Munkavle på kommunanalanställda?

TCO undersökte för något år sedan yttrandefriheten på svenska arbetsplatser. Dagens Nyheter gjorde i samband med en artikelserie nyligen en motsvarande undersökning. Det oroväckande resultat som redovisades var en markant ökning av antalet arbetstagare som ansåg att yttrandefriheten på arbetsplatsen var mer begränsad idag än tidigare.

Offentliganställda är de som i Sverige har det bästa formella rättsliga skyddet för sin yttrandefrihet. Trots det var det denna grupp som upplevde kravet på tystnad som starkast. JO har dessutom i ett antal fall påtalat övergrepp på yttrandefriheten på kommunala arbetsplatser.

Att domstolar och myndigheter ska främja yttrandefriheten enligt tryckfrihetsförordningen förklaras ålderdomligt men klart i 1 kap 4 §.

Envar vilken blivit förtrodd att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vakar över denna förordnings efterlevnad bör därvid städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssätt samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.

Mot denna bakgrund vore det naturligt att Kommunförbundet som centralt politiskt organ skulle ta kraftfulla initiativ för att även faktiskt garantera yttrandefriheten. Men i Kommunförbundets skrift Yttrandefrihet och lojalitet hos kommunala arbetstagare verkar den huvudsakliga målsättningen tvärtom vara hur arbetsgivaren ska kunna undvika den besvärliga yttrandefriheten som arbetstagaren tyvärr fått genom grundlagarna. Även om författarna högaktningsfullt bugar åt yttrandefriheten är detta det underliggande dubbla budskapet.

Redan i rubriken till andra kapitlet anslås tonen: "Vad måste arbetsgivaren tåla?", underförstått då av yttrandefrihet eller illojalitet som det numera populärt kallas. Texten fullföljs i samma ton när författarna med beklagande konstaterar begränsningarna i den offentlige arbetsgivarens uppsägningsrätt i jämförelse med den private arbetsgivarens:

"Vad som i motsvarande fall blir en komplikation för den offentlige arbetsgivaren, kommunen, är att kritiken sällan eller aldrig kan anses medföra sådan skada att den ger arbetsgivaren rätt att agera arbetsrättsligt."

Ett annat exempel är ett citerat rättsfall som visar att man inte får omplacera en offentliganställd p.g.a. hans personliga åsikter:

"AD gjorde emellertid ett principuttalande som innebär en öppning avseende just övertygelsefallen".

Öppningen innebär självfallet då att arbetsgivaren skulle kunna vidta repressalier p.g.a. en persons övertygelse.

Boken är full av grodor med detta budskap.

I boken finns dessutom vissa direkta juridiska tveksamheter eller t.o.m. felaktigheter. Bl.a. citerar man rättsfall som gäller privat verksamhet som om principerna även gäller offentliganställda. Genom denna metod drar författarna slutsatsen att kommunala arbetstagare inte skulle ha rätt att rikta kritik som har som huvudsyfte att skada en offentlig arbetsgivare. Någon sådan undersökning av syftet bakom en offentliganställds yttrande medger vare sig regeringsformen eller tryckfrihetsförordningen. Det är endast lagliga begränsningar i yttrandefriheten - exempelvis enligt sekretesslagen - som kan läggas till grund för repressalier, inte några hemmasnickrade skaderekvisit.

Även när det gäller den mycket kontroversiella frågan om lojalitet som grund för lönesättning, ger texten dubbla signaler. Samtidigt som författarna konstaterar att man inte får blanda ihop de anställdas yttrandefrihet med krav på lojalitet i arbetet, får man inga som helst klara riktlinjer för hur det skulle kunna gå till. Det självklara rådet att man aldrig får straffa en frispråkig arbetstagare genom lönesättningen, återfinns naturligtvis inte i materialet.

Margot Wikström, kommunförbundets ordförande, har skrivit under förordet. Står verkligen kommunförbundets politiska ledning bakom detta anmärkningsvärda alster? Det naturliga borde vara att omedelbart makulera hela upplagan. Den faktiska yttrandefriheten på kommunala arbetsplatser har inget behov av att undertryckas ytterligare.