Är SACO ett fackförbund?

Saco har på det offentliga området träffat ett femårsavtal. Ca 130.000 medlemmar i Saco är avtalsbundna fram till år 2005 och har endast garanterade löneökningar för det första avtalsåret. Övriga avtalsår garanterar avtalen lönesamtal och/eller lokala förhandlingar - inget mer. SACO har alltså flyttat ner lönesättningen till varje medlem eller till lokala facket utan något som helst stöd i bindande avtalstext, annat än fromma förhoppningar om en rättvis lönesättning.

Men varför ska vi bry oss när SACO sluter ett skräpavtal? Det är kanske till och med bra. Sjuksköterskorna i TCO har ju lyckats med sin löneutveckling genom att i stort sett släppa marknadskrafterna fria i lönesättningen.

Men tittar man närmare på utvecklingen så är det sjuksköterskorna i storstadsområdena som haft en bra löneutveckling, medan de som är i Norrland har lyckats sämre med att få upp sina löner.

SACO har nu gått på SAF:s bluff om att kollektivavtalen ska vara individanpassade. Men att anpassa så att det blir bättre för individen är tillåtet redan i dag. Det behöver man inte sluta avtal som innebär att det inte ska vara några garanterade löneökningar. För när man skriver in garanterade löneökningar i ett avtal så innebär det att facket begagnar sin kollektiva styrka för att se till att även de som jobbar i Norrland och inte har  en så stark förhandlingsposition ska få en dräglig levnadsnivå.

Det sjuksköterskorna och SACO gör nu, kommer långsiktigt att innebära att de får det svårt att hålla ihop sin organisation. För när individen själv sköter sin löneutveckling så har man ju inte längre behov av något fack.

Men är en sådan här ordning bra ens för arbetsgivaren? Kortsiktigt är den nog bra, eftersom den ger arbetsgivaren möjlighet att sänka sina kostnader, genom att ge sådan arbetskraft som inte är så attraktiv på arbetsmarkanden lägre löner. Men långsiktigt finns det finns viktiga invändningar även ur arbetsgivarens synpunkt.

Att förhandla med mängd individer när man ska genomföra ett nytt avtal eller åstadkomma stora förändringar, är även ur arbetsgivarens utgångspunkt ett dåligt alternativ. Avtalen får lägre legitimitet bland de anställda när de inte bygger på en solidarisk princip som accepteras av flertalet.

En av de mest kända böckerna från medeltiden är Machiavellis Fursten. Machiavelli beskriver hur en härskare kan bevara sin makt genom att alltid se till att hans underlydande kämpar med varandra om sin härskares gunst. Det är samma sak som händer då arbetstagarna gör sig beroende av sin arbetsledares gunst för att få sin höjda lön. Arbetsgivaren får då en svag facklig motståndare.

Dagens företag är inte betjänta av folk som är rädda för att föra fram sin mening för att de då råkar i sin arbetsledares onåd och får lägre lön. Om inte arbetstagarna kan säga ifrån när missförhållanden uppstår på jobbet klarar inte företag eller för den delen stat och kommun att driva en långsiktig produktion i dagens högteknologiska samhälle. Där krävs att den som är längst ut i organisationen och har kontakt med verkligheten ser till att denna information verkligen kommer till företagsledningens kännedom antingen den är bra eller dålig.

Och dagens arbetare är inte betjänta av den nya modenycken lönesamtal och individuella förhandlingar

En arbetstagare som ställs ensam inför sin arbetsgivare kan vara stark så länge marknadskrafterna gynnar honom eller henne, men när markandskrafterna sviker, finns det inget som hindrar att lönerna sänks genom den fria konkurrensen. Arbetstagare som är arbetslösa tar då gärna jobb under den lönenivå som sköterskan lyckats tillskansa sig genom marknadskrafterna. Och då innebär marknadskrafterna just att arbetsgivaren i förhandlingar med den enskilde kan förhandla fram en lägre lön.

Och att motverka en sådan utveckling är just det som är finessen med ett kollektivavtal. Kollektivavtalen i Sverige är i regel riksavtal. Ett kollektivavtal fungerar för den anställde på samma sätt som skyddslagstiftning t.ex. arbetsmiljölagen, arbetstidslagen eller semesterlagen. En skyddslag innebär att överenskommelser som ger sämre förmåner än lagen är ogiltiga. Vore det inte så skulle det inte vara något skydd för arbetstagaren. Däremot får man gärna komma överens om bättre förmåner. Genom att garantera lönen och lönehöjningen i avtalet har man ett skydd som marknadskrafterna inte ger.

Att dagens fackförbund, även många på LO-sidan, verkar ha glömt att den fackliga styrkan bygger på att arbetstagarna solidariskt är beredda att ställa upp för varandra är inte bra. Vad som däremot är bra, är att enligt min erfarenhet delas inte denna nyvunna frälsningslära till individens lov av flertalet dem som jobbar fackligt lokalt. Där finns en sund skepsis mot dessa nya modeläror. Det skadar inte att se till att det även kommer fram, så att denna galna kosjuka inom fackföreningsrörelsen äntligen går över.