Olydig elev?

1934 började Bert Lundin som svarvare på Skandiaverken i Lysekil. I boken Bert Lundin, Ett liv i Metall säger han att han blev fackbas av en tillfällighet, men med facit i hand, att karriären slutade som Metallbas, tror man inte på slumpen.

På Skandiaverken var det ett evigt förhandlande för att höja låga löner. Chefen krävde att avtalshöjningarna bara skulle läggas på yrkesarbetarna. Klubben ville höja en slipares låga lön. I stället för av arbetsgivaren erbjudna 0 till sliparen och 7 öre till yrkesarbetarna drev facket igenom att yrkesarbetarna fick 5 och sliparen 15 öre/tim. Facket fick, för samma kostnad för företaget, igenom sina krav på en solidarisk värdering.

Nu går vi mer än 60 år framåt i tiden.

Städ- och restaurangföretaget Sodhexo har ca 8000 anställda i Sverige och ABB ca 9.000. Det är två internationella storföretag. Båda har bestämt att cheferna ska betygsätta sina anställda efter en mall som utvecklats i det fackföreningsfientliga USA. Bra betyg från chefen påverkar lön och karriär. De anställda får sina prestationer och beteenden bedömda på en skala från ett till fem. I klartext: cheferna betygsätter arbetarna på samma sätt som läraren en god eller dålig elev, att den anställde är jämställd ”medarbetare” kan man glömma.

Mari-Ann Krantz, förbundsordförande i Unionen är ”positiv till bedömningssystemet under förutsättning att det sköts på rätt sätt.”

Reportern frågar: ”Hur går det ihop med den svenska fackliga traditionen?” Unionsordföranden svarar: ”Om det är helt transparent för den anställde och även ett led i dennes utveckling behöver det inte stå i motsats till den svenska modellen.” (E24.se 08-02-28)

Att värdera själva arbetet är inget nytt. På 1950-70-talet byggde arbetsgivarna och tjänstemannafacken upp ett finfördelat befattningssystem, där i princip varje befattning värderades i en 10-gradig skala. Även LO-facken försökte ersätta de alltmer stressande ackordssystemen med objektiva arbetsvärderingssystem, graderade efter arbetsuppgifternas svårighet. Men de flesta både tjänstemanna- och LO-fack motsatte sig starkt arbetsgivarnas förslag till meritsystem, där de anställdas arbetsförmåga och uppförande skulle betygsättas efter subjektiva grunder.

Nu är perspektivet förändrat. Det är inte arbetsuppgifterna som skall bedömas, utan den anställdes subjektiva förmåga.

Och när facken på ABB och Sodhexo överlämnat betygsrätten till arbetsgivaren så förfogar denne juridiskt enligt sin arbetsledningsrätt ensidigt över denna. Sedan kan det vara hur ”transparent” som helst, det är chefen som bestämmer ditt värde på betygsskalan. Den fackliga företrädare som envist hävdar sina kompisars intressen och blir obekväm, får så klart låga betyg och sämre löneutveckling. Men den som inte förstått sitt eget bästa, att man ska vara snäll för att få bra betyg, får skylla sig själv.

Och sedan undrar man varför medlemsanslutningen i facket minskar. Om alla ska klara sig själva, vad ska man då ha facket till?

Jämför Krantz och Lundins inställning. Det är inte bara ett halvt sekel som skiljer, det är en helt åtskild syn på fackets roll. Trots att Metall på 1940-talet saknade MBL och andra moderna verktyg, genomdrev klubben de svagares intressen, med den underförstådda kunskapen, att utan solidaritet fungerar inte facket.

Hur vore det om dagens fackliga ledare förnyade kunskapen, att arbetaren är, har alltid varit, och alltid kommer att vara, svag ensam och stark bara om vi uppträder gemensamt.

Kurt Junesjö 2008-03-10