Är yttrandefriheten en förhandlingsfråga?

Anna Lind Curt Riberdal Håkan Torngren och Göran Söderlöf anser sig i sitt bemötande av min recension av skriften Yttrandefrihet och lojalitet företräda kommunerna som arbetsgivare. De säger sig gå "in på det av honom (Kurt Junesjö) inmutade reviret och "vågar inta arbetsgivarståndpunkter" (min kursivering). Det påstår alltså att det finns två olika yttrandefriheter i Sverige, en för arbetstagare och en för arbetsgivare.

Det är allvarligt. För det finns inte två olika yttrandefriheter i Sverige för offentliganställda och det finns inget utrymme för arbetsgivarståndpunkter när det gäller yttrandefriheten. Hela denna författarnas teori vilar på ett allvarligt missförstånd av lojalitetsbegreppet mellan privat och offentliganställda. Som privatanställd har jag en lojalitetsplikt som innehåller en lydnadsplikt och en tystnadsplikt till förmån för arbetsgivaren. Tystandsplikten för privatanställda är i huvudsak inte uttryckligt lag- eller avtalsregerad utan vilar på arbetsdomstolens praxis när det gäller lojalitetsbegreppet. Och där har författarna rätt. Jag gillar inte dagens rättsläge att privatanställda i princip saknar varje skydd för sin yttrandefrihet på arbetsplatsen.

Men när det gäller offentliganställda finns varken dåliga lagbestämmelser eller någon dålig praxis från arbetsdomstolen. Som offentliganställd har jag en lydnadsplikt mot min arbetsgivare, men min tystnadsplikt regleras inte av det icke lagreglerade lojalitetsbegreppet utan av tystnadspliktslagstiftningen, framförallt sekretesslagen. Någon tystnadsplikt - eller lojalitet i yttrandefrihetsfrågor om man vill uttrycka det så - därutöver, har inte en offentliganställd arbetstagare.

Min huvudsakliga invändning är att denna skrift genom osakliga argument ger dåliga arbetsgivare verktyg att underblåsa den rädsla att yttra sig som redan är så framträdande hos just offentliganställda. Det är som författarna påpekar en ideologisk kritik, som bygger på det enligt min uppfattning självklara förhållandet att yttrandefriheten är till för medborgarna och demokratin, inte för rädda arbetsledare som vill skydda sitt eget skinn.

Min primära sakliga kritik av skriften är emellertid att den genom att citera rättsfall från den privata sidan försöker visa att det för offentliganställda finns en tystnadsplikt som inte är lagreglerad. Det är fel. Ty de "svåra gränsfallen" som behandlas i broschyren utifrån arbetsdomstolens praxis när det gäller privata arbetsgivare, är för offentliganställda inga svåra gränsfall, utan fall där arbetstagaren - om hon eller han inte binds av tystnadspliktsregler i lag - har rätt att yttra sig.

Det finns endast ett rättsfall i AD som behandlar yttrande- och åsiktsfrihet för offentliganställda, "Fûhrern" på häktet, AD 1991 nr 106. Och det rättsfallet visar att man inte ens får omplacera en uttrycklig nazist pga. hans åsikter, så länge dessa inte påverkar arbetet. När därför detta enda rättsfall som just ger uttryck för att en offentliganställd inte kan arbetsrättsligt angripas pga. av sina åsikter, åberopas för att det ger en "öppning avseende övertygelsefallen" har i vart fall jag mycket svårt att se det som ett uttryck för att författarna ser det som sin främsta uppgift att försvara yttrandefriheten.

Jag har genomgående i detta bemötande använt ordet författarna. Att dessa skulle försvara sin skrift är föga överraskande. Men i min recension ställde jag frågan till Kommunförbundets socialdemokratiska ordförande Margot Wikström - som undertecknat förordet till skriften - om Kommunförbundet som organisation står bakom detta anmärkningsvärda alster. Frågan är fortfarande obesvarad.