Yttrandefrihetsförslag en papperstiger

Den offentliga verksamheten inte minst vården drivs i allt större utsträckning i privaträttslig form, trots att den är skattefinansierad. Men skyddet för rättsäkerhet, och insyn i skattefinansierad verksamhet bygger i stort fortfarande på en lagstiftning som endast gäller för myndigheter. Det gäller rätten att ta del av allmänna handlingar, de offentliganställdas yttrandefrihet, skyddet för offentliga tjänstemäns oberoende ställning, skydd som den privatanställde helt saknar. Detta skydd och därmed den grundlagsskyddade yttrandefriheten för de anställda försvinner när en verksamhet blir privat. Låt oss ta ett välkänt exempel.

Sarah Wägnert vänder sig till Rapport och avslöjar missförhållanden på ett privat drivet vårdhem. Hon vet att hon som provanställd saknar anställningsskydd och säger därför upp sig själv. Hon är en vardagens hjälte och får en egen Lex Sarah. Den ska skydda yttrandefriheten vid privat vård av gamla.

Men Lex Sarah säger att personal som upptäcker missförhållanden inte ska vända sig till, Socialnämnden, Socialstyrelsen, press eller tidningar utan till sin arbetsgivare för att få rättelse. Varför? Jo Lex Sarah skyddar i första hand den privata vårdgivarens verksamhet, inte de gamla som man kan tro. Lagen ändrar inte Arbetsdomstolens dåliga praxis att den privatanställde till skillnad från den offentliganställde vårdaren, inte får vända sig till offentlig myndighet, press eller TV, för att klaga på missförhållanden. Den privatanställde ska i första hand söka rättelse hos sin arbetsgivare. Och den lagen sägs vara en seger för yttrandefriheten. Men trots lagen händer det saker.

Ett skyddsombud på ett privatiserat bussbolag blev avskedad när han för tidningarna berättade att en allvarlig olycka berodde på att bussens däck var utslitna. En lokalvårdare på ett sjukhus i Kalmar, blev omplacerad när hon anmärkte på missförhållanden i vården vid sjukhuset. En vårdare på ett privat daghem för lätt utvecklingsstörda barn fick nytt arbetsschema så att hon inte kunde arbeta kvar. Hon hade anmält vårdföreståndaren till Socialstyrelsen för när hon tvingade en pojke som sade fula ord att skölja munnen med diskmedel. Det skulle vänja honom av med att svära.

När Mona Sahlin hörde dessa modiga personer på ett seminarium för yttrandefrihet som Kommunalarbetareförbundet ordnat, lovade hon på stående fot en lag till skydd för yttrandefrihet i privat driven offentlig verksamhet. Resultatet är, Meddelarfrihet för anställda i verksamheten med anknytning till det allmänna, DS 2001:19.

De offentliganställda har en helt suverän yttrandefrihet. De är inte som privatanställda skyldiga att visa sin arbetsgivare lojalitet utan har full frihet att avslöja missförhållanden. De offentliganställda har en direkt grundlagskyddad yttrandefrihet. De har samma rätt att yttra sig som vilken medborgare som helst. Kommunen eller staten får som arbetsgivare bara hindra den anställdes yttrandefrihet när det finns uttrycklig sekretess genom lag.

För privatanställda saknas lagskydd för yttrandefriheten. Som fastslås i Lex Sarah är det arbetstagarens lojalitet med arbetsgivaren som kommer i första rummet.

Det allvarliga är att utredningens lagförslag precis som i Lex Sarah utgår från den privata arbetsgivarens perspektiv. Avsikten är inte att jämställa offentlig- och privatanställdas yttrandefrihet i verksamhet som privatiserats.

Det privata ambulansföretaget Samariten misskötte enligt personalen verksamheten. Fordonen var dåliga, livräddande utrustning saknades i fordonen etc. Tre anställda jobbade för att förbättra förhållandena. De kopplade bl a in sin egen fackförbundstidning. Samariten sade upp dem för att de varit illojala.

Arbetsdomstolen konstaterade att uppsägningarna var felaktiga, de hade haft rätt att vända sig till sin facktidning. Men det intressanta är att den arbetstagare som var aktivast för att försöka få en förändring av missförhållandena, Susanne, fick ett lägre skadestånd än de andra. Den naturliga slutsatsen är att hade hon varit än aktivare hade hon t o m kunnat bli av med jobbet. Det här är i ett nötskal vad Arbetsdomstolens nuvarande praxis innebär. Arbetstagarens skyldighet att visa lojalitet med den private arbetsgivaren är överordnad samhällets intresse av insyn.

