Ska kräftan visa vägen?

1906 års decemberkompromiss mellan SAF och LO är en av fackföreningsrörelsen stora nederlagsöverenskommelser. Då fastslogs det som i dag kallas arbetsgivarens §32 befogenheter i avtal "Arbetsgivaren äger fritt leda och fördela arbetet samt att fritt antaga och avskeda arbetare." Frånsett rätten att avskeda som delvis har undanröjts genom anställningsskyddslagen är det ännu i dag, nästan 100 år senare, en allmän rättsregel i arbetslivet som inte ens behöver finnas intagen i kollektivavtalet för att gälla.

Ja men säger kanske Du som varit med ett tag, 70-talets kamp som gjorde att vi fick medbestämmandelagen med dess särskilda § 32-bestämmelse som skulle upphäva arbetsgivareföreningens § 32. Den har väl ändå haft någon betydelse?

Nej tyvärr inte. § 32 i medbestämmandelagen innebar ironiskt nog att mani lag  spikade fast en princip som dessförinnan endast funnits som avtalsbestämmelse och i arbetsdomstolens praxis.

Nej parollen under 70-talet "Bort med § 32" nådde inte hela vägen fram. Det är tvärtom så att arbetsgivaren förstärkt sina § 32-rättigheter. Det framgår bl.a. av artikeln i DA nr 11 om ABU-Garcia. Arbetsgivaren fördelar där ensidigt lönepotten så att hans gullegossar, för jag förmodar att det inte är gulleflickor, för det brukar det inte vara, får 6 kronor men andra får 0 kronor. Vissa fack, däribland Metall har alltså utökat arbetsgivarens arbetsledningsrätt till att i princip också gälla lönesättningen. Och Metall är tyvärr inte ensamma, SIF har sedan länge infört den principen, och även flera andra LO-förbund.

De något motståndskraftigare förbunden har en skiljenämnd som i sista hand vid oenighet avgör den lokala pottfördelningen. De tuffaste facken avtal som säger att den individuella lönepotten ska fördelas generellt om man inte kommer överens. Bra javisst, men det handlar ju bara om att försvara redan tagna positioner, inte om att försöka flytta fram dem.

Arbetsgivaren däremot, vinner hela tiden mark genom att de över allt fler områden skaffat sig större ensidig bestämmanderätt som lönesättning och arbetstidens förläggning. Det  är ingen självklar utveckling.

Sverige har, när det gäller organisationsgraden, den mest välorganiserade fackföreningsrörelsen i världen. Och det finns strejkfonder som räcker att strejka halvårsvis och längre. Vi är alltså starka.

Vi skulle ju flytta fram våra positioner. Det är ju det som är meningen med facket. Ett självklart krav är då att blir man inte överens om fördelningen av den lokala lönepotten så ska det lokala facket fördela den. Det är absolut inte konstigare än att man överlämnar den rätten till arbetsgivaren, som i dag. En sådan fackföreningsstyrd löneutläggning är oerhört mycket mer produktionsbefrämjande än den som sker i dag på ABU-Garcia.

Vad vi behöver i dag är mål för facket som flyttar fram våra positioner. Inte att vi som kräftan kryper allt längre baklänges in i våra hål.