Elektrikernas strid ingen småsak

Den här krönikan tänkte jag vi skulle ägna åt en liten övning i kollektivavtalstolkning. Det låter tråkigt, men det är spännande som nedanstående berättelse visar.

Kraftverksarbetarnas arbete har genom kraftverkssektorns privatisering förvandlats från i princip ett bruksarbete där kraftverksarbetaren jobbade hela livet åt sitt bolag till ett entreprenadarbete med rörliga arbetsförhållanden. Att man gått från stabila kraftverksföretag till entreprenadarbete har påverkat lönesättningen, i synnerhet för nya företag. För att fixa en schyst ingångslön blev man i förra avtalsrörelsen överens om följande bestämmelse om parterna inte kunde enas i löneförhandlingarna på det nya företaget:

1.  ”Inrangeringsförhandlingarna sker – så länge parterna inte enats om annat – såvitt avser löner utan fredsplikt.”

Den här bestämmelsen gav i princip lokal stridsrätt, vilket är en mäktig påtryckning i en förhandling. Inför höstens förhandlingar krävde Svenskt Näringsliv av arbetsgivarorganisationen EIO att denna styrkeposition för facket skulle avskaffas. Att facket skulle ha så mycket makt över lönebildningen stämde inte med deras ritningar. Svenska Elekrikerförbundet, SEF ville ha kvar sitt löneskydd. Det var den avgörande frågan i höstens förhandlingar.

Det var stenhårda förhandlingar med medlare. Medlarna lade sitt slutbud den 8 december:

2.  ”Lönerna vid företaget skall vid inrangeringen regleras så att utgående löner ligger i nivå med vad som är etablerat på kraftverksavtalets område. Härvid skall senast tillgänglig lönestatistik vara vägledande”.

Elektrikerförbundet (SEF) förkastade budet och utlöste stridsåtgärder. Efter en dags ytterligare förhandlingar blev den slutliga texten:

3.  ”Om parterna inte kommer överens om annat skall utgående löner vid företaget vid inrangeringen regleras så att lönenivån vid företaget ligger på den nivå som gäller på kraftverksavtalets område. Senast tillgänglig länsvis redovisade lönestatistik skall därvid vara normerande för fastställandet av lönenivån.”

SEF tvingades släppa rätten till stridsåtgärder som fanns i det gamla avtalet. Men nu kommer det spännande. För Medlingsinstitutets chef, den gamle sjöfolksordföranden Anders Lindström, skällde ut SEF för en oansvarig stridsåtgärd och sa ”Det finns inget i medlarnas slutbud som kan sägas leda till social dumpning” (Dagens Industri 10–11 december 05).

Vid en första anblick kan de två formuleringarna verka lika. I själva verket är skillnaden mycket viktig. Text 2 betyder att arbetsgivaren ensidigt bestämmer över lönen om man är oense.

Text 3 är en så kallad stupstock. Blir man inte överens är lönenivån på kronan och öret bestämd i avtalet. Ett mäktigt skydd mot social dumpning eftersom den i avtalet garanterade lönenivån är genomsnittet i branschen. SEF stred alltså inte för någon småsak.

Svenskt Näringsliv har redan uppvaktat regeringen med krav på inskränkningar i strejkrätten för att SEF enligt Lindström är oansvarigt. Man kallar SEF kollektivavtalsmodellens dödgrävare.

Så luta dig tillbaka i stolen och läs noggrant alla tre texterna. Vilken är bäst? Skulle jag göra en gradering från facklig styrka så blir det 1, 3, 2. Så egentligen gjorde SEF en stor eftergift för att behålla arbetsfreden, när man släppte sin rätt till stridsåtgärder för att inrangera lönen.

Det är bra att veta nu när arbetsgivarna ropar högt på inskränkningar i strejkrätten. Det är inte alltid den som ropar högst som har rätt.