Orättvisa

Hanna  tar ensam hand om sin tvåårige son. Hon jobbar hos Autoliv i Vårgårda som  har 600 anställda. Det finns dessutom inhyrda som jobbar dagtid. När hon kom tillbaka efter barnledigheten ville hon byta från tvåskift till dagjobb, för det fanns ingen barntillsyn på kvällar och nätter.  Det fanns ett ledigt jobb dagtid, men det fick en kille. Och killar som behöver jobba dagtid för att kunna idrotta har fått det. Och att flytta på någon annan inhyrd eller anställd för att möjliggöra för Hanna att jobba ville företaget inte ens överväga. Företagets motförslag var att Hanna skulle sluta på Autoliv och ta jobb på ett städentreprenadföretag som företaget anlitar, med sannolikt sämre lön. Det hade Hanna inte råd med. Hon vågade dessutom inte stiga av sin turordning, för som sist anställd på städföretaget och dessutom som ensamstående förälder, kan hon då vara ganska säker på att förlora jobbet helt.

Nu är hon sjukskriven, mår dåligt och känner sig nedvärderad som yrkesmänniska. Personalchefen säger att man inte kan ta hänsyn till Hanna för att hon skriker högst, företaget måste se till sina intressen.

Metalls ombudsman har försökt tala företaget till rätta. Hon  är besviken på företaget och tänker anmäla det till Jämo. (reportage i Dagens arbete nr 2 2204)

Vadå, kan inte facket göra något tänker du? Måste man vända sig till en myndighetsperson, Jämo, för att komma till rätta med en sådan orättvisa? Autoliv skulle ju kunna  klara Hannas problem i ett nafs, om viljan funnes.  Ja problem är väl egentligen fel ord för att vara förälder är ju inget problem, det är ju en naturlig och nödvändig del av samhällslivet.

Ja tyvärr är det så illa! Och i Hannas situation kan nog heller inte Jämo göra så mycket. För arbetsgivarens grundläggande rätt att leda och fördela arbetet rår inte ens JämO över. För den formulerades redan på 1890-talet av preussiska in­dustriägares arbetsgivarförbund (Verbund Berliner Metallindustriellen ), så de är verk­ligen gamla och otidsenliga. Ar­betsgivarna själva skulle besluta om arbe­tets ledning och fördelning och om antagande och avskedande av arbetare. SAF kopierade dessa bestämmelser och tvingade LO genom 1906 års decemberkompromiss, under hot om stor­lockout, att ta in dem i förbundsavtalen. Det är den s.k. § 23, sedermera § 32 i SAF:s stadga. Genom ett antal domar på 1930-talet upphöjde Arbetsdomstolen denna regel till gällande rätt oavsett om de fanns uttryckligt intagna i kollektivavtalet eller ej.

Bestämmelsen lyder ”I kollektivavtal som upprättas mellan delägare eller medlem i förening­en och fackförening eller fack­förbund, skall intagas bestämmelse att ar­betsgivaren har rätt att fritt antaga och av­skeda arbetare, leda och fördela arbetet, och att begagna arbetare från vilken före­ning som helst eller arbetare, stående utan­för förening.”

Även i Elektrikerförbundets alla kollektivavtal finns denna bestämmelse intagen. Men SEF har i årets avtalsrörelse satt sig före att ta bort den skamfläck ur avtalet, som innebär att arbetsgivaren har en avtalsenlig fri rätt att vara orättvis.

För det är klart att om arbetsgivaren hade varit skyldig att fatta sakliga och rättvisa beslut om Hannas rätt till dagarbete, skulle Autoliv ha varit skyldiga att väga in rätten att vara förälder tillsammans med sina ekonomiska skäl. Hade då avtalet istället för att innehålla en bestämmelse som gav Autoliv fri rätt att vara orättvis, i stället en som tvingade bolaget att vara sakligt och rättvist i sina arbetsledningsbeslut så skulle Metall kunna släpa arbetsgivaren inför Arbetsdomstolen och kräva honom på skadestånd för att han behandlade Hanna orättvist. Men i dag går det alltså inte.

Går det överhuvudtaget att försvara ett kollektivavtal som uttryckligen ger ena parten rätten att vara orättvis enligt avtalet. Nej bort med denna hundraåriga orättvisa!