Ackord – bra eller dåligt?

Ackord och ohälsa hör ihop, det vet alla. Ackordet sliter ut arbetaren och bidrar till allt högre ohälsotal.

Den fackliga kampen för bättre arbetsmiljö under 70-talet har gjort ackorden sällsyntare. Vissa ackord var omänskliga. De raka ackorden i skogen medförde att mycket få skogsarbetare uppnådde pensionsåldern i arbetet. De MTM-studerade ackorden i LKAB:s gruvor styrde arbetet ned till varje liten handrörelse. Folk blev med rätta förbannade. Men det är inte hela sanningen om ackord.

Ohälsan stiger. Vi har en bra arbetsmiljö på pappret. Men 60 % av LO-kvinnorna är kroppsligt uttröttade varje vecka. (1999). 1991 var motsvarande siffra 49 %. 41 % av alla tillfrågade kvinnor uppger att de haft arbetsrelaterade besvär. Motsvarande siffra 1995/96 var 30 %. Bland arbetare med värk i skuldror, nacke eller axlar har andelen unga kvinnor mer än fördubblats sedan 1980. 73 % av tillfrågade LO-skyddsombud anser att ohälsan har ökat på grund av stress de senaste tre åren. (Uppgifterna här har jag tagit ur LO:s skrifter bl.a. Ohälsans trappa. De finns på LO:s hemsida www.lo.se )

I dag försvinner ackorden. Men då bestämmer arbetsgivaren över arbetaren i ett produktionstempo som hon inte själv styr. Genom den individuella lönesättningen kan arbetsgivaren belöna de arbetare som fogar sig i takten och straffa dem som inte hänger med.

Arbetet är i dag så hårt styrt att det inte finns möjligheter till naturliga pauser. Lite fler siffror: I kommun/landsting uppger 70 % av kvinnorna i åldergruppen 40-49 år att de hade en styrd arbetstakt 2002. Det är 16 % sämre jämfört med 1996. Bland kvinnor (40-49 år) i privat tjänst hade 60 % styrd arbetstakt, vilket är en försämring med 19 %.

Det här har inte med ackorden att göra. De har ju nästan försvunnit. Men så enkelt är det inte, för ackorden kan visst ha med bestämmanderätten över arbetet att göra. Så här hänger det ihop.

Arbetsgivaren har enligt sina § 32-befogenheter, alltså sin rätt att fritt leda och fördela arbetet eller sin fria rätt att vara orättvis, som man enklare kan uttrycka det, rätten att fritt styra över arbetsinsatsen. Han kan alltså beordra arbetaren att göra en arbetsprestation som hon inte långsiktigt klarar av. Han kan dra ned på arbetsstyrkan och göra tempot allt jobbigare. Lyder inte arbetaren är det arbetsvägran och saklig grund för uppsägning.

Vid ackord däremot säger arbetaren: ”Får jag inte 15 kronor biten tar jag inte ackordet utan kör på timme.” Och kör man på timme går det långsamt. Det vet arbetsgivaren. Arbetaren bestämmer över sitt arbete och har en förhandlingsposition.

Att arbetare har tappat bestämmanderätten över sitt arbete beror på att facken genom att gå med på en allt individuellare uppläggning av kollektivavtalen, tappat kontrollen över arbetstakten.

Det är en trend som genomsyrar hela samhället. Arbetsdomstolen klippte t.ex. 1991 ett djupt hål i Metalls Verkstadsavtal och underkände ackordet som huvudlöneform. När arbetsgivaren på SAAB/Scania sade upp det lokal a löneavtalet fick inte arbetarna enligt AD:s dom återgå till det raka ackordet som löneform, vilket skulle ha givit dem makt över arbetet. AD överlät i stället lönesättningen till arbetsgivarens ensidiga bestämmande. (AD 1991 nr 75).

Att som facket nu gör hålla på med lösa regler om kompetensutveckling och annat skräp, som inte bottnar i hårda avtalsbestämmelser, tjänar bara till att dölja denna urholkning av kollektivavtalen.

Nå vad kan man då göra? Självklart kan man återinföra ackordet som huvudlöneform, men det är säkert inte den lättaste vägen att gå. Men att ge arbetarna ett verktyg för ett reellt avtalsinflytande, som inte bygger på arbetsgivarens goda vilja, utan på att facket och arbetsgivaren som parter förhandlar från en jämställd nivå, det går. Men det förutsätter en helt annan inriktning av den fackliga verksamheten än den som varit under de senaste tio åren. Om Du kollar in på min hemsida www.kurt.nu kan du få lite tips om hur man kan förvandla avtalet, så att vi återtar vår forna kollektiva kraft. Där hittar Du också domen ovan under klassiker från AD.