverige en del av skyddet för arbetstagaren. Men ett kollektivavtal kostar arbetsgivaren pengar. Men facket sluter inte avtalet för att tjäna pengar på det. Allt det som kollektivavtalet är avsett att skydda, lön, försäkringar för tilläggspension, ersättning vid arbetsskada, vid arbetslöshet etc, kommer arbetstagaren till del, inte facket. Problemet för arbetsgivaren är att kollektivavtalet tar bort hans ensidiga rätt att bestämma över anställnings- och lönevillkoren.

Det är därför ingen demokratisk fri- och rättighet att slippa ett kollektivavtal. Däremot är strejkrätten skyddad som en grundläggande fri- och rättighet i grundlagen. Anledningen till det är att utan strejkrätt, går det inte åstadkomma balans mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är först när arbetstagarna handlar gemensamt solidariskt som de kan få rimliga anställningsvillkor.

Men i debatten, angående stridsåtgärder mot Ferrita Sweden AB säger vissa jurister att det skulle vara otillåtet enligt den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna att blockera företaget. Metalls blockad skulle vara ett angrepp på den s.k. negativa föreningsfriheten d.v.s. arbetsgivarens eller för den delen arbetstagarens rätt att stå utanför en förening, i det här fallet arbetsgivareföreningen.

Negativ föreningsrätt och svartfötter

Den negativa föreningsfriheten var i Sverige i början på seklet arbetsgivarens sätt att genom lag försöka skydda svartfötter, d.v.s. strejkbrytare, från att påverkas så att de gick med i facket och uppträdde solidariskt i strejken. Arbetsgivarna lyckades inte få till någon lagstiftning i Sverige. Nu har vi fått den bakvägen genom konservativa jurister i Europadomstolen.

I ett uppmärksamma mål det sk, Gustavssonmålet, har domstolen sagt att arbetsgivaren kan ha en sådan rätt att inte tvingas in i en arbetsgivareförening. Europadomstolen har alltså utnyttjat föreningsrätten som enigt bestämmelsen uttryckliga lydelse tillkommit för att skydda facklig verksamhet till att inskränka strejkrätten. Men i samma mål säger domstolen uttryckligen att Europakonventionen inte skyddar rätten att inte teckna kollektivavtal. Varje nation ska ha stor frihet att utforma sitt arbetsrättsliga system. Att strejka för att få ett kollektivavtal är alltså fortfarande en grundlagsskyddad rättighet.

De borgerliga tidningarna förespråkar därför en ny rättsordning när de framställer Metalls blockadvarsel som att facket trampar den stackars ägarens rättigheter under fötterna. Det är en ordning där man sätter arbetsgivarens rätt att ensidigt ändra anställningsvillkoren i första hand och arbetstagarens behov av ett skydd för sina rättigheter i andra hand. Och det är ju ingen ny önskan från arbetsgivaren, men nu döljer man den under en ny juridisk och moralsik täckmantel.

Kollektivavtalet Sveriges minimilönelagstiftning

På Svenska Dagbladets ledarsida kallar man Metalls blockadvarsel för pampfasoner. Fyra av Metalls fem medlemmar säger sig vilja gå ur Metall eftersom förbundet vill tvinga på företaget ett kollektivavtal som ingen anställd vill ha. Hur ska man egentligen se på detta?

Ja delvis är det ju ett misslyckande för Metall att man inte lyckats förklara för sina egna medlemmar hur viktigt det är med kollektivavtal. Men det är inte det viktigaste.

I Sverige har vi ingen minimilönelagstiftning. Det finns i nästan alla övriga länder i Europa, utom i de nordiska, där kollektivavtalet fyller motsvarande funktion. Cirka 90 % av alla anställda i Sverige omfattas av kollektivavtal som alltså ger en bättre nivå och starkare skydd än lagstiftning.

Kollektivavtalet ger därför det lagliga löneskyddet för de anställda i Sverige. Det hindrar arbetsgivaren från att sänka lönen. Kollektivavtalet hindrar däremot inte arbetsgivaren från att ge bättre ersättning än avtalets, eftersom de flesta avtal i Sverige numera är minimilöneavtal. Vi har därför en ovanligt jämn lönenivå med få heltidsarbetande som ligger under normal försörjningsnivå. Men för att upprätthålla det systemet måste det har en så stor täckning av arbetsmarknaden som möjligt, eftersom det just är själva kontrollmedlet mot lönedumping. Ju fler som ligger utanför dess svårare blir det att hålla kollektivavtalet som norm för lönesättningen.

