Artikel till LO-tidningen 100-årsjubileum

STREJK

"Kollektivavtalet är förlegat. Det medför att arbetstagaren och arbetsgivaren inte kan komma överens om flexibla anställningsvillkor som gynnar båda parter."

Det här får vi veta inte bara i SAF:s annonskampanjer, utan även på de stora tidningarnas ledarsidor. Småföretagare, som Ferrita och Kurt Kellermann AB, som vägrar teckna kollektivavtal framställs som hjältar och representanter för en ny tids moderna arbetsgivare som själva direkt och i god samförståndsanda kommer överens med sina arbetstagare.

1879 sänkte sågverken i Sundsvall arbetarnas löner med 15-20 %. Det blev startskottet för den dittills största strejken i Sverige med 5.000 arbetare. Den bröts av att landshövdingen Curre Treffenberg. Han satte in militär som fängslade alla som deltog i strejken med ett undantag. De som skrivit på individuella anställningsavtal ansågs ha rätt att lägga ner arbetet. Varför? Jo, konstruktörerna av 1864 års näringsfrihetsförordning som var den tidens "flexibla" lagstiftningen gynnade avsiktligt de individuella avtalen framför sådana som slöts kollektivt. Så SAF:s idéer är inte särskilt nya. Det enda som är nytt, är att man numera har nya ord; man kallar det för flexibilitet.

Curre Treffenbergs fängslade arbetarna. Han menade att eftersom de strejkade så var de utan laga försvar, som det hette när folk var arbetslösa på den tiden. Och som lösdrivare hade han rätt att häkta dem. Men en av effekterna av 1864 års lagstiftning var just att det var tillåtet att förhandla om lönen så ingripandet var sannolikt inte lagligt. Men överheten som har makten brukade och brukar faktiskt alltjämt tolka lagarna så som det passar bäst för att bevara det bestående.

Trots att Sundsvallsstrejken misslyckades, visade den vad arbetarna förmådde när de samlade sig. Den blev ett viktigt startskott för fackföreningsrörelsen i Sverige.

Då var en annan strejk tio år tidigare i Stockholm mera lyckosam. 1869 hade mureriarbetarna 10 riksdaler och 50 öre per tusen tegel. Vid Gruppens Gärde uppfördes ett nytt sockerbruk. Byggmästare Jansson ville bara betala 8 riksdaler och 50 öre. När murarna i Stockholm fick höra detta lade de ner arbetet och marscherade den 5 juli 1869 ner till Gruppens Gärde. När arbetsledaren vägrade höja lönen för murarna där tog Stockholmsarbetarna med sig arbetarna till ett gemensamt möte på Gärdet. Där organiserade man sig om avtalskrav och den fortsatta strejken. Flera arbetsgivare började då sänka lönerna. Strejken fick en nästan total uppslutning i Stockholm. På vissa arbetsplatser, där arbetsgivaren ännu inte hade sänkt lönen, var arbetarna svårövertalade att delta i strejken. De ville inte strejka mot sina arbetsgivare som betalade den rätta lönen. De utsattes då för ett ganska hårt grupptryck för att ändå delta.

Arbetarna utsåg en arbetsgrupp som tog fram ett avtalsförslag om 11 riksdaler per tusen tegel. Efter bara några dagar hade nästan samtliga byggmästare i Stockholm skrivit på avtalet. Som en följd av strejken bildades Stockholms Murarförening. Detta avtal brukar anses som den första riktiga kollektivavtalet i Sverige.

Har då inte SAF rätt? Det visar väl exemplen när man måste gå tillbaka till 1869 och 1879 för att finna stöd för att strejkrätten och kollektivavtalen är viktiga!

Nej, men det är så enkelt att samma principer som gällde då fortfarande gäller.

Det hade mureriarbetarna dyrt fått lära sig.

Om inte samtliga deltog i stridsåtgärden, alltså även de anställda hos de byggmästare som inte sänkt lönen, så skulle de misslyckas. De måste uppträda solidariskt.

De avtalade villkoren måste gälla lika för alla, annars skulle avtalet inte hålla. Om byggmästare Jansson fick behålla sin lägre ersättning, skulle de andra arbetsgivarna antingen också bli tvingade att sänka sina ersättningar eller konkurreras ut.

De arbetare som deltog i strejken stöddes med understöd från de som inte deltog. Man uppträdde solidariskt.

