Aftonbladet ej publ.

Jämställdhetsministern fifflar med jämställdheten

I Sverige har vi en Jämställdhetsombudsman och en Jämställdhetsminister. JÄMO heter Lena Svenaeus och Jämställdhetsministern heter Ulrica Messing och är samtidigt Arbetsmarknadsminister. Men de verkar ha helt olika syn på vad jämställdhet mellan könen egentligen är.

Det framgår av ett inte särskilt uppmärksammat remissyttrande från JÄMO till regeringens förslag till en förändrad arbetsrätt. Att det inte är uppmärksammat är egendomligt.

JÄMO konstaterar nämligen att regeringens jämställdhetsminister inte alls har beaktat jämställdhetsperspektivet i sitt förslag till förändringar i anställnigsskyddslagen. Detta trots att Arbetsmarknadsdepartementet i direktiv till andra departement, föreskrivit att man ska granska denna aspekt i alla förslag som läggs i regeringskansliet.

 

Messing däremot anser i en rapport från departementet att Kvinnor och Äldre är de som är "Vinnare i förslaget". Vad kan anledningen till denna helt skilda uppfattning vara?

 

Kvinnor, invandrare och handikappade tillhör de mest diskriminerade grupperna på den svenska arbetsmarknaden. Kvinnor har lägre lön, cirka 80 % av männens. De har sämre arbetsvillkor. Cirka hälften av LO:s unga kvinnor har tidsbegränsad anställning, och saknar därmed helt anställningsskydd, medan endast 25 % av LO:s unga män har motsvarande anställningsform. Knappt hälften av LO:s unga kvinnor har deltidsanställning, trots att ett flertal vill ha högre anställningsgrad. De får därigenom sämre möjlighet att försörja sig på sin lön och osäkrare anställningsförhållanden. Endast cirka 12 % av LO:s unga män har deltidsanställning. Invandrare diskrimineras vid nyanställning. Här är t.o.m. arbetsförmedlingen behjälplig med att sortera bort anställningssökanden med utländska namn, enligt en uppmärksammad artikel i Svenska Dagbladet för cirka ett halvår sedan. Handikappade har, med dagens arbetsmarknadsläge, inga som helst möjligheter att komma in på den reguljära arbetsmarknaden.

 

Vad säger då JÄMO?

 

Regeringen utvidgar kraftigt möjligheterna till tidsbegränsade anställningar.

 

JÄMO säger att Anställningsskyddslagen är en viktig och integrerad del av det skydd som jämställdhetslagen ger. En ökad användning av tidsbegränsade anställningar ger minskade möjligheter till insyn och kontroll av arbetsgivarens behandling och diskriminering av kvinnor. Arbetsgivaren behöver ju inte motivera varför en tidsbegränsad anställning upphör, och man kan då inte konstatera om det rör sig om diskriminering eller inte. I klartext en förintande kritik ur jämställdhetssynpunkt.

 

I regeringens förslag till lag, övergår dessutom rätten att, i princip förändra hela lagens skyddssystem, till den lokala fackliga organisationen.. JÄMO konstaterar, att i merparten av alla diskrimineringsfall som kommer till Jämställdhetsombudsmannen, stöds den diskriminerade inte av den lokala fackliga organisationen, men däremot av den centrala. Man bör därför inte bör flytta ner rättigheterna att förändra anställningsskyddslagen till lokal nivå, innan man har utrett vad det praktiskt betyder för individens skydd mot diskriminering. Återigen en förintande kritik ur jämställdhetssynpunkt.

 

Regeringen föreslår vidare att företrädesrätten till ny anställning kortas från tolv till nio månader. JÄMO konstaterar att denna regel får negativa konsekvenser för föräldralediga kvinnor, eftersom en sådan ledighet oftast varar längre än nio månader. Återigen en förintande kritik ur jämställdhetssynpunkt.

 

Den föreslagna lagstiftningen ska vidare ge rätt till högre anställningstidsmått för deltidsanställda. JÄMO konstaterar att företrädesrätten till heltidsanställning inte ger någon rätt till heltidsanställning, utan endast ordnar kön. JÄMO har i sin verksamhet kommit i kontakt med många arbetsplatser där man har satt i system att endast anställa på deltid. Detta förhållande påverkas över huvud taget inte av regeringens förslag om företrädesrätt till högre anställningsgrad. Regeringen föreslår också att vikariatsanställningar över tre år ska förbjudas. JÄMO konstaterar att värdet av detta förslag är tveksamt, eftersom arbetsgivaren har möjlighet att erbjuda annan form av tidsbegränsad anställning, eller att inte anställa den som börjar komma upp i tid för att få tillsvidareanställning eller någon anställning alls. Kvinnorna som "vinnare" i förslaget enligt Messing har således bara fått en papperstiger i utbyte mot allvarliga försämringar enligt JÄMO.

 

JÄMO konstaterar vidare att i en färsk undersökning från Stockholms Universitet, ansåg nästan varannan afrikan och var tredje asiat och arab, att den etniska bakgrunden var orsak till att man inte fick sökta arbeten. Mot denna bakgrund borde förslaget också bedömas utifrån vilka effekter det kan tänkas få för invandrares och funktionshindrades arbetssituation. Dessa grupper hade man glömt (?) i arbetsmarknadsdepartementets förslag.

 

.

Sammanfattningen av JÄMOs remissvar är. Kvinnor, invandrare och handikappade, dvs de som redan har det svagaste skyddet på den svenska arbetsmarknaden, är de som drabbas hårdast av regeringens förslag till försämringar i anställningsskyddslagen.

 

I ett internt papper från Finansdepartementet som genom faxmisstag kom på avvägar i somras, konstateras att försämringarna av arbetsrätten inte har någon ekonomisk betydelse. Däremot är det en viktig signal till näringslivet (SV D 1996-07-13). Det är alltså signalen till näringslivet som är Messings viktigaste fråga inte jämställdheten.

 

JÄMO klär av arbetsmarknadsministern inpå bara mässingen, på sitt sakliga och försynta sätt. Att Messing som socialdemokratisk arbetsmarknadsminister kan ställa upp på ett sådant förslag är svårförståeligt, men att hon kan göra det som regeringens jämställdhetsminister är obegripligt. Nog borde de svenska kvinnoförbunden ställa krav på Ulrica Messing, att hon åtminstone avgår som jämställdhetsminister. Jämställdheten är knappast betjänt av en sådan apostel.

Kurt Junesjö

förbundsjurist