Vi kan emotse en alltmer ökad internationalisering. Det internationella övervakningsorganet ILO:s kontroll av mänskliga och fackliga rättigheter har medfört en förstärkning av dessa. Europadomstolens verksamhet har även den pekat på allvarliga missförhållanden i även högt utvecklade länders rättssystem och åstadkommit förändringar. Men när internationella organ utan demokratisk kontroll engagerar sig i den intressemotsättning som naturligt finns mellan arbete och kapital leder det fel och kan medföra allvarliga inskränkningar i arbetstagarens fackliga rättigheter.

Framtida utveckling

Domarna i dessa internationella domstolar rekryteras huvudsakligen från domstolar i Mellaneuropa. Arbetsrätten i dessa länder är därför riktmärke för hur de dömer. Vi kan befara att även de fackliga rättigheterna i Norden kommer att påverkas om vi inte ser upp. Man kan då tänka sig att de fackliga rättigheterna anpassas till en gemensam europeisk nivå som blir lägre än den nordiska och speciellt den svenska, eftersom vi p.g.a. den höga medlemsanslutningen till fackföreningar i Sverige har en hög standard. Genom det europeiska samarbetet har alltså ett nytt hot mot de fackliga rättigheterna dykt upp.

Länderna i Norden har starka fackföreningar; en arbetsrätt där kollektivavtalet är grundbulten, i princip fri strejkrätt under avtalslöst tillstånd och fredsplikt när avtalet gäller. Detta är vad som lite förenklat brukar kallas för den nordiska modellen.

Övriga länder inom EU med Belgien och Österrike som undantag, har en facklig organisationsgrad som ligger på 30-40 % med Frankrike och Spanien som bottenmärke med omkring 10 %. Den fackliga organisationsgraden utom Norden sjunker också hela tiden. Det säger sig självt att sådana länder inte kan ha samma system för reglering av arbetsmarknadsfrågor som i Norden. Staten som lagstiftare när det gäller minimilöner och andra arbetslivsvillkor har därför en mycket större roll. Eftersom de fackliga organisationerna är svagare finns det i de flesta EU-länder också större möjligheter för staten eller domstolarna att ingripa i strejkrätten. Lagreglerna utgår från att det är individens rättigheter som ska skyddas, inte att dessa ska skyddas genom kollektivets styrka som i Norden.

EG-domstolen i Luxemburg och Domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg kan sätta lagar som den svenska riksdagen beslutat om åt sidan om de anses strida mot EG-bestämmelser eller den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. EG-domstolen får emellertid endast tillämpa sådana lagar som gäller EG-rätten medan Europadomstolen som ska skydda de mänskliga rättigheterna får gå in i all lagstiftning som anses kränka dessa.

 

Rätten att strejka är arbetstagarens viktigaste vapen

Rätten att strejka är arbetstagarens verksammaste påtryckningsmedel för att påverka sina anställningsvillkor. Arbetsgivaren kan förutom sin lockouträtt alltid utöva påtryckning på avtalsförhållandena genom att hota eller lägga ner verksamheten, flytta arbetsplatsen, minska arbetsstyrkan, ersätta anställda med entreprenörer, göra om heltidsanställningar till deltidsanställningar eller vad nu arbetsgivaren får för sig att hitta på under avtalsperioden. Att arbetsgivaren vill komma åt detta vapen är kanske inte så konstigt. Vad som är mer egendomligt är att statsmakten oavsett vilken regering Sverige har haft också vill begränsa strejkrätten. Det visar den historiska erfarenheten.

Den stora arbetslöshet vi har idag är en följd av att staterna har befriat kapitalet och givit det möjlighet att röra sig helt fritt utan hänsyn till om nationer eller människor lider skada. Det är kapitalet som i avsaknad av hot eller motkrafter har stärkt sin makt. Genom att kortsiktiga kapitalägarna hela tiden flyttar kapitalet dit där det för ögonblicket ger störst avkastning, tvingar det företagen att dela ut mer av sitt produktionsöverskott. Detta sker också genom att de gamla företagsledningarna byts eller anpassar sig så att dolda reserver tas fram ur företagen och delas ut. Men denna möjlighet att dela ut vinster är endast kortsiktig. För att fortsatt hålla uppe vinstkraven måste företagsledningarna pressa ned löner och anställningsvillkor, göra personalen mer flexibel och minska bemanningen i företagen. Människorna kommer alltmer att likna gamla tiders daglönare. Härigenom uppstår arbetslöshet som också den pressar lönerna neråt och i motsvarande mån vinsterna uppåt. Vi har därför idag en gigantisk överflyttning av egendom från det arbetande folket till kapitalägarna.

