De nya statarna

Nu hämtar Scania hem produktionen (SvD 20021227). Äntligen, tänker man, har företagen insett det huvudlösa med outsourcing. Men läser man vidare verkar det som om man byter ut det ena problemet mot ett annat, som ur de anställdas och långsiktigt även ur företagets synpunkt är värre.

Konjunktursvängningarna ska nämligen enligt produktionsdirektör Per Hallberg mötas med att upp till 20 % av de anställda ska vara tidsbegränsat anställda. När konjunkturen viker ska deras anställningar inte förnyas. Uppsägningar bland de fast anställda är mycket ovanliga. Man får alltså en skiktning i ett A- och ett B-lag, exakt enligt den modell som SAF skisserat för sin framtida arbetsrätt. Självklart skapar detta inbyggda spänningar i organisationen, och sannolikt också problem med att hålla ihop den fackliga verksamheten. Vem ska försvara de tidsbegränsades rättigheter, när de åker ur organisationen vid varje konjunkturnedgång?

Erfarenheten visar att en sådan skiktning av personalen gör denna grupp helt ointresserad av att förbättra företaget, vilket i längden ger en sämre produktion. Men ur facklig synpunkt är huvudfrågan den utsatta ställning man skapar för detta ”B-lag”.

Under 90-talet har antalet tidsbegränsat anställda ökat från 10 till 19 %. En tidsbegränsad anställning ger individen en låg kontroll över sitt liv vilket medför en mångdubbel risk för sjukdom. Företaget skapar alltså en arbetssituation som medför en ökad sjukskrivning, vilken samhället betalar med allt större kostnader för sjukpenningen. Vi får på vår skattsedel betala företagets rationaliseringar.

Men inte nog med det. I en studie uppger 60 % av de tidsbegränsat anställda, att de varit tvingade att låna för att klara sina utgifter. Hälften uppger att de varit tvugna att säga upp sin tidning eller göra sig av med sin tv. De får inga banklån eller ens möjlighet att teckna hyreskontrakt, eftersom de inte har någon fast anställning.

Verksamheten är könsdiskriminerande eftersom det är dubbelt så många kvinnor som män som är tidsbegränsat anställda. Att det dessutom är de unga kvinnorna som är särskilt utsatta för denna anställningsform medför att de blir av med jobbet när de får barn. De försätts i praktiken i en situation som är sämre än på 1940-talet, när ett särskilt uppsägningsskydd infördes för gravida kvinnor.

Vi skapar alltså en ny rättslös grupp på arbetsplatsen utan anställningsskydd, som enkelt kan sparkas ut när den tidebegränsade anställningen utgår.

Som tidsbegränsat anställd håller man dessutom inne med kritik, eftersom man saknar anställningsskydd. Tystnaden på arbetsplatsen ökar.

Under första hälften av 1900-talet lyckades Lantarbetareförbundet genom hård facklig kamp avskaffa det slaveri som lantarbetarna var bundna av som statare. Nu håller vi håller på att skapa ett nytt proletariat i Sverige, och facket hjälper till.

Vad kan man då göra?  I den statliga utredningen Hållfast arbetsrätt för ett föränderligt arbetsliv, (DS 2002:56; länk på min hemsida www.kurt.nu), kan du framförallt i bilagedelen hitta bra beskrivningar med fakta. Men utredningens förslag till förbättrad lagstiftning är tyvärr dåliga. Så där finns inget att hämta. Ställ i stället krav på ditt fack att utnyttja kollektivavtalet för att stoppa denna proletarisering av arbetare.