Och utan en organisation som samlar ihop och företräder arbetarnas intressen skulle man få svårt att behålla det man uppnått genom strejken.

REGLER OM STRIDSÅTGÄRDER

"Att strejka är att skjuta sig själv i foten." Detta är en annonskampanj som SAF drev förra våren. Nu publiceras annonsen gratis i LO-tidningen. Varför? Läs annonsen! Den är mycket skickligt och övertygande gjord, men granskar man annonsen närmare så är nästan allt fel. Det första felet står redan i inledningsmeningen.

Arbetstagarna har inte fått rätten att strejka genom 1928 års lagstiftning om kollektivavtal. Att arbetarna i förhandling om löner hade rätt att innehålla sin avtalsprestation godtogs faktiskt så tidigt som 19?? Av högsta domstolen. Tvärtom, infördes genom 1928 års lagstiftning om kollektivavtal kraftiga begränsningar i strejkrätten i Sverige. Mot lagstiftningen strejkade 300.000 arbetare. Det är den i den största politiska proteststrejken som någonsin varit i Sverige.

Arbetarnas strejkrätt har inte givits dem av staten. 1869 års murarstrejk och 1879 års strejk i Sundsvall var bara de första stapplande stegen för arbetarna att kämpa till sig rätten att strejka. Samhället och arbetsgivarna har alltid fruktat arbetarnas solidariska uppträdande. Varje steg för att få igenom strejkrätten har följts av repressalier. Av staten t.ex. genom 1899 års lagstiftning som gav fängelsestraff åt dem som försökte påverka arbetare att delta i strejken. Genom avskedande och svartlistning av arbetare som organiserade strejker. Det medförde att många fackligt aktiva för att få jobb var tvungna att emigrera till USA. Så småningom insåg arbetsgivarna att det var bättre att förhandla och teckna avtal som accepterades av båda parter än att ha ett avtalslöst ständigt krig.

1928 ÅRS LAGSTIFTNING

1928 lag om kollektivavtal och arbetsdomstol är i princip samma lagstiftning som fortfarande gäller idag om strejk. Reglerna är egentligen oerhört enkla.

När fackförbundet har skrivit på kollektivavtalet då är det fredsplikt. När kollektivavtalet efter uppsägning har upphört att gälla då finns det egentligen inga inskränkningar i strejkrätten.

Fackliga förtroendemän och ombudsmän är så vana vid att lagstiftning bestämmer allt i deras vardag att de ofta blir alldeles förvirrade när en stridsåtgärd trätt i kraft. För strejken under avtalslöst tillstånd är i princip helt fri.

När facket en gång har skrivit på lönekollektivavtalet är däremot rättsläget nästan lika enkelt åt andra hållet. Inga stridsåtgärder är tillåtna.

Det finns vissa undantag.

Facket har rätt att sympatistrejka med annan lovlig stridsåtgärd. Dessutom får facket besluta om indrivningsblockad, alltså att sluta arbeta om arbetsgivaren inte betalar klar och förfallen lön. För en sådan åtgärd behöver facket inte ens varsla. I annat fall ska facket berätta sju dagar i förväg hur stridsåtgärden ser ut och när den är tänkt att träda i kraft.

Att det är så här enkelt förstår man egentligen inte om man läser bestämmelserna i medbestämmandelagen 41-45 §§.

STREJKEN OMODERN

SAF säger att företagen idag är så sårbara att strejken är ett dödligt vapen som kan avliva företagen.

SAF har därför ett antal recept för att begränsa strejkrätten. Sverige ska införa samma regler som i Danmark, nämligen att en stridsåtgärd inte får vara oproportionerlig gentemot det mål som facket uppnår med stridsåtgärden och det verkar väl inte så dumt, att man bara har rätt att vidta stridsåtgärder som är lagom stora?

Proportionalitetsprincipen används av många länder och även av EG-domstolen och Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Industrifacket stämdes till Arbetsdomstolen av AB Kurt Kellermann. Bolaget menade att fackets stridsåtgärd för att få kollektivavtal för sina två medlemmar stred mot europakonventionen då den kränkte arbetsgivarens negativa föreningsrätt, dvs. hans rätt att slippa gå med i en arbetsgivarorganisation. Fackets stridsåtgärd var inte proportionell eftersom medlemmarna, enligt arbetsgivaren, redan hade lika bra villkor som kollektivavtalet skulle ge.

