Baklängesförhandlingar

20 000 slakteriarbetare i Tyskland är arbetslösa pga. import av uthyrningsföretag med lågavlönad personal från de nya EU-länderna.

Regeringschefen Gerhard Schröder är oroad inför valet och jobbar på en ny stopplag.

I Sverige behöver vi inga stopplagar. Vår strejklagstiftning hindrar effektivt en sådan lönedumpning. Det visar exemplet från Vaxholm där Byggnads markerade att även lettiska arbetare ska ha svenska löner när de jobbar i Sverige.

Men stridsåtgärder för en solidarisk lönesättning mot utländska arbetare kan endast ske mot avtalslösa företag. Metalls huvudmotpart Teknikföretagen (TF) har använt den fredsplikt som uppstår när företag är kollektivavtalsbundna genom att tillfälligt ta in företag från de nya EU-länderna som medlemmar med endast avtalets minimilön. Det ger en lönedumpning på mellan 30 -50 % mot genomsnittslönen, och Metall är bundet av fredsplikt eftersom teknikavtalet då även gäller mot låglöneföretaget.

I 2004 års avtalsförhandling försökte Elektrikerförbundet (SEF) stoppa sådan lönedumpning. Men arbetsgivarorganisationen EFA skyllde på att Svenskt Näringsliv (SN) förbjöd dem träffa avtal som stoppar lönedumpning. Först sedan SEF hotat stänga alla företag i Västsverige, medlemmar i TF,  fick SEF ett sådant avtal.

TF: s Karl Olof Stenqvist klagar i LO-tidningen på att EFA gått med på avtalet. Och;SEF är oansvarigt. Strejkrätten måste begränsas.

 Men varför strejkar bara ett LO-förbund för en sak som berör alla?

Förklaringen finns längre tillbaka. Tidigare förhandlade SAF och LO centralt om förbättringar i LO-förbundens avtal (aldrig försämringar!)  under avtalsperioden. Det blev mycket sällan konflikt eftersom båda kände varandras styrka och en konflikt kostade mycket. Under 30 år kom många av de i dag viktigaste avtalsförbättringarna till, från 48 till 40 timmars arbetsvecka för alla, permitteringslön, bra avtalspension, gruppliv, trygghetsförsäkring för arbetsskada, mindre avstånd till tjänstemannalöner och andra förmåner mm. Och alla fick förbättringarna, vare sig de tillhörde ett starkt LO-förbund eller ett svagt.

I mitten på 80-talet vägrade SAF centralförhandla och vi fick dagens förbundsförhandlingar. LO har ingen förhandlingsposition eftersom varje förbund nu själva övertagit strejkrätten i sina förbundsförhandlingar. I det enda större centrala avtalet om nya förmåner sedan mitten på 80-talet, Omställningsavtalet, var LO därför tvingad att använda den numera gängse metoden att sälja försämringar, i det här fallet turordningsreglerna för uppsägning, mot förbättringar, en ganska dålig omställningsersättning.

Och skyll inte de uteblivna förbättringarna under mer än 20 år på den försämrade ekonomiska situationen!  För då skulle inte direktörernas löner kunnat växa högt som ogräs på en dyngstack och Sverige bli det lönsammaste landet i världen att äga aktier i.

SN: s huvuduppgift nu är nu inte förhandling, utan att samordna arbetsgivareförbundens nej till förbättringar för arbetarna. Och när Elektrikerna visar att metoden inte håller om ett förbund driver en fråga som gäller alla, ropar Stenqvist på strejkförbud och oansvarighet. Det skorrar falskt. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Och om den gamla förhandlingsordningen gällt hade det varit lätt att fixa antidumpningsbestämmelser för hela LO-området. Slutsatsen är given! Enade vi stå, söndrade vi falla och det gäller även LO-förbunden. Men när drar de själva den slutsatsen?

Kurt Junesjö 2005-04-18