Vart går kollektivavtalen?

Lönen är inte en förhandlingsfråga. Den skall vara arbetsgivarens verktyg. Det var SAF:s mål 1989.

Kollektivavtalet gjordes till grundbulten i den svenska modellen genom 1938 års Saltsjöbadsavtal, mellan SAF och LO. Detta avtal om samarbete mellan arbetsmarknadsparterna har varit mycket framgångsrikt. Sverige har en mycket effektiv produktionsapparat, välutbildade och initiativrika arbetare och mycket få strejker.

Modellen är enkel. Fackföreningar, som organiserar mer är 80 % av de anställda och har hög legitimitet säljer genom kollektivavtalet arbetsfred och köper för det, garanterade rikstäckande löne- och anställningsvillkor under avtalsperioden.

Hur stämmer nu det här med ”arbetsgivarens verktyg” i denna modell? Inte alls. Om lönen blir arbetsgivarens verktyg är det ju ingen vits att sälja bort arbetsfreden.

Men det finns kanske ett ljus i tunneln. Göran Trogen, avgående VD i arbetsgivarförbundet Almega och en av de starka männen i det s.k. Industriavtalet talar sig i en avskedsintervju varm för kollektivavtalet ”Det är det mest rationella sättet att forma regler och lösa problem på arbetsmarknaden” (Sv D 20030101).

Men synar man vilket kollektivavtal han vill ha, slocknar ljuset:

Många företag inom flera sektorer har också anammat ett individuellt synsätt på lönen. Utvecklingen har gått vår väg men inte i allt. Det finns mer att göra för att nå målet - en lokal företagsanknuten lönebildning präglad av individualisering och ansvar.”

Vad menar karl’n? I klartext innebär det ju just kollektivavtal om fredsplikt under avtalsperioden utan garanterade lönevillkor. Den lokala fackklubben ska utan andra vapen än sina hundlikt bedjande ögon träffa överenskommelser om lön och andra anställningsvillkor. För lokal stridsrätt finns inte i Sverige.

Om vi rensar bort den döljande orddräkten är vi tillbaka vid SAF: s mål från 1989: Lönen är inte en förhandlingsfråga. Den skall vara arbetsgivarens verktyg.

Skillnaderna mellan de kollektivavtal som träffades vid den senaste avtalsrörelsen 2001 och de som träffades 1989 är mycket stora. Löneprinciperna för arbetare och tjänstemän är alltmer lika. Tarifflöner och styrda potter där facket behåller makten över lönen, t.ex. låglönesatsningar och kvinnolönepotter är nästan helt borta. Avtalen överlämnar därför allt mer av inflytandet över villkoren, även lönebildningen lokalt. Eftersom förhandlingen om avtalsvillkoren då sker under fredsplikt har arbetsgivarens position förstärkts, hur stark än klubben är.

Om det centrala fackets roll bara blir att teckna fredspliktsavtal och sedan överlåta åt lokala facket att utan vapen genomföra villkors- och löneförhandlingar tappar kollektivavtalet och även fackföreningsrörelsen sin legitimitet.

När får vi fackliga företrädare som driver våra intressen lika skickligt och framgångsrikt som Göran Trogen driver arbetsgivarens?