Blind lydnad

Vi har en modern arbetsrätt. Den är så modern och krånglig att den snärjer de nya effektiva företagens slimmade organisationer. Den bör bli mer flexibel.

Detta är en mycket skickligt framodlad myt, som helt saknar förankring i den arbetsrätt som arbetsdomstolen tillämpar. Vi kan ta ett exempel från veckans skörd av AD-domar.

Jan arbetade med distribution på en stor ortstidning. Han jobbade vid tidningens buntlinje, tog sedan hand om distributionen av de buntade tidningarna och hade slutligen ett eget distrikt där han delade ut tidningar till hushållen. Han hade en gammal överenskommelse som innebar att han slapp arbeta i packsalen.

Han var gammal i gården och trygg i sin yrkesroll.  När arbetskamraten blev uppsagd, som han tyckte orättvist, skrev han till sitt fackförbund och klagade. Hans båda arbetsledare dök på honom och undrade vad han menade med att på det sättet klaga på verksamheten. Han stod fast vid vad han skrivit. Som bestraffning beordrade arbetsledarna honom att gå in och jobba i packsalen. Han vägrade och blev sjukskriven och hade sedan semester. När han kom tillbaka efter fyra veckor, hade arbetsledarna tagit ifrån honom hans gamla arbetsuppgifter. Han skulle nu bara jobba i packsalen. Facket gick in och han fick behålla sina arbetsuppgifter under tiden som förhandlingarna pågick. Efter förhandlingarna inträffade åter en incident där Jan vägrade att utföra arbete. Jan avskedades.

När AD går igenom händelseförloppet, som är mycket mer komplicerat än vad som beskrivs här, slår man fast att Jan ordervägrat vid två tillfällen. Enligt domen förnekar arbetsgivaren inte ens det gräl om Jans brev till facket som utlöste den första omplaceringen och domstolen behandlar inte heller det särskilt. Och det är arbetsrättsligt korrekt. För i arbetslivet är det, trots allt som sägs om vår moderna arbetsrätt, inte stor skillnad mellan den lydnadsplikt som fanns i den preussiska armen och på arbetsplatsen.

Givna order ska lydas och gör man inte det kan man bli av med jobbet. Och det beror just på att § 32, alltså arbetsgivarens rätt att fritt leda och fördela arbetet, som i högsta grad är gällande rätt i Sverige, går tillbaka på ett gammal preussisk ensidig arbetsgivarstadga från 1890-talet.

Hur gick det då med Jan. Jo han fick behålla jobbet. Och ser man till AD:s vanliga praxis när det gäller ordervägran så var det ganska milt dömt. Man kan nog inte bortse ifrån att AD:s ledamöter tyckte att arbetsgivaren hade behandlat en gammat trotjänare på ett skamligt sätt och lade in det i bedömning. För när AD är som bäst, är domstolen mänsklig, även när reglerna är hårda.

Men det förändrar inte rättsläget. De regler som finns och enligt vilka arbetaren bara är en lydnadsmaskin, tillhör ett annat sekel, och det är inte ens 1900-talets, utan 1800-talets. Bort med § 32 är en lika aktuell paroll i dag som någonsin. Vill Du läsa domen i fulltext, så finns den på min hemsida www.kurt.nu.