AD godkänner svenskt rekord i vikariat

Jörgen började jobba som renhållningsarbetare 1969. I augusti 1993 sade hans arbetsgivare upp honom från anställningen. Han påstod att det var arbetsbrist. Men Jörgen fick fortsätta jobba redan dagen efter sin sista arbetsdag. Men nu som visstidsanställd, alltså utan fast anställning. Han jobbade så i bolaget ända fram till oktober 1998 då blev han sjuk och arbetsgivaren lät anställningen upphöra. Under den här tiden hade han 61 visstidsanställningar. 50 av dessa anställningar kallades vikariat, men inte i något fall angavs vem han vikarierade för. Antalet vikarier var oftast fler än det totala antalet frånvarande personer vid företaget. Det här är bara några exempel på hur det kunde se ut.

Den 2 - 3 januari 1997 var en av de 23 fast anställda renhållningsarbetarna frånvarande. Samtidigt var nio vikarier anställda. Den 12 - 16 maj 1997 var tre personer frånvarande. Samtidigt var fyra - fem vikarier anställda. I juni 1997 var antalet vikarier större än antalet frånvarande fast anställda. Den 15 - 19 september 1997 var fyra renhållningsarbetare frånvarande. Samtidigt var sex vikarier anställda. Den 20 - 24 oktober var tre personer frånvarande. Samtidigt var fem - sex vikarier anställda. Den 17 - 21 november 1997 var tre personer frånvarande. Samtidigt var fyra vikarier anställda. Den 15 - 19 december 1997 var fem personer frånvarande. Samtidigt var sex - sju vikarier anställda. Det fanns alltså nästan genomgående fler vikarier än folk som var borta från jobbet.

Kommunalarbetareförbundet stämde arbetsgivaren och menade att det här inte var några riktiga vikariat, utan bara ett kringgående av anställningsskyddslagens regler. Under 5 år hade Jörgen inte fått någon ordentlig semester, inte kunnat vara pappaledig eller överhuvudtaget kunna planera sitt liv. Därför borde arbetsdomstolen döma ut ett högt skadestånd.

Arbetsdomstolen fann trots dessa graverande förhållanden inte att bolaget hade brutit mot LAS på något sätt och Kommunalarbetareförbundet förlorade målet.  

Genom 1905 års decemberkompromiss mellan SAF och LO gick facket med på att arbetsgivaren hade rätt att fritt avskeda arbetare. Det innebar att arbetaren var helt rättslös när det gällde sin försörjning. Arbetsgivaren kunde näst intill godtyckligt plocka ut sina gullegossar och göra sig av med bråkstakar, fackligt aktiva och annat obekvämt folk. Visserligen skulle också föreningsrätten skyddas enligt decemberkompromissen, men eftersom arbetsgivaren hade rätt att vara godtycklig när han avskedade var det svårt att visa att han gjorde det för att en arbetare exempelvis var fackligt aktiv.

Anställningsskyddslagen kom 1974. Den var mycket bra. Det var enligt min uppfattning den viktigaste arbetsrättsliga reformen under de sista 50 åren när det gäller arbetstagarens ställning på arbetsplatsen. Nu hade arbetsgivaren inte rätten att vara orättvis längre när han avskedade, utan måste följa en objektiv turordning efter anställningstid vid arbetsbrist och alltid ha saklig grund för uppsägning.

Men vad som hänt sedan 1974 är att både lagstiftaren - och det gäller både borgare och socialdemokrater - holkat ur lagen. Det gäller bl.a. rätten för arbetsgivaren att anställa tidsbegränsat. När lagen kom fick han bara göra det i tre olika fall. Där har lagen försämrats. Nu kan han göra det i hela nio olika fall. Det gör det möjligt att skapa långa kedjor av sammanhängande visstidsanställningar genom att blanda de olika anställningsformerna. Och som visstidsanställd saknar man anställningsskydd eftersom arbetsgivaren kan låta en tidsbegränsad anställning upphöra utan saklig grund.

1997 slog socialdemokraterna in den sista spiken i kistan. Den hette något så tjusigt som överenskommen visstidsanställning. Men det var ingen överenskommelse. Det var bara en annan möjlighet för arbetsgivaren att göra livet osäkert för arbetstagaren genom ytterligare en typ av tidsbegränsad anställning.

I ärlighetens namn ska medges att man samtidigt införde en regel så att vikariat under längre tid än tre år blev fasta anställningar. Men även med den regeln kan arbetsgivaren kombinera olika typer av tidsbegränsade anställningar så att det är möjligt att ha en person sammanhängande anställd på viss tid under åtta år! Det fordrar förståss en viss fingerfärdighet hos arbetsgivaren, men den finns i rikt mått som vi ser av ovanstående mål.

Tyvärr är det inte bara lagstiftaren som försämrat lagen, även AD gör det genom sitt dömande, som vi ser av ovanstående exempel.

Det är uppenbart att vi inte kan lita på vare sig lagstiftaren eller AD när det gäller att skydda anställningen. Vad kan man då göra? Ja det är inte så komplicerat. Kollektivavtalet är ett mäktigt vapen. Det är uppenbart att ska det komma några förbättringar i anställningsskyddet, så får man lita på fackets styrka i förhandlingar. Så ställ krav på ditt fack att förbättra anställningsskyddet i kollektivavtalet. Elektrikerförbundet har på vissa avtalsområden redan börjat slå in på den vägen.

Vill Du läsa hela den förskräckliga domen så finns den på min hemsida www.kurt.nu