Arbetare som förbrukningsvara

Mohammed anställdes på Posten 1987. Under de sista åren arbetade han som postsorterare. Han sjukskrevs helt i maj 2003 pga. värk i nacke och höger axel och arm. Den 10 april 2005 sade Posten upp honom, och påstod att hans skador medförde att han inte kunde utföra något arbete åt dem, eftersom alla deras möjliga arbetsuppgifter innebar att hans skador skulle förvärras. Det var enligt Posten inte heller möjligt att omorganisera arbetet. Försäkringskassans läkare ansåg inte att Mohammed skulle klara de monotona sorteringsuppgifterna på Posten. Däremot hade Mohammed enligt försäkringsläkaren full arbetsförmåga i andra på arbetsmarknaden förekommande arbeten.

Posten har 15 000 anställda brevbärare och 3 000 chaufförer. Dessutom finns en mängd servicefunktioner till dessa uppgifter. Mohammed arbetade på den största arbetsorten i Sverige, i Stockholm. Trots det godtog Arbetsdomstolen (AD) arbetsgivarens påstående att man inte hade några arbetsuppgifter som man kunde omplacera Mohammed till.

Men om man har 18000 anställda i arbetarsysslor, finns det då någon i hela Sverige som bättre kan fixa arbetsuppgifter åt en skadad arbetstagare med restarbetsförmåga än den egna arbetsgivaren, Posten? Men bondförnuft styr inte AD:s dömande. AD:s praxis vilar på en historisk grund som man inte gärna avviker från, nämligen arbetsgivarens arbetsledningsrätt eller hans § 32-befogenheter d.v.s. hans rätt att fritt leda och fördela arbetet.

Enligt arbetsmiljölagen är arbetsgivaren rehabiliteringsskyldig. I en rehabdom 1999 gjorde AD ett litet genombrott i arbetsgivarens arbetsledningsrätt. Man sade att arbetsgivaren i begränsad omfattning var skyldig att omorganisera verksamheten så att den anpassades till den funktionshindrade. Men det var i princip det hela. AD vägrar att gå längre och ålägga arbetsgivaren mer omfattande inskränkningar i hans fria rätt att leda och fördela arbetet. Därför kan arbetsgivaren riskfritt kasta ut en arbetare på samma sätt som en förbrukad maskin. Och finns det då någon som vill anställa en sådan utsliten och utkastad arbetare?

Resultatet av domen är därför att Posten lyfter över sina problem på staten som får stå för notan genom a-kassa eller sjukpenning. För att inte tala om det personliga lidande som arbetstagaren drabbas av, genom att ställas utanför arbetslivet.

Vill du se rättspraxis när det gäller arbetsgivarens i princip obefintliga rehabskyldighet så finns den på min hemsida www.kurt.nu, gå till domsregistret och kolla på avsnittet rehabdomar.

Vad gör man då? Ja det finns tre olika vägar att gå:

1.      Att stå på sina bara knän och be den goda staten införa regler som bättre skyddar arbetstagaren. Det är ett bekvämt sätt för facket att inte göra något alls och istället lägga ansvaret på någon annan, staten, och sedan klaga när inget händer, för det gör det garanterat inte.

2.      Att driva frågan lokalt och vägra acceptera att arbetsgivaren beter sig som ett svin. Det är oftast ganska effektivt.

3.      Men det bästa sättet är att man i kollektivavtalet reglerar arbetsgivarens rehabskyldighet. Men det kräver fackligt mod eftersom facket då kräver inskränkningar i arbetsgivarens 100-åriga rätt att leda och fördela arbetet. Men om regeln är så gammal, så det väl på tiden att vi ändrar den!

Kurt Junesjö 2006-05-30