Företagshälsovården som vinstfaktor

Min barndomsvän Lisa jobbar på ett metallföretag som växt från 10 till 250 anställda på mindre än 10 år. Hon är huvudskyddsombud. Nu var hon bekymrad:

”Vi jobbar med isocyanater. Facket fungerar inte, inte ens hälften är medlemmar. Arbetsgivaren kan inte ett skvatt om arbetsmiljö och än mindre om härdplastföreskrifterna. Metallombudsmannen är inte intresserad och jobbarna verkar inte bry sig.

Vi har fyra arbetsskador bara på härdplasterna, en med 25 % permanent lungfunktionsnedsättning och en allvarlig handskada i kantpressen,. Jag skickade killen med lungskadan till företagshälsovården men de gav honom bara spray så han kunde jobba vidare med samma härdplastjobb där han skadats, och t.o.m. ett intyg som sade att isocyanater inte var olämpligt för honom. Härdplastjobbarna får inte de läkarundersökningar de enligt föreskrifterna har rätt till, och när jag hotade att anmäla företagshälsovården till ansvarsnämnden, sade de surt att då fick arbetsgivaren betala 500 kr mer i avgift om året för extra läkarundersökningar, eftersom han inte tecknat avtal för obligatoriska undersökningar enligt föreskrifterna.

Nu har jag lyckats omplacera de lungskadade till annat jobb, men jag upptäcker hela tiden nya brott mot arbetsmiljöföreskrifterna. Sist upptäckte jag att man slipade härdplaster öppet i arbetslokalen. Slipdammet gick rakt in i ventilationssystemet.”

1976 träffades arbetsmiljöavtalet mellan SAF, LO och PTK. Enligt detta avtal hade facket och arbetsgivaren gemensamt bestämmanderätt över arbetsmiljön och företagshälsovården. Under 1990-talets första år lyckades SAF genom att säga upp arbetsmiljöavtalet helt frigöra sig från dessa regler. LO och LO-förbunden stod som snälla drängpojkar med mössan i hand och accepterade att SAF gjorde rent hus med de bra regler som facket byggt upp under mer än 50 års facklig kamp.

Nu är därför företagshälsovården i bästa fall en tjänst som arbetsgivaren köper på marknaden till lägsta pris. Den arbetar helt på arbetsgivarens villkor, utför drogtester som polisverksamhet, skvallrar till arbetsgivaren om uppgifter som läkarsekretessen egentligen gäller för, och gör allt för att behaga arbetsgivaren, så att de får behålla entreprenaden. Att företagshälsovården:s skyddsingenjör skulle lägga förslag som ger arbetsgivaren stora arbetsmiljökostnader är otänkbart i dag.

Vad gör man åt detta? Att gråta över spilld mjölk fyller ingen funktion.

En viktig väg är att jobba som Lisa gör, att vara påläst och kunna härdplastföreskrifterna bättre än arbetsgivaren, att stå upp för arbetskamraterna, att ta kontakt med företagshälsovården när de missköter sig. Det ger resultat. Antalet fackmedlemmar ökar när de ser att facket fungerar, för arbetsmiljön är en fråga där resultaten märks. Men även arbetsgivarens respekt för Lisa och facket ökar. För det är få arbetsgivare i Sverige som inte tar till sig hårda sakargument när det gäller arbetsmiljön. Det kan till och med vara lönsamt.

Men det räcker inte. Vi måste ha starka kollektivavtal som ger facket ett reellt inflytande över arbetsmiljön. Vi ska inte stillatigande acceptera att facket får allt mindre roll i  arbetsmiljöarbetet.

Och slå dig då inte till ro med att staten ska fixa det hela genom bättre lagar. Metallare ska inte skadas för livet genom att arbetsgivaren tillåts driva en produktion som inte ens uppfyller dagens föreskrifter. Nej, upp till kamp för ett nytt arbetsmiljöavtal!