Regeringen fortsätter att förbättra genom att försämra

Nu går Sverige bra. Exporten ökar, statfinanserna blomstrar och företagens vinster och direktörernas löner stiger till nya rekordnivåer.

Då är det väl också dags att ta nya tag för att förbättra arbetsrätten efter alla dessa nedrustningsår under 90-talet.

 Ja regeringen har verkligen uppdragit åt Arbetslivsinstitutet att göra en översyn av arbetsrätten. De områden som ska ses över är arbetstagarbegreppet, begreppet saklig grund för uppsägning, tidsbegränsade anställ­ningar samt lojalitetsplikten i anställningen. Det är  verkliga maktfrågor i arbetsrätten.

Utred­ningen,  ska ”skapa trygghet och förutsägbarhet för de anställda inom ramen för en flexibel och effektiv arbetsmarknad”. Det verkar oroväckande. För  flexibel har hittills vid lagstiftningsarbete alltid betytt  att man givit arbetsgivaren större beslutanderätt på arbetarnas bekostnad. Och farhågorna besannas vid en fortsatt läsning av utredningsdirektiven.

Arbetsrättens skyddsregler är skrivna för dem som är arbetstagare enligt arbetstagarbegreppet. Genom att göra om arbetstagare till uppdragstagare slipper arbetsgivaren enkelt alla regler som skyddar en arbetstagare. Manipulationer av denna grundbult i arbetsrätten är knappast ett arbetstagarintresse. Initiativet inbjuder till nya attacker mot arbetstagarbegreppet i likhet med vad som skedde 1996 inom ramen för den borgerligt tillsatta Arbetsrättskommittén. Då räckte det med en F-Skattsedel för att skyddsmekanismerna skulle sättas ur spel!

Utredningen ska också granska korttidsanställningarna. Men utgångspunkten är helskum.

I dag är 50 % av LO:s unga kvinnor tidsbegränsat anställda. Det innebär i praktiken att denna hälft har ett sämre skydd för sin anställning än de hade 1940, då det fanns en särskild lag till skydd för kvinnor som väntade eller just hade fått barn. De fick inte sägas upp.

I dag kan denna hälft av LO-kvinnorna fritt skiljas från anställningen. Arbetsgivaren behöver inte säga upp dem, han behöver bara säga till Malin som väntar barn i sjunde månaden. "Sorry Malin, nästa månad har jag inget jobb för dig när din tidsbegränsade anställning går ut."

Men denna utredning ska enligt direktiven endast utreda hur anställningstryggheten i korttidsanställningarna kan ökas. 50%-utslagningen accepteras alltså. Att endast utreda "förbättringar" för denna utsatta grupp, är i praktiken att passivt acceptera  den kraftiga utbredningen under senare år av denna kvinnofientliga anställningsform. . Antalet varianter av tidsbegränsad anställning har ökat  från 3 när LAS kom 1974 till 11 i dag. Den sista varianten kom 1997 och har det förledande namnet  överenskommen visstidsanställning. Gör man inte åter tillsvidareanställning till huvudregel i LAS och minskar antalet  osäkra anställningsformer klarar inte LAS att skydda utsatta grupper. Och det är huvudsakligen kvinnor som drabbas. Hur är det med jämställdheten Mona Sahlin?

Utredningen ska också  luckra upp gränsen mellan personliga skäl och arbetsbrist som saklig grund för uppsägning. Så rakt uttrycks det naturligtvis inte i direktiven, men det är uppenbart att det är det underliggande budskapet. Redan i dag frestas  arbetsgivare  att kamouflera uppsägningar p g a personliga skäl under rubriken ”arbetsbrist” (s.k. fingerad arbetsbrist). Att ytterligare öka denna stora sluss ur anställningsskyddet ger ännu fler hål i den redan schweizerostliknande anställningsskyddslagen.

Arbetstagarens lojalitetsplikt mot arbetsgivaren ska också utredas. Lojalitetsförpliktelsen är framförallt ett för­bud mot att konkurrera med arbetsgivaren. Det är också tystnadsplikt, skyldighet att inte ta emot mutor, skyldighet att visa omsorg och aktsam­het samt skyldighet att prestera en full­god ar­betsinsats. Lojalitetsför­pliktelsen är en skyl­dig­het för arbetstagaren att sätta arbetsgi­va­rens intresse framför sitt eget, samt att und­vika lä­gen, där det kan upp­komma konflikt­kolli­sion. Den är ofta överdrivet sträng (tystnadsplikter och konkurrensbegränsningar som ibland gränsar till yrkesförbud). I direktiven beskrivs denna lojalitet, som i själva verket är en skyldighet till  total underkastelse under arbetsgivarens intresse, i helt positiva termer. Att den innehåller en skyldighet att i nästan alla lägen sätta arbetsgivarens intresse före samhällets, går inte att utläsa.

Att en socialdemokratisk regeringen verkligen tror att den har råd att kosta på sig så här dåliga direktiv, när man äntligen fick en möjlighet att förbättra arbetsrätten. Samtidigt klagar man på att man tappar väljare. Är det någon som ser sambandet?