Denna övergripande maktförskjutning går att komma åt om de fackliga organisationerna i olika länder enas om att tillsammans försvara sina rättigheter. Sådant samarbete över gränserna finns i dag men är helt otillräckligt. Det fackligt viktigaste målen är att stärka denna internationella sammanhållning mellan arbetstagare. Det är en verksamhet som snarast måste ta fart.

Den kamp för att bevara rimliga levnadsvillkor som nu sker på nationell nivå måste drivas starkt och parallellt med verksamheten att bygga upp en internationell solidaritet. Men den får inte försvagas medan vi väntar på effekten av ett sådant samarbete. Vi försvarar rättigheter som våra företrädare har lyckats uppnå genom hård kamp. Alla måste bli medvetna om att ett gemensamt och solidariskt uppträdande är helt nödvändigt för att detta uppehållande försvar ska lyckas.

Och då ska vi inte lita på att facket centralt sköter jobbet eller att förbundskontoret alltid vet och kan bäst när det gäller dessa grundläggande frågor. Att samtliga närvarande förbundsordförande i LO-förbunden 1990 godkände regeringens tvångslagstiftning mot strejkrätt visar att de också behöver insikt. Och den insikten måste komma genom en öppen och demokratisk debatt inom fackföreningsrörelsen.

Medlemskap i fackförening och individens frihet

SAF har trätt tillbaka från scenen. SAF vill att varje företag ska utgöra en avtalsenhet och eller allra helst att varje anställd ska utgöra en egen avtalsenhet. Den styrkeposition för facken som ett enat LO och TCO skulle vara mot arbetsgivare splittrade på förbund har tyvärr inte utnyttjats. Det verkar i stället allt tydligare att facken snart kommer att börja slåss inbördes.

Vi kan ta en belysande ledare i Svenska Dagbladet 1997-09-02 som exempel. Den heter Sno Medlemmar. Den angriper HTF tidningen som anklagat fackförbundet Ledarna för att inte följa spelreglerna inom TCO utan i stället värvar medlemmar från de andra TCO-förbunden.

Så här säger SV.D: " Sno medlemmar" vad menas med det? Rimligen att ta emot personer som enligt eget omdöme och fri vilja väljer att ansluta sig till Ledarna. Uppenbarligen är det just detta som från bossarnas utgångspunkt är det förgripliga. Organisationen är ingalunda till för medlemmarnas skull fastmer är dessa en slags realtillgångar för förbunden som de styrande gängen har att förfoga över efter inbördes uppgörelser över huvudet på fotfolket.

I Sverige organiserar fackförbunden medlemmarna efter den s.k. industriförbundsprincipen. Det innebär att det i Sverige med vissa undantag endast finns två fackföreningar på en arbetsplats. En för tjänstemännen och en för arbetarna. I England organiserades i stället medlemmarna efter yrkesförbundsprincipen, d.v.s. varje yrke hade sitt fackförbund. Fackförbundens kamp kom där att i stort inriktas mot att hålla rivalerna stången vilket innebar ständiga strejker som drabbade tredje man i gränsdragningskonflikter mellan fackförbunden. Dessa bland allmänheten självklart impopulära stridsåtgärder var en av orsakerna till att Thatcher kunde få så pass stort väljarstöd för sina antifackliga lagar på 1980-talet, och medförde dessutom att England länge behöll en omodern produktionsstruktur.

SAF träder nu tillbaka på arbetsgivarsidan för att överföra förhandlingarna till förbundsnivå och enligt SAF:s långsiktiga mål, ända ned till företags eller individnivå. Det finns en stor risk för att de fackliga organisationerna i det kaos som arbetsgivaren vill åstadkomma, just börjar slåss inbördes om medlemmarna. På TCO-kongressen på försommaren 1997, uteslöts Ledarna just av den anledning som Svenska Dagbladet berättar om alltså att man öppet vill konkurrera med andra förbund om att få medlemmar. Ledarna förklarar att medlemmarna själva ska få välja att var med i den fackförening man gillar bäst.

