Engelska sjukan kommer via Vaxholm

Krönika februari -08

Iva från Lettland betalade 7 000 kronor för jobb i England. Han hyrdes ut för att plocka påskliljor från sju på morgonen tills mörkret kom. Han fick sova med arbetskamraterna i smutsiga rum utan lakan. Lönen var bara en bråkdel av den lagstadgade minimilönen.

I hela England finns bara en (1) polis som övervakar den invandrade arbetskraften, Paul Higgs. Han berättar skräckhistorier från sitt jobb för BBC.

En personaluthyrare i Cornwall lämnade sina bulgariska arbetare på fälten utan lön och mat. För att inte svälta fick de äta vad de kunde finna på marken.

En polsk arbetare tvingades köra minibuss trots att han inte hade körkort. Han körde av vägen, hamnade på sjukhus i tre månader, en arbetskamrat förlorade ett ben och en tonåring ena ögat.

En kvinnlig polsk arbetare tvingades jobba tolv timmar om dagen sex dagar i veckan. Arbetsgivaren drog av kostnader för bostad, resor, med mera. När månaden var slut var lönen bara 1 500 kronor.

Låt mig berätta mer om England. Läget där angår oss. Mycket. Marknaden för importerad lågavlönad arbetskraft skakades om när 36 kinesiska arbetare 2004 kommenderades att plocka musslor på havsstranden i Morecambe Bay utan att informeras om riskerna. De överraskades av tidvattnet. 23 drunknade.

Trots denna fruktansvärda olycka blev den lagstiftning som följde helt tandlös. Visserligen blev det straffbart att arbeta som arbetsuthyrare utan tillstånd eller att hyra från någon som saknade licens. Men lagen gällde inte byggsektorn, där en stor del av den uthyrda invandrade arbetskraften var sysselsatt.

En stor del av Englands lysande produktivitetsutveckling under de senaste åren har bekostats av denna nya invandrade underklass. Den utgör runt fyra procent av den totala arbetskraften (officiellt 600 000 personer, men i verkligheten det dubbla). Dessa arbetare konkurrerar om jobben med låga löner. Konkurrens sänker som bekant priserna, i det här fallet lönen för vanliga brittiska arbetare. Effekten är att England snabbt går mot ett 2/3-samhälle, där 1/3 av befolkningen får betala välståndet för resten.

Margaret Thatcher, Englands reaktionära premiärminister un-der 1980-talet, slog sönder arbetsrättslagstiftningen och facket i Storbritannien. Landet har nu det sämsta lagliga skyddet för arbetare i hela EU. Marknadskrafterna har fritt spelrum. Det är därför facket får lita till ynka 30 inspektörer och en polis för att övervaka denna del av arbetsmarknaden.

Men i Sverige är det fortfarande facken som genom stridsåtgärder och kollektivavtal står för det mesta av skydd och kontroll. Därför är EG-domstolens dom i Vaxholmsmålet i december 2007 allvarlig. Den förbjuder i princip stridsåtgärder för att åstadkomma bättre arbetsförhållanden i företag som kommer från andra EU-länder.

I förlängningen kan den ge marknadskrafterna samma fria spelrum här som i Storbritannien. Det är en utveckling som många EU-kritiker varnat för. Ingen trodde väl att den skulle komma så snabbt och så hårt som i denna dom.

Vad som krävs är vanligt fackligt arbete, där vi ser till att våra nykomna kamrater organiseras i facket och att vi bevakar deras rätt till lika och rättvisa villkor.

Men en sådan utveckling kommer inte av sig själv. Som det nu är tappar ju facken till och med medlemmar. Det krävs att facken på ett helt annat sätt än i dag börjar ägna sig mer åt medlemsutveckling än produkt- och företagsutveckling. Och för det behövs tryck underifrån. Men det kan vi väl fixa!