Den antifackliga Dagens Nyheter

DNEX, är DN:s avknoppade tryckeri. DN var under lång tid en stark förespråkare för i bästa mening liberala traditioner och för starka fri- och rättigheter. Men på senare år har man blivit en så kraftig megafon för arbetsgivaren på ledarsidan att till och med högertidningen Svenska Dagbladet ligger i lä.

Men nu har man tagit ytterligare ett steg och även som arbetsgivare fallit in i en gammal brukspatronstradition, där man inte ens drar sig för att avskeda anställda pga. att de är duktiga fackliga företrädare.

Ett sparpaket förhandlades med grafikerklubben. Förhandlingarna gick trögt. Företaget krävde färre anställda men samma jobb, sämre arbetstider och skiftschema. På förmiddagen den 13 maj 2003 strandade förhandlingarna. På eftermiddagen skulle man försöka lösa upp knuten. Eddie Morén var förhandlingsansvarig i klubben. Arbetsgivaren inledde förhandlingarna med: att lämna ett varsel om avsked till Eddie. Han avskedades senare under motiveringen ”illojalitet och anstiftan”. Han påstods helt grundlöst vara ansvarig för en vild stridsåtgärd som inträffat när han inte ens var på jobbet.

Företaget medgav talan i arbetsdomstolen, eftersom man påstod sig inte vilja röja sina källor, och därför inte kunde styrka sina påståenden.

Om arbetsgivaren medger talan, alltså säger att den anställde egentligen har rätt i tvisten, kan han hindra arbetaren att återgå i arbetet, genom att betala ett på förhand fastställt antal månadslöner beroende på anställningstid och ålder enligt 39 § anställningsskyddslagen, LAS. Det var DNEX plan för att göra sig av med en obekväm men duktig motpart. Grafikerna var uppträngda mot väggen och tvingades därför gå med på en förlikning för att fixa att Eddie skulle få en rimlig försörjning som arbetslös.

Vid en facklig förhandling är parterna enligt medbestämmandelagen, MBL, jämställda. Båda parter har lika rättigheter. Men att arbetsgivaren kan göra sig av med en motpartsförhandlare som man inte gillar, det är rena motsatsen till en jämställd förhandling. Det är en kränkning av föreningsfriheten, som är möjlig med dagens lagstiftning.

1899 strejkade arbetarna på Hvilans mekaniska verkstad. Arbetarna segrade. Det visar protokollet som avslutade strejken. ”

Härmed förklaras att arbetarnas föreningsrätt erkännes och att ingen här anställd arbetare har avskedats eller i övrigt ska lida något men eller obehag därför att han är fackföreningsmedlem och verksam som sådan. Icke heller ska den arbetare, vilken framställer ett eller annat önskemål på arbetarnas vägnar som deras ombud, befara att avskedas. Jag förutsätter härvid att den som till äventyrs icke tillhör fackföreningen, icke blir utsatt för obehörigt tvång från medlemmarnas sida.”

Trots att det alltså inte fanns någon lagstiftning eller något kollektivavtal som skyddade arbetarnas föreningsrätt, fixade de detta genom sin fackliga styrka. Så var det självfallet inte på alla arbetsplatser, men 1906 träffade SAF och LO genom den s.k. Decemberkompromissen en överenskommelse som också innehöll skydd för föreningsfriheten för fackliga företrädare. Den förstärktes genom 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Enligt denna lag var en rättshandling som skedde för att kränka, alltså skada, motpartens föreningsrätt ogiltig.

Hade DNEX sagt upp Eddie Morén före 1974 hade de alltså inte kunnat göra sig av med honom genom att betala 24 månadslöner, utan hade varit tvungna att låta honom återgå i arbetet, eftersom hela uppsägningsförfarandet hade varit ogiltigt.

Att Eddie Morén nu blir av med jobbet är paradoxalt nog en följd av anställningsskyddslagen som kom 1974. Lagstiftaren ville kunna lösa situationen framförallt på mindre arbetsplatser, där en arbetsgivare och en arbetstagare omöjligt kunde samsas efter det arbetsdomstolen hade ogiltigförklarat uppsägningen. Arbetsgivaren skulle enligt lagen då få betala ett i förväg fastställt skadestånd för att han bröt mot lagen och inte åtlydde AD:s dom om att låta den anställde återgå i arbetet.

Nu har inte små arbetsgivare råd att betala detta skadestånd. De som utnyttjar bestämmelsen i 39 § LAS är i stället just som i DNEX-fallet stora och rika företag eller kommuner som låter skattebetalarna stå för fiolerna. Egentligen har alltså hela bestämmelsen slagit fel och borde avskaffas. I vart fall är ju detta att man utnyttjar den till att göra sig av med sin motpart vid förhandlingsbordet helt orimligt.

Att rättskyddet för fackliga förtroendemän nu är sämre än det varit någonsin sedan 1906 är inte acceptabelt. LAS har visserligen funnits sedan 1974, men det är först under de senaste åren som arbetsgivaren har börjat utnyja denna fallucka i lagen för fackiga förtroendemän. De fackliga förtroendemännen har det så jobbigt i dag, att de inte dessutom ska behöva riskera bli av med jobbet, om de är alltför duktiga som arbetsgivarens motpart.

Ett självklart krav på vår socialdemokratiska regering är att den återinför det skydd för fackliga förtroendemän som funnits sedan 1906 och som avskaffades genom LAS. Det är väl ett ganska rimligt krav i ett demokratiskt samhälle att lagstiftningen garanterar att fackliga förtroendemän ska kunna driva sina arbetskamraters krav på förbättringar av anställningsvillkoren, utan att riskera att bli av med jobbet?

Vill Du läsa om arbetsdomstolens praxis om föreningsfrihet har jag på min hemsida www.kurt.nu en särskild rubrik Mänskliga rättigheter, där jag redovisar dessa mål.