Varför så undfallet, LO?

Krönika oktober 2008

Unionens facktidning Kollega har i en enkät om anställningsskyddslagen (Las) ställt den fackligt korkade frågan: ”Ska anställningstid eller kompetens/kvalifikationer väga tyngst?” (underförstått vid uppsägning på grund av arbetsbrist). Enkäten skulle lika gärna kunna vara beställd av Svenskt Näringsliv (SN). Föga förvånande svarar 64 procent kompetens, 27 procent anställningstid och 8 procent vet ej. Om tidningen i stället hade formulerat frågan: ”Tycker du att arbetsgivaren vid uppsägning på grund av arbetsbrist själv fritt ska kunna välja vem som ska sägas upp, eller ska det finnas rättssäkerhetsgarantier?” skulle siffrorna i stället varit 99 procent för rättssäkerhet.

För så enkelt är det. Turordningen ”sist in, först ut” skapar rättvisa vid uppsägning. Den angår faktiskt också de unga. Ty varför ska arbetsgivaren ha rätt att plocka sin favorit Patrik som varit anställd i sju månader framför gravida Emma som jobbat i två år? Att hänvisa till kompetens är bekvämt när man vill vara fri att sparka vem man vill. För vem avgör vem som är mest kompetent vid en uppsägning? Jo, föga förvånande arbetsgivaren enligt sin rätt att leda och fördela arbetet. Genom att ersätta anställningsår med kompetens förvandlar man en rak och enkel matematisk regel till en som arbetsgivaren enligt sin arbetsledningsrätt nästan helt förfogar över.

Turordningen ”sist in, först ut” kan tyckas klumpig. Men vid en påtänkt uppsägning säger facket: ”Vi ska ha ren lagturordning, sist in, först ut.” Arbetsgivaren säger: ”Men då klarar jag ju inte produktionen, det blir ju bara gamlingar kvar.” Okej, säger facket, ”om du pröjsar ordentliga avgångsvederlag till dem som är 60+ och vill sluta, så låter vi dem gå först.”

Facket får en stark förhandlingsposition och kan fixa bra villkor till dem som trots allt blir av med jobbet, och arbetsgivaren får en välfungerande verksamhet. Det är så Las är tänkt, inte att arbetsgivaren, som en brukspatron på 1800-talet, själv ska bestämma allt.

Men nu händer det saker. LO, PTK och SN har satt tre pensionärsmogna förhandlare, LO:s förre avtalssekreterare Erland Olauson, Unionens avgående förhandlingschef Lars Bonny Ramstedt och Svenskt Näringslivs avgående vice vd Jan Peter Duker att förhandla fram ett nytt huvudavtal. Redan i inledningsbudet som rör förhandlingsregler kräver SN att facken ska avtala bort sitt tolkningsföreträde vid lönetvister och rätten till indrivningsblockader.

Och inte nog med det: SN kräver också att facken går med på att i praktiken ersätta regeln om ”sist in, först ut” enligt Las med en regel om att den som är mest kompetent ska ha kvar jobbet. I klartext, arbetsgivaren ska själv bestämma vem som ska sägas upp vid arbetsbrist.

Att bara sitta kvar vid ett förhandlingsbord där arbetsgivaren redovisar sådana mål tyder på stor undfallenhet från de fackliga förhandlarna. Varför ska ett starkt och välfungerande fack förhandla om framgångar som det tagit ett århundrade av facklig kamp att förhandla fram? Fram för förbättringar för arbetstagarna, inte försämringar!

Frågan är om inte LO och Unionen just i detta fall skulle kunna avstå från turordningsreglerna i Las och omedelbart ge just dessa pensionärsmogna förhandlare den välbehövliga vila de så väl behöver efter ett långt och framgångsrikt yrkesliv.
Vill du ha mer info om huvudförhandlingarna finns det på min hemsida www.kurt.nu

2008-10-08

© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.