Men är det inte bra? Innebär det inte en ökad konkurrens som förbättrar servicen mot medlemmarna. Det är inte uteslutet. Men det skulle inte bli huvudresultatet. Av vilken anledning värnar SAF och dess organ Svenska Dagbladet genom sitt svulstiga språk, där fackföreningsrörelsen närmast utpekas som ett gäng brottslingar, om medlemmarnas valfrihet?

Jo när fackförbunden börjar kämpa inbördes om medlemmarna kommer det att uppstå konkurrerande kollektivavtal Därigenom blir det ökade gränsdragningskonflikter med fler stridsåtgärder som inte egentligen syftar till att förbättra arbetsförhållandena för medlemmarna utan för att bevaka fackförbundens revir. I en sådan inbördes kamp blir den attraktivast för arbetsgivaren och får därigenom teckna avtal och flest medlemmar som kan erbjuda det billigaste löneavtalet. Vi får alltså lönekonkurrens. Då finns det en säker förlorare. Det är arbetstagarna.

Det här kommer att bli fackförbundens stora ödesfråga under början av 2000 talet.

Utan solidaritet fungerar inte facket

Att gå ut i strejk är en solidarisk uppoffring för arbetskamrater som kanske inte innebär någon direkt vinning för den som strejkar. Att strejka på en liten arbetsplats där man känner arbetsgivaren väl, är svårt. Att vara svartfot, dvs strejkbrytare, var socialt förkastligt i arbetarrörelsens barndom och ungdom. Den personen blev utstött. Idag fungerar inte vårt samhälle på det sättet.

Idag måste vi medvetandegöra våra arbetskamrater om den fackliga kampens betydelse och hur viktigt det är att alla handlar solidariskt för att uppnå långsiktiga mål. Och i den kampen kan du hjälpa till.

Strejkrätten är hotad. Men den är inte hotad på något enkelt sätt. SAF:s propagandakampanj är skickligt utformad. Budskapet att arbetstagaren idag som individ är jämställd med arbetsgivaren och fri att förhandla fram bästa möjliga villkor för båda parter. Det budskapet är falskt. När det inte finns fasta regler i form av lagar eller kollektivavtal då är det arbetsgivaren som bestämmer om man inte blir överens.

SAF:s falska argument syftar endast till målet att arbetsgivaren ensam ska bestämma på arbetsplatsen. Arbetstagaren ensam är svag. Att klä av SAF argument när helst de dyker upp är en viktig uppgift.

 

SAF har i sin skrift SAF:s uppfattning om den framtida arbetsrätten 1991angivit de framtida målen med sin arbetsrättsliga offensiv. I denna behandlas även kollektivavtalet. Så här säger SAF:

"Individen bör sättas mer i centrum. Arbetsgivare och arbetstagare ska själva avtala om omplacering till annat arbete, inflytande i den egna arbetssituationen mm. I småföretagen måste utgångspunkten vara att den anställdes medinflytande ska hanteras av dem själva. Den centrala förhandlingsproceduren är helt onödig". Om medbestämmandelagen säger man:

"Förhandlings- och informationsskyldigheten ska begränsas till facket på arbetsplatsen. Inför viktigare förändring som rör enskilda arbetstagare ska samråd ske mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Den berörda arbetstagaren kan sedan föra frågan vidare till facket."

SAF:s modell bygger vidare på en lokal lönebildning. Slutmålet är alltså att lönesättningen skall vara chefens verktyg.

I en ledare i Svenska Dagbladet den 1 augusti 1996 sägs bl.a. följande:

"-"De stora fackföreningarna får sin näring och makt ur systemet med centrala löneförhandlingar för stora kollektiv av medlemmar. En annan grundförutsättning är att de som står utanför är så få och tysta att de kan lämnas utan avseende. Varken arbetslösa, enskilda anställda eller andra fackföreningar kan då utmana fackets avtalade villkor."

Det här är en vanlig beskrivning av de avtal som facket träffar; kollektivavtalen. Egentligen är Svenska Dagbladets beskrivning av kollektivavtalen korrekt, men beskrivningen har skett med negativt laddade ord. Man frammanar en byråkratisk apparat som manglar allt under sig. Ett kollektivavtal är ett mellan arbetsgivaren eller hans organisation och fackförbundet träffat och underskrivet avtal som på något sätt berör arbetstagarna i deras anställning. Att kollektivavtalen utgör arbetstagarens enda skydd mot försämring av anställningsförhållanden, framgår inte. Kollektivavtalen skyddar nämligen arbetstagaren på tre sätt.

