Stripatricket

1925 beslöt gruvledningen i Stripagruvan i Västmanland att arbetarnas löner skulle sänkas. Arbetarna svarade med strejk. Företaget rekvirerade arbetslösa AK-arbetare, den tidens arbetsmarknadsarbete, för att ersätta de strejkande.

Den statliga arbetslöshetskommissionen (AK) bestämde att de som vägrade vara strejkbrytare skulle bli av med AK-ersättningen. Den socialdemokratiska minoritetsregeringen under Rickard Sandler gick emot AK. Men en riksdagsmajoritet av konservativa och liberaler röstade bort Sandler-regeringen på frågan om Stripadirektivet. För den nya liberala regeringen under ledning av C. G. Ekman var linjen glasklar: pressa ner lönerna för att öka efterfrågan genom sänkt pris på varan arbete så skulle arbetslösheten minska. Det var den marknadsliberala lösningen på ett socialt problem.

Arbetarna i Stripa fick igenom sina krav. Men Stripadirektivet, att arbetslösa var skyldiga att bli strejkbrytare, upphävdes först 1933 av den då tillträdande socialdemokratiska regeringen. Stripakonflikten ledde till den definitiva splittringen mellan socialdemokrater och marknadsliberaler. Men i 2006 års val har marknadsliberalerna lyckats med Stripatricket igen, fast smartare.

Borgarna fixar ”Sänkta ersättningsnivåer i a-kassan” och sänker därmed din lön. Icke säger du, i mitt jobb är risken att bli arbetslös liten. Men ditt arbete är en vara, som järnmalm. Finns det billigare likvärdig malm köper företaget den. Skillnaden är att varan arbete prissätts efter ett annat lägsta pris än marknadens, nämligen a-kassans. Sänker man högsta ersättningsnivån vid långtidsarbetslöshet i a-kassan från drygt 16 000 till 13 650 sänker man också nivån för vilken du som arbetslös för att klara din försörjning tvingas ta jobb med 2.400 kronor och därmed marknadspriset på varan arbete. Och marknadspriset styr i förlängningen också din lön. Elementärt som moderaterna påpekar i sin riksdagspartimotion 2003/04:Fi22, undertecknad av självaste Reinfeldt ”Sänkta ersättningsnivåer i a-kassan dämpar lönekraven och ökar incitamenten att skaffa jobb.”

” och ökar  incitamenten att skaffa jobb” är andra ord för marknadsliberalernas beskrivning av ökat utbud av arbetskraft, = överskott av malm i vårt exempel. Överskott på varan arbete sänker vid oförändrad efterfrågan lönen på samma sätt som  överskott på malm i vårt exempel sänker malmpriset. Eftersom fler pga. försämring av a-kassan tvingas söka jobb för sin försörjning ökar utbudet av varan arbete = lägre pris på varan arbete. Men det är inte fler som får jobb, det är bara fler som söker och ökar utbudet. Resultat: Ökad tillgång vid oförändrad efterfrågan = lägre pris på varan arbete pris dvs. sänkt lön.

Metoden är glasklar i sin marknadsliberalism: arbetslöshet bekämpas genom sänkta löner. I Stripakonflikten genom tvångskommendering av AK-arbetare. I dag mer sofistikerat, genom sänkta a-kassenivåer.

I början på 1900-talet var motsättningen mellan arbete och kapital tydliga. Men 2006 har t.o.m. många av dina arbetskamrater röstat för borgarnas lönesänkningsmetod.

2006 års val var ett misslyckande för fackföreningsrörelsen. Men vi kan väl lova att det inte ska upprepas.

Kurt Junesjö 2006-12-28