Samarbete till döds?

Industriförbunden t.ex. Metallindustri­arbetareförbundet, Pappersindustriarbetare­förbundet, Träindustriarbetareförbundet etc. har de senaste åren prioriterat samarbetet med tjänstemannasidan framför samarbetet med andra LO-förbund. Metall förespråkar öppet ett samgående med tjänstemannaförbunden inom sin bransch. Det här kan långsiktigt förändra styrkeförhållandena på den svenska arbetsmarknaden.

Av LO:s drygt 2 miljoner medlemmar är näs­tan hälften med i Kommunalarbetareförbundet och SEKO.  Dessa förbund organiserar huvud­sakligen medlemmar inom den offentliga sek­torn. Det är flera än de som är med i de industriförbunden,. Övriga sektorer är ser­vicesektorn, t.ex. Handels och anläggnings­sektorn, t.ex. Elektrikerna och Byggnads, har resten av med­lemmarna.

I många frågor har dessa förbund skilda intressen. LO:s viktigaste verksamhet har här varit att upprätthålla gränserna mellan förbunden, så att man inte fått medlemskonkurrens, vilket i sin tur medför lönekonkurrens.

Lönekonkurrens, alltså att facken konkurrerar om vem som skall få ett jobb genom sämre lön blir det när arbetsgivaren styr över vem han tecknar avtal med. Då vill han självfallet ha det billigaste. Det förbund som har det sämsta avtalet får därigenom fler medlemmar än förbund med "dyra" avtal. LO:s styrka har varit att man lyckas hålla ihop LO-förbunden så att man varken fått medlems- eller lönekonkurrens.

Verkstadsindustrin har traditionellt varit en av de tunga exportnäringarna i Sverige. Verk­stadsföreningen, som på arbetsgivarsidan organiserar dessa till­verkningsföretag har under senare delen av 1980-talet och i princip hela 1990-talet försökt teckna företagsanpassade avtal och undvika centrala kollektivavtal. Med ett lite finare ord brukar dessa företagsanpassade avtal kallas medarbetareavtal.

Plötsligt, 1997 avvek man från denna mycket utmejslade strategi och träffade ett samarbetsavtal mellan de stora arbets­givarförbunden och fackförbunden som omfattade både arbetare och tjänstemän i tillverknings­industrin, Industriavtalet. Avtalet innehåller regler för hur dessa förbund tillsammans ska träffa centrala kollektivavtal. Vad låg bakom Verkstads­föreningens plötsligt ändrade hållning till centrala kollektivavtalsförhandlingar?

Industriavtalet innehåller allvarliga be­gränsningar i strejkrätten. En bestämmelse i avtalet säger att all retroaktiv lön försvinner så snart en facklig organisation varslat om stridsåtgärd. Avtalet medger vidare att en opartisk ordförande kan skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 dagar. Fackförbunden har alltså sålt ut en del av sin strejkrätt för att få till stånd detta avtal. Långsiktigt är inte det den viktigaste effekten av avtalet.

LO-facken organiserar huvudsakligen sina medlemmar horisontellt, arbetare upp till arbetande förmän. Tjänstemannafacken organiserar däremot vertikalt, kontorspersonal, arbetsledare, och övriga tjänstemän, ända upp till det företagsledande skiktet. LO:s nuvarande förhandlingsmodell har varit horisontell, man har förhandlat för arbetarkollektivet på den svenska arbetsmarknad oberoende av bransch. Det har möjliggjort solidariska satsningar på lågavlönade sektorer och t.ex. solidariska arbetstidsförkortningar där även de svagare grupper fått del av samhällets välståndsökning.

När nu arbetar- och tjänstemannasidan på industrisektorn går ihop får man istället en starkt samordnad förhandlingsverksamhet med vertikala förhandlingar. Man förhandlar alltså gemensamt om löneutrymmet för anställda nedifrån golvet ända upp till företagsledningen. En sådan vertikal modell gör solidariska satsningar svåra, för att inte säga omöjliga. De i industriavtalet ingående förbunden får inte stöd av sina medförhandlande fackförbund om man vill förstärka en lågavlönad grupp utan måste bryta sig loss från förhandlingsgemenskapen. Industrifacket gjorde det i den senaste avtalsrörelsen för att få upp lönerna för sina lågavlönade textilarbetare. Modellen motarbetar alltså en solidarisk lönepolitik. Samma effekt uppstår genom att arbetarlönerna blir alltmer tjänstemannalika, med individuella och vissa fall till och med hemliga löner, där arbetsgivaren i sista hand bestämmer vem som skall få löneförhöjning.

Det är inte de enda negativa effekterna.. Det centrala samarbetet mellan arbetare och tjänstemän börjar ge medarbetaravtal på företagsnivå dvs. avtal med gemensamma villkor för arbetare och tjänstemän. De avtalsförslag som hittills redovisats i pressen har varit mycket arbetsgivarstyrda och förenar det sämsta i arbetaravtalen med det sämsta i tjänstemannaavtalen. Det beror på att arbetar- och tjänstemannaavtalen har olika skyddsspärrar för lön och arbetstid. När man lägger ihop avtalen utan att ta hänsyn till dessa spärrar, blir löne- och arbetstidsskyddet sämre både för arbetare och tjänstemän.

Ytterligare en effekt av medarbetaravtalen är att gränserna mellan arbetar- och tjänstemannaavtalen löses upp. I realiteten innebär detta att det blir arbetsgivaren som bestämmer till vilket fackförbund en arbetstagare skall höra, genom sina § 32-befogenheter, arbetsgivarens fria rätt att leda och fördela arbetet.

Den organisation som hittills varit skiljedomare vilket avtalsområde ett visst arbete skall tillhöra, LO, sätts ur spel, utan att man skapat någon annan organisation för att lösa dessa tvister mellan nu LO-förbunden och tjänstemannaförbunden. Återigen risk för inbördes konkurrens om medlemmarna och därmed lönekonkurrens och lägre lön.

LO-förbunden i Sverige har haft ett mycket bra samarbete med tjänstemannaförbunden. Självklart skall detta fortsätta. Men det får inte ske så att man offrar en solidarisk lönepolitik, mödosamt framväxta avtal och gränsdragningsöverenskommelser som förhindrar lönedumping. Och en sådan utveckling kommer om man inte i tid slår till bromsarna.