Förhandling ur underläge

Sverige har i dag den lägsta inflationen och den högsta arbetslösheten sedan andra världskriget. Det löneinflationsspöke som alltid hålls fram när löntagarna kräver höjda löner är därför långt borta. De strax för jul kraschade förhandlingarna mellan LO TCO och SAF om ett nytt förhandlingssystem för att hålla tillbaka löneökningarna, verkar därför inte riktigt vara i takt med tiden.

Kraschen berodde på tre saker. Det första och avgörande skälet var att SAF när det kom till kritan inte fick mandat från sina medlemsförbund att återinföra ett centralt löneförhandlingssystem. För det andra ville TCO inte ha något sådant system, och för det tredje ansåg sig SAF inte i slutsvängen få tillräckliga försämringar i arbetsrätten för att sluta något avtal.

Och vilka försämringar SAF kräver är välkänt:

LO:s och TCO:s motiv för dessa förhandlingar har varit att kontrollera lönebildningen och därigenom få ner arbetslösheten. När därför TCO:s ordförande Inger Ohlsson i DN 1999-01-02 föreslår att lönebildningsfrågan ska lyftas bort från fortsatta förhandlingar med SAF så återstår bara försämringarna i arbetsrätten att förhandla om. Och den självklara frågan är, vilket intresse har fackföreningarna av sådana förhandlingar. Deras uppgift är ju att förbättra arbetsförhållandena för de anställda, inte försämra dem. Det gäller än mer eftersom det inte finns några vetenskapliga undersökningar som visar att försämringar av skyddet för de anställda har någon som helst effekt på den totala sysselsättningen. Om man nu vill ha bort arbetslösheten, varför då förhandla om sådana försämringar?

Svaret är egentligen så enkelt att det är fånigt. Bästa tillfället till attack är när motståndaren är svag och saknar strategi. Arbetslösheten försämrar fackets förhandlingsposition. Att facket inte har någon klar plan för hur man skall bekämpa den, är ytterligare en svaghet.

Regeringen vågar bränd av ett valnederlag, som delvis hade sin grund i 1997 års försämringar av arbetsrätten, inte ingripa direkt i konflikten mellan SAF och LO. Därför instruerar den sin utredningsman Svante Öberg att föreslå en lagstiftning, som skulle försämra strejkrätten på ett sätt som ingen regering vågat göra, sedan dagens regler kom till 1928. ( Medling och lönebildning SOU 1998:141)

Man kan bara konstatera att fackföreningsrörelsen har manövrerat sig in i ett drömläge för arbetsgivaren, antingen förhandla fram försämringar eller få dem genom lagstiftning enligt den Öbergska utredningen.

Men de försämringar i strejkrätten och arbetsrätten som många - t.o.m. högt uppsatta fackföreningsmän - nu ser som oundvikliga, är inte betingade av några objektiva behov. De är endast frukten av ett förändrat politiskt läge. Och det är inte något politiskt läge som vi som arbetstagare har någon som helst anledning att underkasta oss.

I förhandlingar med arbetsgivaren ska facket självfallet kräva det man vill uppnå, nämligen en minskning av arbetslösheten. Om det då krävs ändringar i regelsystemet ska dessa seriöst diskuteras utifrån vilken effekt de har på arbetslösheten, inte för att tillfredställa arbetsgivarens långsiktiga mål att öka sin vinst genom försämringar för de anställda.