Arbetare som handelsvara

Pendeltågen i Storstockholm går nu enligt ett mycket invecklat men för passagerarna helt oförutsebart sätt. Det enda man kan vara säker på är att de inte avgår enligt tidtabellen.

Tunnelbanan i Stockholm går lika nyckfullt med mängder av vagnsfel, växlingsfel och allt vad felen nu kan heta.

Även den kommunala busstrafiken fungerar dåligt. Det kommer t.o.m. klagomål på att vagnsmaterialet inte underhålls riktigt. Människor skadas t.ex. när de ska stiga av bussarna för att skyddsanordningarna vid dörrarna är dåligt underhållna.

Vad är det som händer? En tidigare bra offentlig trafikapparat med bra tidspassning, välskött underhåll och en personalpolitik som i alla fall fixar att verksamheten fungerar förvandlas till sin motsats.

Ja delvis är det naturligtvis frågan om en besparing på offentlig konsumtion till förmån för en privat konsumtion för de redan rika eller de genom den nya ekonomin nyrika Det är en verksamhet som regeringarna oavsett politisk färg fixat under det senaste decenniet. Men det är inte huvudsaken,

Väldigt många av problemen orsakas av den privatiseringsvåg som sprider sig som en farsot över hela västvärlden. Den började i Thatchers England, men går nu fram som en präriebrand över hela Europa och även i Skandinavien. Och det är samma mönster som gäller överallt. Alla s.k. besparingar sker på arbetarnas bekostnad.

Några exempel

De som får betala de s.k. effektivitetsvinster som uppstår i konkurrensen namn är alltså de redan pressade anställda. Den sänkning av pensionsåldern med 5 år som drabbade pendeltågspersonalen i Stockholm motsvarar nästan en 20 % löneminskning, så det är inga små subventioner som man suger ut ur arbetstagarna i konkurrensens namn.

Fackföreningens mål är att tillvarata och skydda sina medlemmars intressen. Men vad är det för egendomlig facklig ideologi som accepterar social dumping, - som det heter med ett lite finare ord när man som ett konkurrensmedel sänker arbetarnas löner - som medel för att öka företagens vinster och sänka samhällets kostnader. Självklart ska det inte vara så.

Vi struntar i vem som driver verksamheten, så länge ni inte tafsar på våra förmåner. Håller man en sådan facklig linje blir det inte billigare att föra över offentlig verksamhet i privata händer. Då kan pendeltågen börja gå i rätt tid, tunnelbanan rulla och den som är sjuk eller skadad få en trygg ambulansfärd till sjukhuset.

Social dumping kan aldrig godtas som ett sätt att sänka samhällets kostnader. Det innebär en överlastning av samhällets kostnader på de fattigaste. Det ska vi inte behöva acceptera. Så upp till kamp för en fungerande allmän sektor. Det duger inte att vänta ut stormen och tro att någon annan fixar det åt oss.