Fri invandring?

Byggnadsarbetareförbundet agerar polis och jagar invandrare utan arbets- och uppehållstillstånd. Det är en nyhet som går genom press, radio och teve. Och i Arbetaren nr 5 och 6 fortsätter hetsjakten.
”Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen är nu de ensamma upprätthållarna av Sveriges hårda flykting- och invandringspolitik”, skriver Merit Wager. ”Det är märkligt att en fackförening i Sverige anser sig ha rätt att använda maffialiknande metoder för att sålla bort de personer som inte passar in i deras ritningar.”
Lotta Holmberg har en delvis annan vinkel: ”Fackföreningarna måste ta ställning för fri invandring. I stället för att som Byggnadsarbetarförbundet jaga arbetare utan uppehållstillstånd borde de dra lärdom av exempel från Spanien och USA och organisera alla arbetare oavsett legal status.”
Men är det inte något konstigt här?
Även moderaterna förespråkar en ökad arbetskraftsinvandring. Men samtidigt har moderaterna under de senaste 20 åren gjort allt för att riva ned det skydd för mänskliga och fackliga rättigheter på arbetsplatsen som trots allt finns i Sverige. När började moderaterna värna mänskliga rättigheter för de små? Det gör de inte nu heller. De fortsätter i stället en gammal högertradition att dumpa löner för arbetarna genom att importera billig arbetskraft.

Facklig kamp mot svartarbete
Det tror jag inte Merit Wager eller Lotta Holmberg förespråkar. Men de utmålar en facklig kamp för att alla ska ha kollektivavtalsenliga löner som invandrarfientlig och till och med som maffiametoder. Det är osakligt. För det är vad Byggnads kontrollerar vid sina mer än 8 000 arbetsplatsbesök per år. Att arbetsgivaren betalar kollektivavtalsenliga löner och att det inte förekommer svartarbete. Att jobba mot svartarbete på arbetsplatser är ett fackligt uppdrag som har stöd i medbestämmandelagen, där facket till och med har rätten att lägga veto mot oseriösa entreprenadföretag.
Vid sådana kontroller upptäcker man också dessa samvetslösa uppdragsgivare som anlitar baltiska byggnadsarbetare för 20–30 kr per timme. De går vid sidan av all arbetsrättslagstiftning. I ett fall fick man till och med arbeta med asbest utan skyddsutrustning. Profitörerna tjänar pengar på en dålig arbetsmiljö, orimligt långa arbetstider och på att inte behöva betala kollektivavtalsenliga löner.
De etablerade facken i Sverige välkomnar självfallet baltiska arbetare om de får justa arbetsförhållanden och kollektivavtalsenliga löner. Men när facket tvingar arbetsgivaren att betala kollektivavtalsenliga löner blir baltiska arbetare inte längre intressanta. Då är de inte längre lönsamma.
Facket ska vara en kartell
Men varför inte låta de baltiska arbetarna jobba för den låga lön som profitörerna erbjuder? För dem är det kanske en lön som gör skillnaden mellan fattigdom och en dräglig försörjning? Borde inte vi i det i det rika Sverige kunna bjuda på det och avstå från att kräva kollektivavtalsenlig lön?
Nej, det fungerar inte. Facket är och skall fungera som en utbudskartell. Genom kollektivavtalet säger det till arbetsgivaren: ”Till det här priset får Du köpa vår arbetskraft, men inte ett öre billigare.” Utan kollektivavtalets skydd får den arbetare jobbet som begär lägst lön.
Det blir social dumpning. Arbetsgivare utan kollektivavtal konkurrerar ut seriösa arbetsgivare med högre kostnader för lön. Inte mycket har ändrats när det gäller denna fackliga erfarenhet ens sedan den första strejken som ledde till kollektivavtal, 1869 års murarstrejk i Stockholm. Striden gällde då Byggmästare Jansson som bara ville betala 8 riksdaler och 50 öre mot de 10 riksdaler och 50 öre per tusen tegel som var det normala. Fler arbetsgivare började sänka lönerna för att hänga med i konkurrensen om jobben. Men många murare var svårövertalade att delta i den strejk man påbörjade för att skydda sig mot lönesänkningen. De utsattes då för ett hårt grupptryck för att ändå delta. Mureriarbetarna visste att om inte alla deltog soldariskt för att få upp lönen så skulle strejken misslyckas.
Kollektivavtal mot lönedumpning
Som en följd av strejken bildades Stockholms Murarförening. Detta avtal brukar anses som det första riktiga kollektivavtalet i Sverige. Ett fackförbund som accepterar att en viss grupp får gå med lägre lön förlorar alltid i längden. Denna fackliga erfarenhet gäller även de invandrade arbetarna. De är självklart välkomna in i kollektivet för gemensamt skydd mot lönedumpning.
Här skiljer vi oss inte från våra fackliga kamrater i USA eller Spanien. Men den höga organisationsgraden i Sverige och den höga täckningsgraden med kollektivavtal – mellan 80-90 procent av företagen med anställda – gör den fackliga verksamheten effektivare.
I Sverige skall det inte finnas ett A-lag med svenska arbetare och ett B-lag med underbetalda invandrare. Lika lön för lika arbete oberoende av kön, ras eller etnisk härkomst, är ett mål som det är nödvändigt att sträva emot i en sund facklig verksamhet.

KURT JUNESJÖ april 2002