Vetenskaplig bluff

Det är ologiskt att låta facket blockera fri tjänstehandel och tillåta frihandel med industrivaror, skriver professor Lars Calmfors i DN. Byggfackets motiv för kravet på svenska avtal i Vaxholm är enligt honom traditionell protektionism.

Hans resonemang att svenska industriarbetare får konkurrera med utländska varor, medan byggnadsarbetarna är skyddade från konkurrens från billigare utländska byggarbetare, kan verka logiskt. Det bygger på teorin om den osynliga handen, dvs. konkurrensen, som styr samhällsutvecklingen till det bästa, och som inte får hindras av ologiska arbetares hot om strejk och krav att få behålla löner och anställningsförmåner.

Att facket alltid är och ska vara en utbudskartell som säger: ”Till det här priset får du köpa våra medlemmars arbete men inte ett öre billigare” vare sig det är svenska eller utländska arbetare som bjuder under, är däremot ingen nationalekonomisk sanning. Det är en lärdom ända från den första strejken för kollektivatal, murarstrejken 1860. Den startade för att byggmästare Janssons betalade 8,50 riksdaler i stället för 10 per 1000 tegel. I Ådalen sköts fem personer ihjäl av militär 1931. Ägaren av cellulosafabriken, Versteeg, krävde en lönesänkning från 1:18 kr i timmen till 1:14. När facket vägrade lockoutades arbetarna och därefter fördes strejkbrytare, bland annat studenter och ”professionella” strejkbrytare dit. Det var vid demonstrationen mot dessa strejkbrytare som arbetarna sköts ihjäl. Strejken i Vaxholm är en logisk följd av en 150-årig facklig linje, att inte tillåta social dumpning.

Men hur kan då Calmfors föra fram rent politiska lönedumpningsargument som vetenskapliga sanningar. Ja, delvis är det fackets eget fel. Vi har accepterat nationalekonomin som sanning. När våra fackliga ekonomer säger att samhällsekonomin endast klarar av en årlig lönehöjning på 2,64 % tar vi det som en vetenskaplig sanning, trots att direktörerna på 100-listan ur samma produktionsresultat plockar ut en genomsnittslön på 6,2 miljoner kronor och på två år ökat på sina lönepaket med ytterligare drygt fem industriarbetarlöner (LO-tidningen 2005-01-14). Företagen delar dessutom ut ständigt ökande miljardvinster i aktieavkastning.

Och inte nog med det. I den grundlag för EU som LO utan vidare godkände, men som stupade på att Hollands och Frankrikes folk röstade nej, var den fria rörligheten för kapital, företag och tjänster över gränserna och konkurrensrätten jämställd med grundläggande rättigheter som yttrandefriheten. LO godkände alltså att grundlagsskydda krämarnas rättigheter att tjäna pengar, alltmedan den fackliga rätten att strejka i samma grundlagsförslag gavs ett mycket dåligt skydd.

Tjänstedirektivet är ett annat förslag från EU, som om det går igenom, medför att professor Calmfors inte längre behöver argumentera för frihet att lönedumpa över gränserna. Den rätten för kapitalet följer nämligen direkt av förslaget till tjänstedirektiv. Direktivförslaget undanröjer alltså enkelt det svenska grundlagsskyddet för strejkrätten mot lönedumpning.

Vi måste lära oss att de varor och tjänster som svenska arbetstagare skapar är en effekt av deras arbete, inte av kapitalet, för pengar kan inte arbeta. Vi måste också lära att nationalekonomin som vetenskap inte bygger på några objektiva sanningar, utan på värderingar.

Sverige har under de senaste 100 åren varit ett av de två lönsammaste länderna i världen att äga aktier i. (London School of Economics, Global investment returns Yearbook 2005; Elroy Dimson m fl). Men det har vi inte blivit genom sänkta löner, utan genom att vara effektiva. Så syna professor Calmfors. Han är en bluff.

Kurt Junesjö Arbetsrättsexpert

2006-01-14