EU minskar strejkrätten

200 000 filippinska sjömän arbetar på bekvämlighetsflaggade fartyg för att rederierna ska tjäna pengar. Fartygen registreras i länder som tillåter hur skamliga anställningsvillkor som helst. Sjömännen behandlas ofta illa. Löner betalas inte ut. De tvingas arbeta 12 timmar om dagen, sju dagar i veckan, månader i sträck. De som söker fackets hjälp riskerar att svartlistas. Lönen kan vara så låg som 230 dollar i månaden. (Källa Olof Palme Center Magasin nr 4 2001)

DIS är en dansk variant av ”bekvämlighetsflaggade” fartyg. Det registret gör det möjligt att dela in besättningen i en hemlandsbesättning och en ”bekvämlighetsflaggad” andra klassens” besättning” med sämre villkor av t.ex. filippinska eller polska sjömän,.

ITF (Internationella transportarbetarefederationen) har sedan 1896 arbetat för att genom internationellt samarbete förbättra sjöfolkets villkor. (En svensk transportordförande, Charles Lindley var en av bildarna. Låna hans kritiska memoarer (Tiden1988) på biblioteket. Det är lärorik historia.)

Under de senaste femtio åren har ITF arbetat för att alla bekvämlighetsflaggade fartyg, ska ha ITF-avtal som ger bra standard för lön och arbetsvillkor.

Det Danska DIS-registrerade fartyget Tor Caledonia skulle anlöpa Göteborg i mars 2001. Seko-sjöfolk begärde ITF-avtal och varslade om nyanställningsblockad som understöddes av Transport med sympatiblockad av lastning och lossning. Man ville tvinga fram rimliga avtalsvillkor till den ickedanska delen av besättningen.

Sverige och Finland är två av de få länder i Europa som fortfarande har strejkrättsregler som tillåter att man kan tvinga dessa havens råttor att ge rimliga anställningsvillkor till sina anställda. Redarna har därför under många år försökt hindra denna solidaritetsverksamhet mellan transportarbetare i hela världen. Nu gjorde man en ny attack med hjälp av EG-rätten, Brysselkonventionen. Den innehåller bara processrättsliga regler, som säger vilket lands domstol som ska avgöra en tvist om flera EU-länder är inblandade. I den här typen av utomobligatoriska tvister, alltså där parterna inte har några tidigare avtalsanknytningar, är huvudregeln att domstolen i det land där händelsen inträffade, i det här fallet Sverige, ska avgöra tvisten. Men det är klart att om man kan flytta en tvist om en strejk är tillåten eller ej till det land som har den mest reaktionära arbetsrättsliga lagstiftningen, i det här fallet till Danmark, så kan man ju släcka ut en mängd ”onödiga stridsåtgärder”.

Och det är precis vad EG-domstolen gör i domen den 5 februari 2004, mål C-18/02. Om en svensk stridsåtgärd är tillåten eller ej kan enligt EG-domstolen avgöras av den danska domstolen. Så utan att Sveriges arbetsgivare behöver lobba ett skvatt i den svenska riksdagen har Sveriges strejkrätt i denna typ av strejker försämrats ner till dansk nivå. EG-domstolen ägnar sig åt ett rent politiskt dömande. Domen har stor betydelse eftersom denna typ av domar är prejudicerande. Man rundar därmed elegant den svenska grundlagen som skyddar strejkrätten.

Vad kan man nu göra åt det här? Ja, kräv att den svenska regeringen begär bestämmelser som skyddar grundläggande svensk arbetsrätt. För Sverige kan säga ifrån. Vi kan t.ex. vägra att godkänna den nya EU-konstitutionen innan grundläggande regler för fri- och rättigheter som skydd för strejkrätt och yttrandefrihet har garanterats. Hittills har Sverige inte ställt sådana krav. Varför då? Jo bl.a. för att den svenska fackföreningsrörelsen inte tillvaratar medlemmarnas intressen, utan snällt hänger på Perssons EU-medåkarpolitik. Varför inte ta och skriva ett brev till arbetsmarknadsminister Hans Karlsson och fråga vad han tänker göra åt denna nedgradering av den svenska strejkrätten? Vill Du läsa domen i dess helhet så hittar Du en länk på min hemsida; www.kurt.nu.