Korkade domar med "riktiga" jurister

Lagboken bestämmer vår vardag. Den är tjock, innehåller 3462 sidor. Det är ändå bara en liten del av alla Sveriges lagar.

Kollektivavtalet som bestämmer dina löne- och anställningsförmåner har kanske 100 till 150 små sidor. Men lagboken och kollektivavtalet bygger på helt olika juridiska traditioner och principer.

Kollektivavtalet används av facket och arbetsgivaren för att bestämma anställningsvillkoren. Lagboken används av domstolar och myndigheter, utspridda i hela Sverige. De ska ta beslut och döma på samma sätt, oavsett vem eller vilka personer som utfärdar domen eller tar beslutet.

Vid kollektivavtalstvister är det ibland nyttigt med lite svängrum. Blir sedan parterna inte överens så går tvisten till Arbetsdomstolen (AD). För att komplettera det tunna kollektivavtalet har AD tolkningsregler. Reglerna säger till exempel att AD ska ta hänsyn till hur parterna ville ha det när de skrev avtalet. Domstolen ska också fråga sig hur tvisten kan lösas rent praktiskt, inom avtalets ram, så att det funkar för båda parter.

AD:s tolkningsregler har gjort kollektivavtalet till ett praktiskt skiljedomsverktyg, trots att avtalet inte är så detaljerat som lagboken. Så har det fungerat ända sedan 1929 när AD blev till.

Men ett antal domar i AD gör att man kan misstänka att verksamheten håller på att spåra ur. AD börjar nu alltmer befolkas av ”riktiga” jurister, som läser kollektivavtalet som vanlig lagtext. Då blir det alldeles fel, trots att det kanske stämmer med hur texten i avtalet är uppställd.

Jag ska visa vad jag menar med en alldeles färsk dom (AD 2007 nr 52).

Transportarbetareförbundet har avtal för servicepersonal på flygplatserna för bland annat flygplanstvätt och avisning av flygplan. På en flygplats fanns ett antal deltidsanställda arbetstagare. För dessa delade arbetsgivaren in arbetstiden med fyra timmars uppehåll mellan passen. Det var naturligtvis väldigt obekvämt för de anställda, men arbetsgivaren hade nog, som AD konstaterade i domen, den rätten. Däremot skulle arbetstiden enligt avtalet förläggas emellan 7.00 och 17.00 under måndag till fredag, men arbetsgivaren lade arbetstiden för de deltidsanställda utanför den ramen.

Bestämmelsen 7.00-17.00 fanns i samma paragraf som bestämde att ordinarie arbetstid för heltid var 40 timmar. AD:s majoritet tolkade då avtalet så att denna regel 7.00 -17.00 endast gällde heltidsanställda. AD:s egendomliga tolkning innebär att om arbetsgivaren bestämmer arbetstiden för all personal till 99 % av heltidsanställning, så försvinner i praktiken en av de viktigaste arbetstidsbestämmelserna i hela avtalet, begränsningen av arbetstidens förläggning. Begränsningsregeln, som finns i många LO-avtal, blir helt meningslös. Arbetsgivaren kan tvinga personalen att jobba på omöjliga tider på dygnet utan övertidsersättning.

Vad rör det mig tänker du? Det är ju herrarnas politik. Men där tänker du fel. Ju mer juridifierad din vardag blir, dess mindre är dina möjligheter att påverka den med vanliga fackliga demokratiska metoder. Så ta ett snack med din riksdagsman, som man brukar säga, eller någon annan som du tror kan påverka framtiden. Om du vill läsa domen så finns den som vanligt på min hemsida www.kurt.nu

Kurt Junesjö 2007-08-13