1. Arbetsgivaren får inte ens till den som inte är fackligt ansluten sämre villkor än den som sägs i kollektivavtalet. Arbetstagaren är alltså skyddad mot en otillbörlig lönekonkurrens från personer som utför arbetet under kollektivavtalets minimilönevillkor.

2. Kollektivavtalet skyddar arbetstagaren mot otillbörliga påtryckningar från arbetsgivarens sida att sänka sin lön. Arbetsgivaren får inte ens efter överenskommelse med arbetstagaren eller för den delen med det lokala facket sänka den utgående lönen eller försämra arbetstidsvillkoren. Väldigt ofta när företagen står på konkursens brant kommer arbetsgivaren till de anställda och ber att de ska avstå eller sänka sin lön. Men en sådan överenskommelse är normalt sett inte giltig. Om den är giltig innebär den regelmässigt att arbetstagarna när företaget en gång går i konkurs, vilket de nästan alltid gör, då får den lägre ersättningen från den statliga lönegarantin.

3. Tredje sättet på vilket arbetarnas lön skyddas är att ett företag som har kollektivavtal inte kan sänka arbetarnas lön och därmed konkurrera ut ett annat företag som jobbar inom samma bransch. Lönedumping är inte möjlig så länge kollektivavtal finns. Detta är en kollektivavtalet viktigaste funktioner.

 

Vad ska hända med strejkrätten i framtiden?

Idag finns tre stora hot mot arbetstagarnas rättigheter på arbetsplatsen.

  1. Det första är den lagstiftning som den socialdemokratiska försämringen av anställningsskyddslagen den 1 januari 1997 och förslaget till ny arbetstidslag från en av samma socialdemokrati dominerad arbetstidsutredning är exempel på. Under sken att göra lagarna mer flexibla försämrar man anställningsförhållandena för de anställda. Socialdemokraterna blev så pass brända av den häftiga kritiken mot 1997 års försämringar i anställningsskyddslagen att de säkerligen kommer att hålla fingrarna borta från att försämra strejkrätten före ett val om inte de fackliga organisationerna inbjuder till försämringar. Men en borgerlig regering kommer inte att känna samma rädsla för att bränna fingrarna. Här finns alltså ett reellt framtida hot. Detta kan endast övervinnas genom en aktiv opinionsbildning och påtryckningar mot de politiska partierna. De väljare som är arbetstagare i Sverige är nästan 4 milj. Mot medvetna arbetstagare går det aldrig att genomföra sådana försämringar.
  2. Det andra hotet är kapitalets internationalisering och det därav följande försvagade fackliga försvaret för arbetstagarens löner och andra rättigheter. Om metoden att möta detta hot blir att vi går med på försämrade villkor, sänkta löner, försämrade arbetstider och försämrat anställningsskydd, så kommer vi därmed inte att få mera jobb annat än möjligen marginellt. De stora, tunga och folkrika ekonomierna i Sydostasien framförallt fastlandskina kan aldrig konkurreras ut genom att vi i Sverige sänker våra löner och arbetsförmåner. Vi måste istället utveckla det vi är bäst på - att starka självständiga, orädda, kunniga och välavlönade arbetstagare som är duktiga och tar initiativ – hela tiden självständigt vidareutvecklar och förbättrar produktionen. En utveckling åt andra hållet kommer endast att ge en nedåtgående spiral.
  3. Det tredje stora hotet kommer från fackföreningsrörelsen själv. En fackförening bygger på att medlemmarna solidariskt ställer upp för varandra även om det kanske kortsiktigt inte ger någon vinst för en själv. En allt starkare inriktning på individen som även får sitt uttryck i den fackliga verksamheten är en motsatt tendens. Fackförbunden är till för medlemmarna, det är en självklarhet. Men det innebär inte att medlemmarna fritt ska kunna välja vilket fackförbund man ska tillhöra oavsett inom vilken bransch man jobbar. När fackförbunden inbördes börjar konkurrera om medlemmar innebär det att det blir arbetsgivarna som bestämmer vilket avtal som ska gälla. Och deras val är självklart. De väljer självfallet det avtal som ger det billigaste kostnaderna för företaget, dvs de lägsta lönerna och sämsta ersättningarna för arbetsgivaren. Fackförbund blir då tvingade för att få medlemmar att konkurrera inte med goda villkor till medlemmarna, utan till goda villkor för arbetsgivaren, dvs med sänkta löner. Denna utveckling ser vi farliga tendenser till idag. När du som fackmedlem hör att ett fackförbund vill börja konkurrera om medlemmar på den fria marknaden då ska du säga ifrån. Det viktiga är den samlade fackföreningsrörelsens styrka. Inte att några byråkrater centralt på ett fackförbundskontor får så många medlemmar under sig som möjligt.

