ARTIKEL till Göteborgsposten

Integritet och pedofiler

 

På det privata daghemmet Glädjen i Karlstad misstänks en av de anställda för att vara pedofil och ha förbrutit sig mot sex eller sju av barnen.

 

En kvinnlig förskollärare i Stockholm stängs av från sitt arbete därför att hennes sambo för tio år sedan dömdes för sexuella övergrepp på ett barn. Hon hade arbetat i 16 år utan anmärkningar då föräldrarna krävde hennes omedelbara avgång.

En man, anställd inom barnomsorgen i Rinkeby, misstänks för våldtäkt på en sexårig pojke i sexårsverksamheten. Han är inte tidigare känd av polisen för denna typ av brott.

Dessa tre händelser, inom en tidsrymd om mindre än 14 dagar, visar på barns utsatthet inom barnomsorgen.

Gör den det? Är bilden riktig? I det tredje fallet tonades bilden snabbt ner och mannen släpptes eftersom misstanken inte var styrkt. I det andra fallet är det ju inte ens fråga om något övergrepp. Övergreppet riktas i så fall mot den anställda som i 16 år arbetat helt utan anmärkning, för att frågan piskats upp av föräldrarna.

Sverige är ett typiskt enfrågeland. Idag är det övergrepp som pedofiler begår, som är den stora frågan. Den ansvariga ministern förklarar att man ska vidta alla åtgärder för att komma till rätta med detta problemen. En utredning har tillsatts som ska utreda polisregisterkontroller av dem som anställs eller är anställda inom barnomsorgen.

Självklart ska inga barn behöva utsättas för sexuella trakasserier. Men löper då barn inom barnomsorgen stor risk att bli utsatta för sexuella trakasserier? Sannolikt inte. Barnpsykiater Klara Gumpert förklarar att de flesta övergreppen mot barn begås av någon i familjen eller i de vuxnas vänkrets. Antalet övergrepp inom skol- och barnstugevärlden är i vart fall enligt statistiken mycket begränsat (Svenska Dagbladet den 2 oktober 1997).

Vad ska man då göra. Ingen av de aktuella personerna var tidigare misstänkt för övergrepp mot barn. En polisregisterundersökning skulle därför givit nollsvar. Men sambon som begått sexuella övergrepp hade man ju upptäckt.

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Tanken med att straffregistret är sekretessbelagt, är att skydda den straffades integritet. Och plötsligt blir dessa uppgifter kända för en mycket större krets. Och om man som anställd eller anställningssökande skaffar sambo ska denne också undersökas?

Ska man kanske begränsa antalet män inom barnomsorgen, eller sätta dem under särskild övervakning, så att män alltid ska arbeta två och två? Och personal som är avvikande på andra sätt, falskdeklaranter, droganvändare, psykiskt sjuka, bör man väl också kunna gallra bort genom registerundersökningar, drogtester och läkarundersökningar?

Ett arbete i en barnstuga bygger på att personalen där är kunnig och välutbildad. Vad som nu håller på att ske i Sverige är att offentlig verksamheten privatiserats. Den som förestår och leder barnverksamhet eller för den delen äldreomsorg behöver inte längre vara utbildad för denna omsorgsuppgift, utan kan som i ett av de aktuella fallen vara försäljare. Vad som räknas är hur billigt verksamheten kan bedrivas, inte kvalitéten.

Det här får två effekter som har stor betydelse för våra barn. De anställda vågar inte avslöja missförhållanden på barnstugan. Då skapar de oro hos föräldrarna och arbetsgivaren blir av med entreprenaden och de får inte behålla jobbet. Till råga på eländet kan den anställde som skvallrar enligt arbetsdomstolens praxis sägas upp om det var illojalt. Hon kanske inte lyckas bevisa att det var verkliga missförhållanden som hon påtalat utan misstänks för att ha gjort det i ont uppsåt för att skada arbetsgivaren.

Den andra aspekten är att flertalet av de regler som tillkommit för att vi som medborgare ska få insyn i verksamhet som är skattefinansierad, offentlighetsprincipen, inte gäller om verksamheten drivs i privat regi.. Syftet med offentlighetsprincipen är bl.a. att genom insyn och offentlig debatt förhindra missförhållanden och korruption. Personal som är privatanställd saknar dessutom den grundlagsfästa yttrandefrihet som offentliganställda har.

En kunnig, duktig och välutbildad personal som är orädd och vågar gripa in mot missförhållanden, är mycket viktigare än nya integritetskränkande undersökningar. De i debatten föreslagna åtgärderna är kosmetika som inte angriper det verkliga problemet, bristande kvalitet. Ministern eller kommunalpolitikern kan framstå som dådkraftig utan att det kostar några pengar. De enda som är förlorare är personalen som får sin integritet än mer kränkt. För en verksamhet som vårdar människor ska inte bygga på kontroll och misstänksamhet, utan på att personalen ska vara öppna och fria att debattera missförhållanden. Det är ett mycket viktigare hjälpmedel att upptäcka och åtgärda saker som är fel.

1975 kompletterades den svenska grundlagen, regeringsformen, med en särskild rättighetskatalog som ska skydda medborgarens fri- och rättigheter och därmed integritet. 1995 började den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna och friheterna att gälla som svensk lag. Båda dessa författningar innehåller ett långtgående skydd för den personliga integriteten.

Men på svenska arbetsplatser, finns inte detta integritetsskydd. Arbetsgivaren har, enligt domar i Arbetsdomstolen, rätt att såväl företa tvångsvis medicinsk läkarundersökningar av de anställda för att undersöka om de använder droger, som att visitera den anställde vid misstanke om brott. För denna typ av undersökningar finns inga som helst rättssäkerhetsgarantier.

Arbetsgivaren har alltså i dessa fall rätt att agera både polis, åklagare och domare.

Vad är det som håller på att hända egentligen? Är vi på väg tillbaka det samhälle där arbetsgivaren, eller husbonden som det hette enligt 1833 års legostadga, får vara polis, åklagare och domare?

Ska man verkligen utöver alla möjligheter till integritetskränkande ingrepp som arbetsgivaren redan har idag, dessutom låta honom få tillgång till straffregistren? Det är ingen effektiv metod att komma åt det aktuella problemet. I inget av de aktuella fallen hade en sådan undersökning kunnat förhindra de påstådda brotten.

Men huvudskälet mot en sådan utveckling är att det i dag finns en stark strömning för att förstärka den enskildes rättsskydd i hela Europa. Detta är en utveckling som inte ska göra halt i förhållandet arbetsgivare/arbetstagare.

Vad som behövs i Sverige är en förstärkning av skyddet för den anställdes personliga integritet på arbetsplatsen, inte en försvagning.