I VEMS INTRESSE?

Leif Kåvestad är hälsoskyddsinspektör i Stockholm. 1990 anställdes han för att svara för kommunens kontroll av sk sjuka hus, en uppgift han var särskilt utbildad för. Men den 7 januari 1997 bestämde hans chefer att han skulle arbeta med annat.

Normalt ingår det i arbetsgivarens sk § 32-befogenheter, att näst intill fritt bestämma över arbetstagarens arbetsuppgifter. Genom en dom i Arbetsdomstolen, AD 1978 nr 89, förstärktes arbetstagarens rättigheter vid omplacering. Om omplaceringen är ingripande för den anställde måste arbetsgivaren visa att han har välgrundade skäl att göra den. Domen kallas Bastubadardomen. Det var detta Arbetsdomstolen skulle pröva.

Men Leif Kåvestad hade ytterligare skydd mot obefogad omplacering. På det kommunala området måste arbetsgivaren dessutom ha vägande skäl för att flytta arbetstagaren mot hans önskan.

Sjuka hus brukar man kalla sådan, där man byggt in mögel och fuktproblem genom felaktiga byggmetoder, bl.a. sk flytspackel. Med hänsyn till de boendes hälsa var det nödvändigt att göra dessa hus friska. Samtidigt kostade detta ägarna stora pengar.

Leif Kåvestad hamnade således i den klassiska motsättningen mellan en svag grupp de boende och starka kapitalintressen. Den uppbackning han fick av sina chefer för att hjälpa de boende var snarast negativ. När byggherrarna började mullra om orimliga kostnader genom Leif Kåvestads beslut, försökte cheferna få stopp på dennes inspektionsverksamhet.

Arbetsgivaren redovisade i Arbetsdomstolen en mängd fel som man menade att Leif Kåvestad skulle ha gjort i sitt arbete. Arbetsdomstolens hittade inga fel i Kåvestads sätt att arbeta. Men man menade att han gjort olämpliga uttalanden i kontakter med framförallt allmänheten. Den allvarligaste anmärkningen var, att han på frågan från föräldrar vid ett föräldramöte, om Leif Kåvestad skulle kunna tänka sig att ha sina egna barn på det sjuka fritidshemmet, svarade "han skulle inte släppa in sina barn där utan möjligen bara för att barnet skulle dricka ett glas mjölk". Fritidshemmet stängdes strax därefter på grund av sanitär olägenhet. Leif Kåvestads bedömning var alltså något drastisk men korrekt.

Vad säger då Arbetsdomstolens majoritet (AD 1999 nr 48)? Tyvärr går den på arbetsgivarens linje:

"Det kan inte råda något tvivel om att en tillsynsverksamhet av detta slag allvarligt försvåras om utomstående intressenter kan konstatera att handläggarna på myndigheten inte kan hantera ärendena och uppträda på ett korrekt sätt. Arbetsdomstolen vill i anslutning till detta framhålla att det i målet inte har givits något som helst belägg för att SKTF har antytt att ändringen i Leif Kåvestads arbetsförhållanden i realiteten har företagits efter påtryckningar från större fastighetsägare i kommunen."

Fan tro´t sa Relingen.

Leif Kåvestad förlorade med minsta möjliga majoritet i domstolen. Fyra för att fälla honom och tre emot. De tre i minoritet säger: "De brister i tjänsteutövningen som kan anses ha förelegat torde i stor utsträckning kunna förklaras av att arbetsledningen inte har fungerat väl."

Minoriteten anser därför att stadens omplacering är ett brott mot kollektivavtalet.

Vad kan man dra för slutsatser av Arbetsdomstolens dom? Självständiga tjänstemän som hårt driver dem vars intresse de är satta att försvara, boende och andra medborgare, måste uppträda med silkesvantar om de ska förvänta sig stöd i Arbetsdomstolen. Frågan är om en tjänsteman med silkesvantar kan flytta på så stora ekonomiska intressenter som bostadsbolag.

Det blev inte mycket kvar av den självständiga ämbetsmannens rätt att tillvarata medborgarnas intressen efter Arbetsdomstolens dom.