Att arbetsgivarens negativa föreningsfrihet skulle vara kränkt är så krystat att man har svårt för att tro att en jurist med hedern i behåll skulle kunna argumentera så. En arbetsgivare som utsätts för en stridsåtgärd kan få kollektivavtal på två sätt. Antingen gå in i en arbetsgivarorganisation eller teckna hängavtal eller motsvarande. Då tvingas ju arbetsgivaren antingen att gå in i en arbetsgivarorganisation, och det kränker hans negativa föreningsfrihet, eller teckna ett avtal som en arbetsgivarorganisation har godkänt ett sk hängavtal.

Nu kan man tyvärr inte skratta åt detta. Hotell- och Restauranganställdas Förbund försökte få ett kollektivavtal med Torgny Gustafsson på Gotland. När man inte fick det blockerade man företaget år 1987-90. Det var snubblande nära, att Europadomstolen gått på just det resonemanget som användes i målet Kellermann att ta bort en stor del av strejkrätten i Sverige. Från den 1 januari 1995 gäller nämligen Europakonventionen som lag i Sverige.

Hur kan man tolka lagen så? Att vidta en stridsåtgärd för att få ett kollektivavtal är ju arbetarens enda sätt att sätta makt bakom orden. Ett kollektivavtal kostar arbetsgivaren pengar eftersom han dels måste betala ut efter vissa minimiregler och dels inte själv efter uppsägning av de anställda kan sänka lönen om företaget går dåligt, som skedde i Sundsvallsstrejken. Juridiken är inte någon objektiv vetenskap om nu någon trodde det. Många jurister är konservativa och tänjer lagens bokstav till det yttersta för att komma åt strejkrätten.

Nu lyckades inte Gustafsson i Europadomstolen och än mindre Kellermann i Arbetsdomstolen, men man kan väl förstå att SAF är intresserade av att införa proportionalitetsprincipen som allmän princip i Sverige. Sätter man juristerna till att bedöma om en strejk är proportionerlig då kan man räkna med att många strejker inte längre blir tillåtna i Sverige. Och inte bara det. Arbetsgivaren kan alltid göra en fredspliktsinvändning dvs. säga att strejken inte är tillåten eftersom den är oproportionell, och då måste facket stoppa stridsåtgärden ända tills domstolen har prövat frågan. På det sättet kan arbetsgivaren, även om man kanske inte tror så mycket på det han säger, ändå vinna någon eller några veckor innan stridsåtgärden träder i kraft. Under den tiden kan han bygga upp lag och annat och strejken blir mindre effektiv.

Nu är det inte bara SAF som vill begränsa strejkrätten. Staten, dvs. riksdag och regering, har i princip oberoende av partifärg varit väldigt intresserade av att nagga strejkrätten i kanten. 1938 fanns långt framskridna planer på lagstiftning som skulle skydda att tredje man inte råkade illa ut vid fackliga stridsåtgärder. Både SAF och LO hade då ett intresse av att själva reglera arbetsmarknadsstriderna. Bakgrunden till 1938 års huvudavtal, även kallat Saltsjöbadsavtalet. I det avtalet bestämde SAF och LO vad som skulle vara skyddsarbete, alltså sådant arbete som skulle fortsätta oberoende av en stridsåtgärd, för att inte obotligt skada maskiner och annan utrustning, att inte genom stridsåtgärd störa samhällsviktiga funktioner, eller vidta den i otillbörligt syfte.

Denna överenskommelse medförde samförstånd mellan parterna. Staten höll sina fingrar borta från strejkrätten. Under förvintern 1990 gick det inte längre. Den socialdemokratiska regeringen införde då ett förslag om tvåårigt strejkförbud och lönestopp på grund av, som man ansåg en galopperande löneutveckling. LO-styrelsen som är tillfrågad i förväg drabbades antagligen av en tillfällig blackout, och godkände åtgärden. Nu blev det sådan oro i leden att det blev regeringskris, regeringen avgick och förslaget togs tillbaka.

MBL OCH STREJKRÄTTEN

Idag står reglerna om strejkrätt och fredsplikt i medbestämmandelagen. Den bestämmelse som kom till genom 1928 års lagstrittning 42 § MBL,