LO säljer ut strejkrätten

Krönika oktober 2007

Rätten att strejka har varit hotad så länge arbetarna gemensamt vägrat att ställa sin arbetskraft till förfogande och strejkat. 2007 är hoten farligare än någonsin. Svenskt Näringsliv (SN) vill ha ett nytt huvudavtal och LO:s ledning nappar på inviten. LO tänker sig ett utbyte, till exempel hur ungdomar, invandrare och funktionshind-rade lättare ska få in en fot på arbetsmarknaden, bättre regler för arbetsmiljö och trygghet då anställda blir av med jobben.

Men vad är det LO säljer? Vad innebär det att förhandla om ett nytt huvudavtal?

Huvudavtalet bestämmer arbetsmarknadsparternas relationer, och reglerar viktiga frågor i strejkrätten. Blir det ändringar i LO-förbundens huvudavtal är det den viktigaste medlemsdemokratiska frågan sedan 1938, då huvudavtalet slöts. När LO:s ledning nu är positiv till förhandlingar sker det utan styrelsebeslut och – än viktigare – utan medlemsdiskussion.

LO har nu ingen förhandlingsstyrka eftersom nästan alla LO-förbund är bundna av fredspliktavtal de närmaste tre åren. Och arbetsgivarna hotar att begära lagstiftning om man inte kommer överens. Förhandlingen måste därför ske på det numera vanliga LO-sättet, man säljer försämringar mot förbättringar. Försämringarna SN kräver är välkända: en kraftig försvagning av strejkrätten. Och de kommer inte att nöja sig med marginella försämringar. De motkrav LO hittills ställt är inte stora.

SN kräver proportionalitet i rätten att strejka, förbud mot sympatiåtgärder, förbud mot stridsåtgärder där facket inte har medlemmar, förlängda varseltider med mera. Begränsningarna är så ingripande att om bara en går igenom rubbas balansen på arbetsmarknaden.

Som ett föredöme lyfter SN fram industriavtalet mellan industriarbetsgivarna och IF Metall, Sif, Pappers med flera. Även LO:s förste vice ordförande Erland Olauson menar att dessa ”umgängesregler” kan gå in i ett nytt huvudavtal.

Det är svårt att förstå eftersom industriavtalet innehåller kraftiga begränsningar i strejkrätten. Parterna får efter en viss tidpunkt inte själva föra förhandlingar utan dessa sker under ledning av en opartisk ordförande, opo, som har rätt att lägga förslag, skjuta på varslade stridsåtgärder under högst 14 dagar och till och med skjuta upp igångsatta stridsåtgärder på obestämd tid.

Resultatet av ett sådant utspel blir ett ”golv” i förhandlingarna som LO inte kommer att tillåtas gå under.

Redan LO-ledningens medgivande att acceptera industriavtalet som golv innebär alltså att man börjat sälja ut strejkrätten. Slutresultatet är då än mer givet: Kraftiga försämringar i strejkrätten.

Det allra fånigaste är att kraven är helt obefogade. Det finns inget missbruk av strejkrätten.

• Sverige är ett av de länder i EU som har minst konfliktdagar per 1000 arbetstagare/år.

• Sverige har en löneutveckling som ligger under jämförbara länders.

• Sverige har en produktivitetsutveckling som ligger över andra länders.

• Sverige har en vinstnivå för aktier efter skatt som är bäst i världen.

Varför ska då dessa försämringar få gå igenom över huvudet på LO:s medlemmar? Kräv av ditt förbund att få ut underlag för att kunna diskutera frågan i din lokala organisation!

05/10/2007

© Dagens Arbete Kurt Junesjö. Citera gärna, men ange källan.