KRÖNIKA

Attackerna mot arbetsrätten fortsätter

Den viktigaste arbetsrättsreformen för arbetstagarna under de senaste 50 åren är inte som många tror medbestämmandelagen. Det är anställningsskyddslagen.

Ett annat missförstånd är att vi i dag har en modern arbetsrätt som är så stark att den är besvärlig för arbetsgivaren. Inte många vet att den viktigaste regeln i svensk arbetsrätt idag är den att arbetsgivaren har laglig rätt att vara orättvis, hans s.k § 32 befogenheter..

1906 accepterade LO i den s.k. decemberkompromissen arbetsgivarens § 32-befogenheter. Det innebär att arbetsgivaren fick fri rätt att leda och fördela arbetet, samt fritt antaga och avskeda arbetare. Genom anställningsskyddslagen 1974 inskränktes arbetsgivarens rätt att fritt avskeda arbetare. Arbetarna fick genom denna ett rättsligt skydd mot godtycklighet för den viktigaste rättigheten som en medborgare har, nämligen rätten att försörja sig. Men genom att arbetsgivaren fria arbetsledningsrätt i arbetsdomstolens praxis har upphöjts till allmängiltig norm i Sverige har arbetsgivaren fortfarande laglig rätt att vara orättvis vid andra arbetsledningsbeslut än uppsägning och avskedande.

Anställningsskyddslagen var en så kraftig förstärkning av arbetstagarens ställning på arbetsplatsen att den alltsedan 1974 ständigt har utsatts för attacker. Attackerna har medfört en urholkning av lagen. Idag är därför över 50 % av LO:s unga kvinnor tidsbegränsat anställda, vilket innebär att de i stort sett ställs utanför lagens skydd. Men trots detta har lagen idag stor betydelse för arbetstagarens rättssäkerhet på arbetsplatsen.

När därför Miljöpartiet under sken av att endast vilja förbättra för småföretagarna ytterligare vill försämra lagen visar de sitt rätta ansikte.

Försämringen av anställningsskyddslagen sker genom en motion som godkänts av de borgerliga partierna inklusive miljöpartiet i riksdagen våren 1999. Den beordrar den socialdemokratiska regeringen att ta fram en försämrad lag.

Genom att inte som i dag låta domstolen pröva om en anställd är nödvändig för produktionen och därför skall undantas från uppsägning blir det istället arbetsgivarens godtycke som får bestämma det.

Det sker genom att låta arbetsgivaren undanta två arbetstagare från turordningen vid uppsägning i företag med 10 anställda eller färre. Därför hotas nu inte bara de tidsbegränsat anställda kvinnorna med små barn eller äldre arbetskraft av att orättvis bli av med jobbet utan även de tillsvidareanställda. Och detta just på små arbetsplatser där anställningsskyddslagen behövs som bäst, eftersom där oftast inte finns någon aktiv facklig verksamhet.

Arbetsgivaren får skydda två av sina gullegrisar genom att undanta dem från turordningen. Och man kan utgå ifrån att bland dessa gullegrisar finns inte ensamstående kvinnor med barn eller fackligt aktiva. Det är erfarenhetsmässigt de som kommer längst ned på skalan

När Miljöpartiet säger att de anställda fortfarande är skyddade, eftersom det krävs saklig grund för uppsägning, visar det antingen att de är totalt okunniga om arbetsrätt eller dumsluga. Enligt Arbetsdomstolens praxis är det alltid arbetsgivaren som själv avgör om det är arbetsbrist eller inte. Och arbetsbrist är alltid saklig grund för uppsägning. Skyddet mot orättvisa vid uppsägning p.g.a. arbetsbrist ligger endast i turordningsreglerna som miljöpartiet i praktiken avskaffa i småföretag.

Miljöpartiet säger också att deras förslag inte ska kränka jämställdheten, yttrandefriheten eller föreningsfriheten.

Även detta är bluff! Eftersom arbetsgivaren ges fri rätt att undanta vem han vill måste den anställde bevisa att det är på grund av att hon är småbarnsmamma eller fackligt aktiv som arbetsgivaren säger upp henne . Och det är en bevisbörda som normalt inte går att klara i domstol. Alternativet är att arbetsgivaren ska visa objektiva skäl för sitt val, men då behövs inte förändringen, för det är lika med den lag vi har i dag.

Gå därför inte på Miljöpartiets bluff om att rättssäkerheten för de anställda inte försämras. Det är just det som är avsikten med förslaget. Att förstärka arbetsgivarens makt och försvaga arbetstagarnas. Det är den vanliga typen av förändringar av arbetsrättslagstiftningen vi sett de senaste åren.