Blåsningen

Nu går vi in i en ny avtalsrörelse. Löneutrymmet är klart, det sätts med matematiskt precision av våra eminenta ekonomer, kanske 3,29 % eller 4,89 % eller vad det nu kan bli. Och det ska fackförbunden rätta sig efter, för vi får inte begära för mycket. Då tappar vi vår konkurrenskraft. LO-förbunden som lojalt ställt upp bakom detta att vi inte ska begära för mycket, har halkat efter, de fattigaste mest. De rikaste drar ifrån.

Ja hur är det egentligen med vår konkurrenskraft? Vi får veta att Sverige genom sina höga skatter, sitt starka skydd för föreningsfrihet och strejkrätt och sin starka sociala skyddslagstiftning, hela tiden halkar efter i konkurrensligan. Nu ska vi inte ta det här med Sveriges framstående ställning, så allvarligt. Tyskland, Frankrike och till och med Italien ligger bättre till, för att bara nämna några exempel. Men hur är det nu med vår dåliga konkurrensförmåga? Jo det finns faktiskt mycket välgrundade undersökningar som visar hur det ligger till.

Och eftersom de grundar sig på kapitalisternas viktigaste instrument, nämligen avkastningen på aktier, så är de svåra att ifrågasätta, i vart fall som partsinlaga från arbetarnas sida. Jag läste uppgifterna i våras i Dagens Industri, men det konstiga är att jag inte har sett dessa uppgifter någon annanstans i svensk press sedan dess. Egentligen är det kanske inte så konstigt, för pressen i Sverige domineras knappast av arbetstagarvänliga ägare.

Nå till saken: Det är en holländsk bank ABN Amro, som finansierat ett forskningsprojekt vid London Business School om hur olika länders aktiemarknad utvecklat sig. Det är inga korta undersökningar. De sträcker sig från 1900 - 2002. Det är en vanlig affärsbanks undersökning angående vilket land som det långsiktigt är lönsammast att placera pengar i aktier. Alltså Sverige ur kapitalistens utgångspunkt som placerarland.

Och vet ni vilket land som under dessa mer än 100 år var den ur kapitalistens utgångspunkt bästa placeringen. Ja det var inte Sverige under hela 100-årsperioden utan Australien, men Sverige låg på en god andra plats. Tittar man på perioden 1950 – 2002 vann Japan, men Sverige kom återigen på en god andra plats. Och Australien hade ramlat ned under genomsnittet.

Under de sista 20 åren låg Sverige först. Då hade Japan i sin tur ramlat ned under genomsnittet. Långsiktigt har alltså Sverige varit det land som givit kapitalisten den säkraste avkastningen under de senaste 100 åren, och bäst har den varit under de senaste 20 åren, när SAF har gnällt som mest över det höga kostnadsläget, hur dåligt det är med vår inflexibla skyddslagstiftning LAS etc.

Vi som har trott på SAF: s ekonomiska ödesprognoser om förlorad konkurrenskraft har alltså gått på världens blåsning. Staten har i konkurrensens intresse, helt i onödan försämrat vår skyddslagstiftning bl.a. anställningsskyddslagen. Våra kollektivavtal har med fackets hjälp gjorts flexibla med individuella löner som arbetsgivaren själv sätter. Vilket återigen missgynnar de svagaste grupperna som kvinnor och invandrare.

Och tittar man på löneökningarna under 2001 och 2002 har tjänstemännen inom industrin ökat sin lön med mellan 4 - 5 % om året, arbetaren med ca en procentenhet om året mindre. Och det är procent. Eftersom arbetarens medellön ligger på ca 18 000 medan tjänstemännens ligger på 27 000, så ser man hur galoppracet går. Inte är det arbetarna som är vinnare.

Och då har vi inte ens talat om hur bonusprogrammen och löneökningarna för de högsta cheferna både i privat och offentlig verksamhet ser ut.

Slutsats: Vi måste se till att plocka ut vår andel av produktionsutvecklingen. Gör vi inte det, så är det någon annan som gör det, de höga cheferna, för att inte tala om aktieklipparna. LO-facken kan helt enkelt inte längre vara statens förlängda arm, utan måste på allvar återigen bli intresseorganisationer.