Har facket tappat kompassen?

Handels har varslat om strejk. Byggnadsarbetsgivarna har varslat om stridsåtgärder, visserligen ganska fåniga sådana - att vägra dra mätnings- och kontrollavgifter - men i alla fall.

Den stroppige direktören för Handelsarbetsgivarna förklarar att det självklara kravet för avtal är att OB-ersättningarna ska sänkas och ersättas med individuella löner där arbetsgivaren skall bestämma nivån. På Byggnads område vill arbetsgivaren avskaffa ackorden och ersätta dem med individuella löner, där arbetsgivaren på samma sätt ska bestämma lönenivån.

Handels ordförande Ninel Jönsson säger i TV: ”Vi tänker inte acceptera att arbetsgivarna som krav för att träffa avtal ska få försämra våra levnadsvillkor.” Det är en bra facklig inställning som egentligen alla fackförbund borde ha som en självklar utgångspunkt. Byggnads har samma budskap i helsidesannonser i DN.

Hur kan det ha blivit så här? Under i princip hela 1900-talet, med avbrott för de svåra krisåren kring första världskriget och den stora recessionen på 1930-talet flyttade arbetstagarna i varje avtalsrörelse fram sina positioner. Det var högre lön, avtalad semester, avtalsförsäkringar för trygghet vid arbetsskador och bättre pension, avtal om kortare arbetstid och ersättning vid olika typer av permission med lön t.ex. vid 50-årskalas och nära anhörigs sjukdom eller begravning för att bara nämna några exempel. Att man på detta sätt förbättrar avtalsvillkoren förekommer nästan inte längre. Nu kommer det i stället konstiga arbetstidsbanker med flexiblare arbetstider som någon slags julklapp. ”Förbättringarna” kompenseras nästan alltid med urholkning av avtalsbestämmelser som det tagit facken årtionden att bygga upp. Vissa fackförbund har sålt ut sina avtal så långt att de nu ser ut som en schweizerost.

Dessutom har svenska arbetstagare under hela 1990-talet haft en negativ löneut­veckling. Timlönen har i reala termer sedan 1970 stigit med endast ca 10 á 12 % medan pro­duktiviteten ökat med nästan 90 %. Företagens vinster har ökat på ett sätt som inte skett sedan kapitalismens guldålder i slutet av 1800-talet och i början av seklet. Inte sedan första världskriget har arbetarna tjänat så lite i förhållande till de vinster som företagen gör.

Kapitalavkastningen har mångfaldigats samtidigt som arbetstagarens andel av produktionsresultaten tryckts tillbaka. Stora delar av vinsterna uppkommer, dels genom försäljning av fastigheter och annat kapital som ägs av företagen och där vinsten delas ut till aktieägarna, dels genom att arbetstagarnas anställningsvillkor försämras.

Men nu under 2000-talet har vi fått arbetskraftsbrist och ett överlägset tillfälle att förbättra arbetstagarnas positioner. Trots det fortsätter kraven på försämringar i avtalen.  Vad är det som har hänt? Har fackföreningsrörelsen blivit svagare?

Nej! Facket i Sverige organiserar över 80 % av alla anställda. Facket kan därför utan vidare tvinga igenom sina villkor om man skulle vilja det. I Frankrike som bara har en organisationsnivå på  futtiga 10 % lyckas facket genom aggressiva åtgärder behålla sina positioner på ett mycket bättre sätt än den starka svenska fackföreningsrörelsen.

När nu Handels och Byggnads och förhoppningsvis även Kommunal med sina låglönegrupper tar bladet från munnen och kräver sin rättmätiga andel av produktivitetsutvecklingen ska vi stötta dem. Vi ska inte  gå på bluffen om större individuell lycka genom lägre löner som vi själva får bestämma över i fria direktförhandlingar med arbetsgivaren.

Och ta ett snack med dina kompisar i industriförbunden som sitter och förhandlar fram lönevillkor som är så ”ansvarsfulla” att arbetarna överlåter en allt större andel av avkastningen åt kapitalet. Vi måste försöka göra de fackliga organisationerna till något annat än duktiga förvaltningsapparater. De ska vara spjutspetsar för att förbättra arbetarnas villkor.