Hurra! Jobb i 14 da´r!

Moa, 23, jobbar som metallare på en industri med 75 anställda, Jenny, 24, som journalist på en mindre tidning i Storstockholm, Sara 22 som vårdbiträde på ett äldreboende i Göteborg. Tre unga tjejer som lyckats fixa jobb. De har en sak till gemensamt; anställningsformen. Moa och Jenny anställs båda för löpande 14-dagarsperioder, för Moa ibland med mindre uppehåll då hon blir arbetslös. Jenny blir snart av med jobbet, ”utlasad” som det heter, efter 11 månaders anställning för att arbetsgivaren ska undvika företrädesrätt till ny anställning enligt anställningsskyddslagen efter 12 månaders anställning. Sara sitter hemma vid telefonen på morgonen för att få jobb de närmaste dagarna och anställs särskilt för varje period hon jobbar, s.k. behovsanställning.

Hur är detta möjigt, säger du? Teknikavtalet Metall kräver ju t.ex. lokal överenskommelse mellan företaget och klubben för Moas visstidsanställning. Jo, men när företaget stod på konkursens rand och VDn sagt att jobben inte gick överblicka längre än 14 dagar, hade klubbordföranden känt sig tvingad att gå med på en överenskommelse.

Saras behovsanställning, är den osäkraste anställningsformen. Den har ökat mest, från 40 000 1990 till 145 000 2005. Den är vanligast inom Hotell och Restaurangs, Transports, Handels och just Kommunals område.

Journalisternas problem med ”utlasning” innebär att de kan vara yrkesverksamma i ett helt decennium utan att få fast jobb.

1939 kom en lag mot bakgrund av minskat barnafödande men även pga. allmänna jämlikhetssträvanden med förbud att avskeda kvinnor som blev gravida. Också i dag är det förbjudet att säga upp för att någon väntar barn, men den ökade användningen av tidsbegränsad anställning (mer än 500 000 är i dag tidsbegränsat anställda, de flesta av dem kvinnor) medför att arbetsgivaren inte behöver säga upp. Han låter den tidsbegränsades anställning upphöra när magen börjar rundna. Så egentligen är kvinnornas situation sämre i dag än den var 1940!

Den tidsbegränsade anställningen drabbar inte bara kvinnor. Att 500 00 arbetstagare inte kan överblicka sin inkomst, vissa för en så kort period som 14 dagar, medför att mängder av anställda i dag är som daglönaren som vid seklets början varje dag kom till hamnplan för att se om han hade turen att få ett arbete.

Den borgerliga regeringen har lovat att upphäva den ändring i anställningsskyddslagen som skulle förbättra förhållandena för dessa utsatta grupper. Och enligt den borgerliga  regeringsförklaringen ska möjligheterna till visstidsanställning öka. Så vad gör vi, sätter oss ned och gråter över denna usla värld?

Nej nu stundar en avtalsrörelse. Det är kvinnornas tur. Så fram för kollektivavtalskrav som förbjuder denna 1800-talsmisshandel av anställda, för skyddslagstiftning är med en borgerlig regering längre bort än någonsin. Maud Olofsson har t.o.m. lovat försämra ytterligare för våra kvinnor med en särskild ungdomslag.

Vi har världens starkaste fackföreningar. Det är dags att IF-Metall, Kommunal och Journalistförbundet inte bara kräver utan också får igenom förbud i kollektivavtalet mot detta missbruk av kvinnor.

Visa att facket är en självständig, stark rörelse som företräder sina medlemmar och flyttar fram positionerna, eller i vart fall återtar förlorade positioner om man tänker på 1939 års lagstiftning!

Kurt Junesjö 2006-10-05