Vad föreslår nu utredaren för förändringar för att komma till rätta med dessa missförhållanden? Han föreslår en särskild lag, där skyddet för yttrandefriheten består av tre delar.

1.  Förbud för arbetsgivaren att straffa arbetstagare då denne utnyttjar rättigheter enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

2.  Skydd mot efterforskning från arbetsgivarens sida om vem som lämnat uppgifter för publicering.

3.  Skydd mot fortsatta trakasserier från andra anställda mot sådan arbetstagare som lämnat uppgifter.

Läser man bara lagförslaget utan att förstå hur det är uppbyggt så verkar det ge ett tillfredställande skydd för yttrandefriheten i privatiserad offentlig verksamhet. Men hela förslaget är en papperstiger. Det finns nämligen ett stort undantag från skyddet.

Arbetstagaren är inte skyddad när yttrandefriheten utnyttjas i strid med företagshemlighetslagens bestämmelser. Det verkar ju i och för sig rimligt. Ingen arbetstagare skall skyddas om han eller hon t.ex. lämnar ut arbetsgivarens kundregister till konkurrenten eller en ritning till ett nykonstruerat snödäck. Men företagshemlighetslagen innebär mer än så. Den medför att man överlåter åt arbetsgivaren att bestämma vad som är företagshemlighet så länge det är information om affärs- eller driftsförhållanden som kan skada arbetsgivaren ur konkurrenssynpunkt.

I företagshemlighetslagen finns ett undantag för allvarliga missförhållanden i arbetsgivarens verksamhet, eller straffbar verksamhet som arbetsgivaren bedriver och som kan ge fängelse. Sådana uppgifter har arbetstagaren rätt att lämna ut.

Det är möjligt att arbetstagaren har rätt att lämna ut ett schema som visar att arbetsgivaren bedriver verksamheten på natten med orimligt låg personaltäthet. Det vet vi inte idag. Företagshemlighetslagen är inte prövad i det avseendet och den arbetstagare som - om utredarens förslag blir lag - vill testa den, riskerar att på kuppen bli av med jobbet. Tyvärr är vi vanliga arbetstagare inte så modiga som Sarah Wägnert, att vi är villiga att riskera våra jobb.

Det finns två frågor man kan ställa sig när man läser departementsutredningen, Meddelarfrihet för anställda i verksamhet med anknytning till det allmänna.

1.      Varför lägger utredningsmannan ett förslag som slopar principen att allt är offentligt som inte är hemligt enligt sekretesslagen och ersätter den med principen att arbetsgivaren i stort fritt bestämmer vad som ska vara hemligt när verksamheten privatiseras?

2.  Den andra frågan är hur journalistkåren kan låta ett så här dåligt förslag passera näst intill obemärkt? Journalistförbundet har visserligen i sitt remissyttrande i princip avrättat utredningsförslaget, men större delen av den svenska pressen tiger still. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt som Arbetslivsinstitutet i många studier visat, att tystnaden på jobbet breder ut sig.

Kan man konstruera en lagstiftning så att den skyddar yttrandefriheten när offentlig verksamhet drivs privat. Ja, det är praktiskt enkelt. Jämställ yttrandefriheten för privatanställda i offentligt driven verksamhet, som i åldringsvård, förskolor, skolor eller annan verksamhet, med den som de offentliganställda har. Låt helt enkelt tryckfrihetsförordningens, regeringsformens och yttrandefrihetsgrundlagens regler genom vanlig lag också gälla för den som är privatanställd i upphandlad offentlig verksamhet. Lagstiftningen kan kompletteras med uttryckliga föreskrifter som skyddar exempelvis kundregister och andra verkliga företagshemligheter. Det viktiga är att man inte överlåter denna avgränsning till den private arbetsgivarens godtycke.

Det verkar ju vara en mycket enkel reform. Det innebär dessutom att man inte ger den privata verksamheten en konkurrensfördel, som inte finns när verksamheten drivs i offentlig regi, nämligen att kunna hålla tyst om missförhållanden i verksamheten.

Vad vi behöver är en förstärkning av det lagliga skyddet för yttrandefriheten på alla privata arbetsplatser, inte bara sådan verksamhet som är offentligfinansierad. Men i ett första steg vore en sådan delreform bra. Får vi den, Mona Sahlin?