Drömläget spelades bort

Krönika maj 2007

Åtta timmars arbete. Åtta timmars vila. Åtta timmars fritid. Det var en del av plattformen vid LO:s bildande 1898. 8 timmars arbete och 16 timmars frihet från arbetet, alltså.

Det var kravet då. I dag har den totala arbetstiden minskat i de flesta västländer. Men kraven på arbetspassen har ökat och pressen på arbetarna blir bara värre och värre. Produktionsapparatens effektivisering ställer krav på arbetarnas flexibilitet. Eller som det uttrycks i teknikavtalet: ”Arbetstidsförläggningen är av väsentlig betydelse för att bättre utnyttja företagets anläggningar”, åtföljt av en liten brasklapp om att arbetstagarnas önskemål bör tillgodoses.

1993 införde Europeiska gemenskapen en arbetstidslag, ett direktiv som det heter på EU-språk. Men då vi gick med i EU ansåg vi att vår dåvarande arbetstidslag hade bättre regler. Så skärpte EG-domstolen reglerna och gjorde bestämmelsen om 11 timmars frihet från arbete per dygn i alla EU-länder mycket vassare.

”Va bra”, kan man tänka. EU inför för en gångs skull bestämmelser som gynnar arbetstagarna. Men Sverige konstrade och anpassade inte sin lagstiftning. Först när
EU-kommissionen morrade ändrades arbetstidslagen 2005. Men arbetsgivarna fick vänta med ändringarna ända till 2007.

Ett enormt gny uppstod då i alla läger. ”Sjukvården kommer att paja ihop, processindustrin kommer att gå på knäna och alla branscher som har jourverksamhet och beredskap kommer att sluta att fun-gera.” Men 11 timmars dygnsvila är en självklar regel. Alla ska ha rätt till minst 11 timmar att ta sig hem från jobbet och kunna vila under ett arbetsdygn. Regeln ligger ändå långt under målet 1898 på 16 timmars ledighet.

Men många fack går med på arbetsgivarens olika finter och gör regeln om 11 timmars dygnsvila nästan verkningslös. Kravet på 6 timmars arbetsdag, ett krav som gynnar jämställdheten och som dessutom skulle medföra att arbetarna bättre skulle orka med det pressade jobbet, finns överhuvudtaget inte med i fackens sinnevärld.

Sverige går som tåget, vi ökar effektiviteten nästan mest i Europa. Vi är lönsammast i världen att äga aktier i, verkställande direktörer och styrelseledamöter höjer sina arvoden, inte med enstaka procentsiffror utan med tiotals procentenheter.

Så får vi en ny avtalsrörelse där det gäller makten över arbetstakt, arbetsmiljö och arbetstidens förläggning.
Men det gick inte så bra. Så här nöjt uttrycker sig Teknikföretagen om avtalsrörelsen på sin hemsida: ”Kostnadsökningar på 10,2 procent över tre år, en heltäckande arbetstidsreglering och flexiblare arbetstidsförläggning. Det är huvuddragen i de nya treåriga avtal som Teknikföretagen tecknat med IF Metall, Sif och Sveriges Ingenjörer”.

Flexiblare arbetstidsreglering innebär bland annat att arbetsgivarna ges rätt att ensidigt disponera över 30 minuter per arbetstidspass för att till exempel produktionsanpassa arbetstiden. Arbetstiden har blivit flexiblare på arbetsgivarens villkor, med resultatet att arbetstagarna tappar makten över arbetstidens förläggning.

Det kan ju tyckas vara en inte särskilt betydelsefull förändring. 30 minuter hit eller dit per dag betyder väl inte så mycket. Jo, det gör det. Det betydelsefulla är inriktningen. I stället för att öka arbetarnas makt över arbetstidens förläggning, ökas arbetsgivarens makt. Detta på bekostnad av småbarnsföräldrarnas möjlighet att anpassa arbetstiden efter familjens, barnens och jämställdhetens behov.

Så varför inte nu i maj 2007 ställa det alltjämt aktuella kravet: Åtta timmars arbete. Åtta timmars vila. Åtta timmars fritid.

2007-05-08