Rea på arbetare

På Grubbens Gärde i Stockholm (i dag Kungsholmen) uppförde byggmästare Janssons murare ett sockerbruk 1869. Han betalade 8 riksdaler och 50 öre/1 000 tegel, inte 10 riksdaler som var brukligt. Snart sänkte också andra byggmästare lönen. Murarna lade ner arbetet och krävde avtal på 12.50/1 000 tegel. Efter några dagars strejk skrev byggmästarna på. Det brukar kallas Sveriges första kollektivavtal.

Dra inte den där gamla historien igen, kanske en van läsare av mina krönikor säger. Jodå, för när det gäller lönedumpning är det bara ordet som är nytt, annars är nästan allt sig likt efter mer än 130 år. Men en sak är ny. I dag använder arbetsgivarna arbetarnas främsta skydd mot lönesänkning, kollektivavtalet, för lönedumpning.

När Vreten, ett företag i Skövde, 2004 hyrde in det litauiska företaget Onuris tjänade svetsarna 38 kronor i timmen. Metall hotade Vreten med blockad. Onuris svarade med att bli tidsbegränsad medlem i arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen, TF. Enligt TF gällde då det svenska verkstadsavtalets minimilön på 74 kronor. Och eftersom Metall saknar medlemmar på företaget, kan facket inte ens kontrollera lönen. TF har senare tagit in flera utländska företag som tillfälliga medlemmar med bara minimilön.

Svenskt Näringsliv, SN stöder TF på sin hemsida ”Vi tycker det är legitimt att priserna på tjänster, precis som för varor, påverkas av kostnadsnivån i det tjänsteproducerande företaget”. Och ”Om lettiska arbetare kan bygga en skola billigare i Vaxholm än vad svenska kan, så får svenska byggnadsarbetare arbeta där de har konkurrensfördelar”. Klarare kan lönedumpningens princip inte uttryckas.

Arbetsgivarförbunden gör något helt nytt. Det lettiska byggföretag som Byggnads blockerar för avtal i Vaxholm är ett ensamt utländskt företag. Men här anför huvudorganisationen SN och en ledande arbetsgivarorganisation lönedumparligan. Det samarbetsklimat, med respekt för varandras roller, som varit den svenska arbetsmarknadens styrkebälte sedan Saltsjöbadsavtalet 1938, undergrävs systematiskt av arbetsgivaren.

Elektrikerförbundet (SEF) krävde därför i höstens förhandlingar regler mot lönedumpning. Alla nya medlemmar i Energiföretagens arbetsgivarorganisation, EFA skulle först förhandla om lönerna med SEF. Sprack förhandlingarna gällde branschens genomsnitt som stupstock. Under pågående avtalsförhandling provocerade EFA SEF med att ta in ett polskt låglöneföretag som medlem.

Elektrikerförbundet hotade därför att successivt stänga alla större industrier anslutna till Teknikföretagen i Västra Götaland. Stridsåtgärden är anpassad till att detta nog är den viktigaste frågan för arbetarna hittills under 2000-talet.

Medlarnas slutbud innebar att SEF fick igenom avtalskraven. Det är en viktig seger för alla fackförbund i Sverige. I stället för stupstocken genomsnittslön, fick SEF strejkrätt mot till EFA nyanslutna företag, om man inte blir överens om lönen. Det är bättre än i det ursprungliga avtalskravet, dvs. genomsnittslön. SN och LO ska enligt överenskommelsen förhandla om en modell för hela arbetsmarknaden längst till den 30 juni 2005.

Utan en stark strejkrätt och en vilja att ta strid för urgamla fackliga principer, går det inte att försvara lönen. Därför är de borgerliga partiledarnas gemensamma uttalande i Rapport förra året om att begränsa stridsrätten mot lönedumpning oroväckande. Striden mot lönedumpning som metod för hela arbetsmarknaden har bara börjat.

Kurt Junesjö 2005-02-05.