Strejkrätten är arbetstagarnas viktigast verktyg för att försvara och långsiktigt förbättra sina levnadsvillkor. Försvaret av denna demokratiska rättighet måste alltid vara starkt.

Litteraturlista

Adlercreutz, Axel, Svensk arbetsrätt, Norstedts förlag 1994. En saklig och kunnig genomgång av bl.a. fredsplikts- och stridsregler.

Arbetsmarknadsstriden I - IV, SOU 1984:18, 19 och 1988:49, 50. En genomgång av och redogörelse för arbetsmarknadsstriden och förhandlingssystemet framförallt föranledd av 1980 års storkonflikt.

Bergqvist/Lunning, Medbestämmandelagen, Publica Juridik 1985 med supplement. Den vederhäftigaste men samtidigt tråkigaste kommentaren till medbestämmandelagen.

Björklund, Anders m.fl. Arbetsmarknaden SNS förlag 1976. En saklig och bra redogörelse för hur arbetsmarknaden fungerar med mycket nyttig statistik.

Cederqvist, Jane Arbetare i strejk, Studier rörande arbetarnas mobilisering under industrialismens genombrott. Stockholm 1850-1909. Liber förlag 1980. En väldokumenterad beskrivning av arbetarnas i Stockholm kamp för bättre arbetsvillkor med strejken som vapen.

Eklund, Per, Rätten i klasskampen, Norstedt 1974. En spännande beskrivning över arbetsrättens framväxt från en klassmässig utgångspunkt.

Elvander, Nils, Den svenska modellen, löneförhandling och inkomstpolitik 1982-1986. En redogörelse för den svenska modellen såsom den fungerat fram till 1986.

Flodgren, Boel, Fackföreningen och rätten. En jämförelse mellan fackföreningsrörelsens utveckling i Sverige och i USA.

Göransson, Håkan, Kollektivavtalet som fredspliktsinstrument, Juristförlaget 1988. Bra och väldokumenterad genomgång såväl av nuvarande regler för strejkrätt och deras funktion som den historiska bakgrunden. Dessutom jämförelse mellan ett antal europeiska länders regler.

Hultén Gösta, Arbetsrätt och klassherravälde kring strejklagarnas historia, Rabén. Sjögren, 1971. En personlig och engagerad redogörelse för arbetsrättens framväxt.

Junesjö, Kurt, En ny arbetsrätt, tankar och förslag; LO-distribution 1996, beställning tel 08-796 25 97. En debattskrift skriven på uppdrag av LO som redogör för hur man med ganska enkla medel kan förbättra arbetsrätten för arbetstagarna utan stora ingrepp eller kostnader.

Nordin Rune, Fackföreningsrörelsen i Sverige, Prisma, 1981. En bra faktaredogörelse över arbetarrörelsens

Nyström, Birgitta, Medling i arbetstvister, Norstedts förlag 1990. Nyströms doktorsavhandling behandlar hur arbetsrätten fungerat i Sverige.

Olausson Erland, Medbestämmandelagen, 1992 Tidens Förlag. En lättläst kommentar skriven ur arbetstagarperspektiv med bra och tillgängliga redogörelser för rättsfall.

Ragnerstam Bunny, Arbetare i rörelse 1 och 2, Orons år, Gidlunds förlag. En kunnig och väldokumenterad krönika över arbetarrörelsens framväxt och kamp från 1840-1870-talet i Sverige. Kan läsas som en spännande roman. De bägge första delarna är slut på förlaget men Orons år kan fortfarande köpas. Passa på.

Schmidt, Folke, Facklig arbetsrätt, rev uppl 1997. Den bästa allmänna genomgången av den kollektiva arbetsrätten.

Strömbäck, Jan Evert, Attentat mot arbetsrätten, Ordfronts förlag 1996 En bra genomgång av vad som håller på att hända med arbetsrätten och varför.

Widqvist Ulf-Göran Red. Kränkningar av fackliga rättigheter 1997, Förlaget Trädet 1997 LO/TCO:s Biståndsnämnd. En genomgång från Fria fackföreningsinternationalen av kränkningar av strejkrätten och övriga fackliga rättigheter. Lättläst och bra översikt.