Utlandsavtalet ett nerköp!

Avtalssekreterare Erland Olauson LO är en av Sveriges bästa arbetsrättsjurister, kanske den duktigaste. Samtidigt är han en av huvudförfattarna till utlandsavtalet mellan LO och Svenskt Näringsliv. Det är klart att jag då känner mig drabbad när han i ett inlägg I DA om min krönika säger: ”Slarvigt Kurt Junesjö”

Men när jag läser vad Erland Olauson skriver förstår jag inte riktigt. Jag börjar med ”felen” som jag uppfattar dem i tur och ordning:

”Fel” 1 ”Utlandsavtalet är inte ett avtal”

Kollektivavtal är en av arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation och fack undertecknad skriftlig handling som gäller förhållandet arbetsgivare/arbetstagare. Också ett avtal mellan huvudorganisationerna i det här fallet LO och Sv Näringsliv är ett kollektivavtal, men binder normalt endast dessa, inte de anslutna förbunden. Denna typ av rekommendationsavtal är en typ av kollektivavtal som SAF och LO slutit under hela min yrkesverksamma tid (snart 40 år). Den rättsliga effekten är bl.a. att huvudorganisationerna kan bli skadeståndsskyldiga om de motverkar rekommendationen. Ett kollektivavtal anser jag vara ett avtal.

”Fel” 2 ”Du menar att det är farligt att fredsplikt gäller för ’alla avtalsfrågor som rör ett företag som erhållit inträde i arbetsgivareförbund inom Svenskt Näringsliv’ ”.

Det står faktiskt inte så i artikeln. Det står att skrivningen är fluffig och därmed farlig i tolkningshänseende.  Jag har kört ett antal mål på fluffiga skrivningar i AD och förlorat, även då arbetstagarparten haft uppfattningen att det de påstår ha varit täckt av avtalet. Jag har för övrigt sett att i flera av de förslag som nu är under förbundsförhandling så är just denna text utbytt så att det klart framgår att fredplikten enbart gäller mot det egna arbetsgivareförbundet. Så, så glasklar var väl ändå inte texten eftersom man måst skriva om just denna text på förbundsnivå.  Men det är ju bra, så är en av dåligheterna i avtalet borta, men det finns fler.

Ja så skulle jag kunna fortsätta när det gäller de övriga anmärkningar som Erland Olauson riktar mot min krönika. Men det är rena värderingar, inte rättsliga fakta som vi har olika uppfattningar om. Skulle jag ge mig in på dessa värderingar så skulle den här texten bli så erbarmligt tråkig att ingen skulle orka läsa den.

Låt mig i stället berätta varför jag tycker att Svenskt Näringslivs och LO: s rekommendationskollektivavtal är ett nerköp.

När ett utländskt företag i dag går in i ett svenskt arbetsgivareförbund blir det (om branschavtalet är tillämpligt på utländska företag, vilket inte alla är) bundet av branschens kollektivavtal. Det innebär att arbetsgivaren från första dagen han utför arbete i Sverige är tvingad att tillämpa avtalsbestämmelserna, bl. a bestämmelserna om minimilön. Det är inte bra för ofta ligger minimilönerna så lågt att det ger lönedumpning, men det är en fast tvingande lön.

Vad händer enligt rekommendationskollektivavtalet? (Vi talar nu om detta, inte om de mindre sannolika förbättringar i detta som fackförbunden skulle kunna tvinga fram i de förbundsförhandlingar under fredsplikt som nu pågår.)

”Arbetsgivarförbundet skall tillsammans med det ansökande företaget göra en skyndsam genomgång av den verksamhet som företaget avser bedriva. Härvid preciseras var, i vilken omfattning och under vilken tid arbete kommer att utföras samt hur förbundsavtalets regler vad avser de frågor som anges nedan skall tillämpas i det enskilda fallet.”

Enligt avtalet fastställer alltså arbetsgivaren ensidigt lönen, och förbundet är bundet av fredsplikt.

Vilka normer ska då arbetsgivaren tillämpa? Är det avtalets minimilön, eller vad? Så här står det i avtalet:

Vid bestämmande av lönenivå i det enskilda fallet, dvs för varje arbetsgivare och för varje uppdrag specifikt, skall förbundsavtalens lönepolitiska principer tillämpas. Vidare skall den existerande lönestrukturen i det utländska företaget beaktas.

Den här texten innebär att lönen i det enskilda fallet är obestämd. Det är nämligen två stycken principer som blandas vilket innebär att det inte kan bli något entydigt svar, inte ens minimilönen enligt branschavtalet är garanterad. Sedan finns det möjligen en tvistelösningsmodell i avtalet vilket i bästa fall innebär att en skiljenämnd ska ta ställning, eftersom förbunden är bundna av fredsplikt. Men det finns inga i avtalet fasta tidsramar för när tvisten ska avgöras. Jämför det med att arbetsgivaren enligt den ordning som nu gäller utan utlandsavtal är skyldig att från första dagen tillämpa avtalets lönebestämmelser. Det är möjligt att förbunden i kommande avtalsförhandlingar måste höja minimilönerna för att skydda sig mot sådan lönedumpning, men i övrigt är ju dagens löneavtal helt överlägsna utlandsavtalet.

Jämför med indrivningsblockaden Preemraff, som min krönika handlade om. Byggnads har enligt det svenska förbundsavtalet automatiskt rätt till lönelistor för granskning, och kan lägga en indrivningsblockad om inte arbetsgivaren betalar avtalsenliga löner. Från första löneutbetalningsdagen i Sverige.

Hur länge tar det innan man fastställt lönen för de utländska avtalen enligt utlandsavtalet? Och vilken lön är det om man ska ta hänsyn till den existerande lönestrukturen i Estland. Och är företaget kvar i Sverige när lönen fixerats?

Det finns enligt min uppfattning ingen anledning att träffa ett utlandsavtal som försämrar det skydd som redan finns enligt de nu gällande avtalen. De nödvändiga anpassningarna till EG-rätten, gör man mycket bättre ur ett fackligt överläge, där facket har lönen bestämd, än i ett fackligt underläge där lönen i ett sent läge  ev bestäms i skiljenämnd vid oenighet.  Därför är det här avtalet ett nerköp och till det finns det många fler anledningar än de jag redovisat.