Facket går vilse

Vid företaget Fix i Göteborg går arbetarna ut i en lokal otillåten lönestrejk. Då övergår förhandlingsrätten automatiskt till de centrala parterna. Efter mer än 12 timmars förhandlingar tecknar Metall och Verkstadsföreningen en lokal löneuppgörelse. Den inleds med att klubbordföranden vid Fix, Börje Carlsson lovar att avgå och inte i fortsättningen åta sig fackliga uppdrag. Det lokala löneavtalet är undertecknat av Metall, VF och Börje Carlsson. Metall har alltså i ett kollektivavtal ställt sig bakom att en av medlemmarna vald facklig förtroendeman ska avgå och inte få återväljas av medlemmarna.

Rättsligt sett är avtalet i denna del nonsens eftersom det strider mot de tvingande reglerna till skydd för föreningsrätten såväl i MBL som i förtroendemannalagen. Att ombudsmän far vilse bland lagparagraferna är vare sig särskilt ovanligt eller allvarligt. Arbetsrätten är svår.

Men att de far vilse när det gäller grundläggande värderingar om fackligt självbestämmande och demokrati, är allvarligt. Att medlemmarna eller fackförbundet utan inblandning av arbetsgivaren själva ska utse sina fackliga företrädare, är en självklarhet i en demokratisk organisation, och än mer i en fackförening.

Det är bra och nödvändigt att facket och arbetsgivaren kan samarbeta. Det är styrkan i den svenska arbetsrättsmodellen. Men i många frågor har - och ska arbetsgivarna och arbetstagarna ha - motstående intressen.

Arbetsgivaren vill kunna förlägga arbetstiden fritt för att passa produktionen. Arbetstagarna vill ha bestämda arbetstider så att de kan planera sin fritid och sitt familjeliv. Arbetsgivaren vill själv kunna välja ut vilka han vill göra sig med vid en arbetsbrissituation. Arbetstagarna vill ha regler så att det blir rättsäkerhet och inte godtycke som styr vem som blir arbetslös. Arbetsgivarna vill ha så hög vinst som möjligt, medan arbetstagarna vill ha så hög lön som möjligt.

När medlemmarna därför väljer sina fackliga representanter vill de självklart ha någon som kan försvara deras intressen. Det är enligt fackförbundets stadgar deras demokratiska rättighet, så länge inte förtroendemannen gör sig skyldig till sådana stadgebrott som gör honom eller henne olämplig för förtroendeuppdraget. Och det är i högsta grad en intern facklig angelägenhet. När facket därför accepterar att arbetsgivaren själv väljer eller överhuvudtaget får påverka vem som ska, eller inte ska, företräda arbetarna i förhandlingar är vi tillbaka i det gamla samhället med husbonden som bestämmer och tjänstehjonet som lyder. Att centrala förhandlare hos Metall därför kan acceptera att en sådan klausul flyter in i ett av dem undertecknat avtal tyder enligt min personliga uppfattning på ett allvarligt och grundläggande fel i den fackliga utbildningen.