Framåt, mot mindre jämställdhet?

Var tredje kvinna i industrin har en lön under 16 000 kronor. För män är det var tionde (DA nr 10/2003). Men det är värre än så. För 15 % av kvinnorna arbetar mindre än vad de vill göra genom påtvingad deltid. Motsvarande siffra för män är 4 %. Och i DA: s statistik är de deltidsarbetandes löner uppräknade till heltid för jämförelsens skull. Det är alltså ännu fler än var tredje kvinna som har en lägre lön än 16 000. Den faktiska löneskillnaden mellan män och kvinnor är alltså ännu större. Och löneklyftan har ökat under senare år.

Men varför har vi fått dessa ökade skillnader. Jo, fackförbunden har givit bort den övergripande kontrollen över lönebildningen till arbetsgivaren.

1.      Tarifflönerna, alltså garanterade nivågrupperade löner efter år i yrket och yrkeskunskap, har slopats i de allra flesta LO-avtal, till förmån för individuell lönesättning. Löneutveckling efter fasta normer har fått stå tillbaka för godtycklig lönespridning. Den rådande könsnormen att män är mer värda, härjar därför fritt. Det här är ingen överraskning. Det fanns redan för ett decennium sedan forskning från bl.a. Kanada som visade dessa effekter av individinriktade lönesystem.

Som ytterligare en pluseffekt för arbetsgivaren av slopade tarifflöner kommer att den centralt utlagda lönepotten försvinner ur systemet i sådan takt, att vissa förbund inte får ut ens den nominella potten. När den genom många lönepotter bättre avlönade slutar, tar han ju med sig sin lönehöjning ur systemet. Även om ersättaren har samma kompetens, kan hon placeras i avtalets lägsta timlön, åtminstone i många kvinnodominerade yrken, där det ofta finns överskott på arbetskraft och efterfrågan därför inte är prisdrivande. Simsalabim så är åratals lönepåslag bortrollade och det genomsnittliga löneläget på arbetsplatsen sjunker.

2.      Slopandet av den solidariska lönepolitiken och att LO-facken inte längre prioriterar låglönepotter eller kvinnolönepotter förstärker ytterligare könsdiskrimineringen. LO-förbundens lönepolitiska mål, när det nu finns några sådana, styrs därför inte genom fasta normer i avtalet, utan genom önskelistor.

Hur vill då de manliga avtalssekreterarna i de tongivande industriförbunden enligt DA: s artikel lösa denna galopperande lönediskriminering? De upprepar samma mantra som vi hört under de sista åren: ”Ökad kompetensutveckling.”

Är det trovärdigt? Nej tyvärr inte! Under den tid som LO-förbunden mest högljutt pratat om kompetensutveckling, har andelen utbildningstid med lön för LO-arbetare gått ner från 2,7 till 2,3 % av arbetstiden, medan den från en högre utgångsnivå stigit för tjänstemännen.

Det krävs alltså mer handfasta åtgärder för att minska diskriminering av kvinnor och invandrare, för de är i samma situation. Och här ska man liksom på 70-talet, utnyttja LO-fackens styrkebälte, kollektivavtalet. Men det fordrar en samordning mellan alla LO-förbund, att satsa på sina svaga, utsatta grupper.

Att bryta tillbaka avtalen så att de återigen blir ett säkert styrmedel för en ickediskriminerande lönepolitik genom att återinföra tarifflöner, kommer att möta hårt motstånd från arbetsgivarsidan. Det fick kommunal erfara i sin senaste lönestrejk. På sikt är det kanske en framkomlig väg, men nu krävs enklare mer handfasta lösningar, för att snabbt komma åt den allt större diskrimineringen av LO: s mest utsatt grupper. En sådan mycket enkel åtgärd är att generellt höja den lägsta lönen för alla yrkesarbetande med tre år i yrket, oavsett om det är en man, kvinna eller invandrare till en rimlig lön, kanske 16 000 kronor per månad.

Endast LO-facken har kraften att genom kollektivavtalet fixa en sådan lägsta garanterad lön för alla yrkesarbetande och därigenom, i ett första steg, i ett slag ta bort den värsta lönediskrimineringen.

Varför gör vi då inte det?