Från defensiv till offensiv

SEF håller på att ta fram en ny avtalsrapport som ska stärka kollektivavtalet som instrument för att göra det bättre för medlemmarna. Vad jag vet är Elektrikerförbundet det enda förbund som gjort en så medveten satsning för att analysera läget och försöka flytta fram positionerna.

Annorlunda är det med arbetsgivaren. Ända sedan slutet av 1970-talet har SAF haft en mycket medveten linje för att ändra kollektivavtalen så att det bättre passar deras ideologi. Jag säger medvetet passa SAF:s eller numera Svenskt Näringslivs ideologi, för Svenskt Näringslivs linje förstör i själva verket för svenskt näringsliv. Att ha självständiga och duktiga arbetstagare som genom facket kan påverka företagets utveckling ger starka och sunda företag. Och det arbetsliv som Svenskt Näringsliv vill skapa kommer att ge otrygga ja-sägare.

SAF:s inställning kom till uttryck i 1989 och 1991 års kongressrapporter där målsättning angavs som att: ”Lönen skall vara arbetsgivarens verktyg, inte en förhandlingsfråga.”

För att genomdriva denna linje har SAF tillämpat en mycket genomtänkt och sammanhållen strategi

De två första metoderna har inte visat sig fungera i längden, men den sista har slagit väl ut. Fackföreningsrörelsen har dessutom i stort varit mycket lama när det gäller försvara sig. SAF har tvärtom fått gehör för att göra avtalen mer individanpassade och har därigenom lyckats minska kollektivavtalens skyddsverkan. Det har skett genom ökad individuell lönesättning, minskade spärrar när det gäller arbetstidens förläggning, större möjlighet att ta ut övertid utan att betala för den genom t.ex. konjunkturanpassad arbetstid och i några fall till och med avtal utan garanterade lönehöjningar. Det är framförallt Ledarna som har drivit denna ur arbetstagarsynpunkt egendomliga linje, med avtal utan garanterad lönehöjning. Där har lönen verkligen blivit arbetsgivarens verktyg i så stor utsträckning att arbetsgivaren faktiskt enligt en AD-dom till och med har rätt att ensidigt sänka lönen (AD 2001 nr 107. Du hittar domen i fulltext på min hemsida, www.kurt.nu sök bara på rubrikerna, Svensk arbetsrätt, Arbetsdomstolens domar och där på Avtalstolkning)

Denna utveckling har inte skett för att arbetsgivaren har varit elak, utan som en anpassning till ett annat ekonomiskt klimat. Under de sista tolv åren, med en liten knäck i begynnelsen av 2000-talet, har den amerikanska ekonomin haft en mycket stabil utveckling. Produktionen i USA har ökat med 3,5- 4 % per år utan inflation men med förhållandevis låsta löner. Att löneutvecklingen stått still beror på att staten framförallt genom domstolsväsendet aktivt har bekämpat fackföreningsrörelsen så framgångsrikt att den nu endast har en marginell betydelse. Detta har medfört en kraftig vinstökning och att löneandelen av produktionen i USA pressats tillbaka från 60 % i början av 80-talet till 50 %.

Ägandet även internationellt har förändrats så att institutioner som banker, pensionsförsäkringsföretag och andra finansförvaltande institutioner nu äger allt större andel av kapitalet. De är inte intresserade av produktionens utveckling, utan av en hög kortsiktig avkastning på investerat kapital. Det har inneburit att under tiden som produktionen i Sverige har ökat med 40 % har lönerna inte alls ökat i motsvarande grad. För företaget är det därför inte det viktigaste att förbättra och investera i företaget utan att öka aktieavkastningen såväl i form av ökad utdelning som ökande aktievärde.

Att arbetsgivarna, mot denna bakgrund, sökt pressa löneutvecklingen för att tillfredställa aktieägarna är föga förvånande. Det gör det fackliga arbetet besvärligare. Från att tidigare ha arbetat med en motpart, som i alla fall delvis hade gemensamma mål, en ökad och effektiv produktion genom ökade investeringar, är ägarna nu framför allt intresserad av aktiekapitalets avkastning. Och det är då inte fråga om en uthållig avkastning utan ökad tillfällig avkastning En sådan filosofi sammanfaller sällan med en utveckling som gör att företaget går bra på lång sikt. När företaget börjar gå dåligt flyttar kapitalet helt enkelt till ett annat investeringsobjekt. Det är det som händer nu med Ericsson.

Denna utveckling har även präglat kollektivavtalens förändring, men i än större utsträckning, de krav på förändringar som arbetsgivaren framställt. Detta sker för att kunna anpassa produktionen så att den kortsiktiga avkastningen hela tiden ökar.

Det sker självfallet även nu genom investeringar i effektivare produktionsutrustning men framförallt genom en effektivare användning av befintligt kapital. Det kortsiktiga behovet av att snabbt ställa om produktionsprocessen efter ändrade krav har medfört s.k. flexibilisering av produktionsprocessen, vilken nästan helt går ut över arbetstagarens hälsa och möjlighet att använda sin fritid. Sannolikt är detta en av de grundläggande orsakerna bakom den ökade sjukskrivningen i Sverige. Inom SEF:s område tar det sig framförallt uttrycket av pressade byggtider, och på kraftverkssidan allt osäkrare arbetsförhållanden med arbeten som istället för i egen regi utförs på entreprenad.

SEF är ett av de LO-förbund som även drivit framtidsfrågor, men när nu förbundet tar fram ett framtidsprogram, så är avsikten att gå från försvarsspel till offensivt spel på arbetsgivarens planhalva. Och det är nödvändigt. En fackföreningsrörelse som hela tiden bara försöker försvara uppnådda positioner, pressas hela tiden tillbaka. Då tappar facket i längden trovärdighet.