Den klasslösa arbetsplatsen?

På Volvo lastvagnar i Skövde ska verkstadsklubben tillsammans med SIF-klubben genom ett medarbetaravtal sudda ut klassgränserna mellan arbetare och tjänstemän. Det påstår i alla fall Metallklubbens ordförande Lars Ask.

Reportern Cecilia Jacobson säger i samma artikel i DN:

"Traditionellt har medarbetaravtal varit arbetsgivarnas dröm. Ett gemensamt avtal för alla anställda medför mindre krångel och mer flexibilitet." (DN 001221).

Jag säger att Lars Ask är grundlurad. Avtalet är preliminärt i avvaktan på att de centrala parterna godkänner det. Jag har inte läst avtalet eftersom det fortfarande är hemligt, men jag känner motparten, Verkstadsföreningen. De träffar inte frivilligt avtal som utjämnar klassamhället. Tvärtom. Bara detta att arbetsgivaren vill ha större flexibilitet borde få varningslampan att lysa. För större flexibilitet för arbetsgivaren innebär att han vill kunna lägga ut arbetstiden friare och därigenom slippa betala övertidsersättning, s.k. konjunkturanpassad arbetstid, flytta arbetare utan garanterade förmåner, anställa tidsbegränsat med små begränsningar, etc. Ökad flexibilitet för arbetsgivaren medför alltid större ofrihet för arbetstagaren.

Sverige har traditionellt haft en mycket platt lönesättning. Det har inte skilt särskilt mycket mellan högst och lägst avlönade inom samma kategori. I SAF:s strategi, att lönesättningen ska vara arbetsgivarens verktyg, ligger också att få till stånd en ökad lönespridning. Ett sätt att uppnå detta är s.k. medarbetaravtal som nu slutits på Volvo Skövdeverken.

Medarbetaravtal är inte något enhetligt begrepp. Men Volvo- Skövdeverksavtalet är ett lokalt företagsanknutet avtal gemensamt för arbetare och tjänstemän. Det medför att det inte kan finnas något centralt kollektivavtal i botten, eftersom SIF och Metall inte har något gemensamt riksavtal.

Medarbetaravtal innehåller ofta olika ”fläskben”. Ett kan vara bättre pensioner, månadslön eller andra förmåner utöver det centrala avtalet. Men eftersom medarbetaravtalet frikopplas från det centrala riksavtalet och blir ett eget avtal, uppväger fläskbenen inte nackdelarna.

Detta beror på att tjänstemän och arbetare har olika typer av lönesättning. En tjänstemans löneskydd består i att han har sin befattning noggrant beskriven i en befattningsbeskrivning. Denna får arbetsgivaren inte ändra på utan att säga upp honom. En LO-arbetare däremot är skyldig att utföra allt arbete inom kollektivavtalets ram, som naturligt hör samman med arbetsgivarens verksamhet. Medarbetaravtalen är individanpassade och det finns inga specificerade minimilöner i avtalet. De anställda får det sämsta ur båda systemen. Arbetarna tappar sitt löneskydd och tjänstemännen sitt befattningsskydd. Det medför att arbetsgivaren kan ”erbjuda” en yrkeskvalificerad metallarbetare helt okvalificerade arbetsuppgifter och den lägre lön, som han anser ska utgå för detta ändrade arbete. Utan det centrala avtalets löneskyddsbestämmelser försvinner alltså på ett sätt anställningsskyddet.

Ett annat problem med medarbetaravtalen är, att när företaget går dåligt vill arbetsgivaren sänka den utgående lönen, införa konjunkturanpassad arbetstid, eller andra kraftiga försämringar, som då den lokala fackklubben eller avdelningen har svårare att motsätta sig, än en central organisation som ser till helheten.

Ett tredje problem är att den nya produktionen förutsätter att de anställda kan arbeta på olika ställen i tillverkningen. Företaget vill ha en platt organisation, välutbildade arbetare, som kan utföra såväl tjänstemanna- som arbetaruppgifter och som med kort varsel kan röra sig runt. På det sättet man kan hålla nere personalkostnaderna och även kapitalkostnaderna.

Till dessa välutbildade, månganvändbara anställda är arbetsgivaren i och för sig villig att betala en ganska bra lön. Dem vill han ju behålla. Men fortfarande behövs arbetstagare för enklare arbetsuppgifter som är mer umbärliga i produktionen och som inte har så höga utbildningskostnader. Dessa arbetstagare vill arbetsgivaren inte betala så bra.

De svenska kollektivavtalen framförallt på LO-sidan stämmer inte med denna nya arbetsgivarstrategi. Ur facklig synpunkt är detta att dela upp arbetsstyrkan i ett A- och ett B-lag naturligtvis helt förkastligt. Alla arbetstagare ska ha samma möjlighet till utbildning, fortbildning och inte klassas in beroende på var någonstans i produktionen man anställs eller inom vilket område man bor, t.ex. i en avfolkningsbygd med hög arbetslöshet. Arbetsgivarens metod att lösa problemen med ökade kapitalkostnader är alltså inte fackets metod.

Jag lovar att om man sätter en skicklig arbetsrättjurist från arbetstagarsidan att granska Volvo-Skövdeverks-avtalet så skall han eller hon finna fler hål i det än vad som finns i en oplogad byväg om våren. Verkstadsföreningen vill inte utjämna klasskillnaderna. De vill fördjupa dem. Frågan som en facklig förtroendeman alltid skall ställa sig är i vems intresse man jobbar, arbetsgivarens eller arbetskamraternas. Gör det!