Torpeden Stenqvist

När Vreten, ett företag i Skövde, 2004 hyrde in det litauiska företaget Onuris tjänade svetsarna 38 kronor i timmen. Metall hotade Vreten med blockad. Onuris svarade med att bli tidsbegränsad medlem i arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen, TF. Enligt TF gällde då det svenska verkstadsavtalets minimilön på 74 kronor. Och då kan man inte blockera företaget eftersom företaget genom medlemskapet i TF redan är bundna av Teknikavtalet (gamla Verkstadsavtalet) och Metall därför har fredsplikt. Eftersom Metall saknar medlemmar på företaget, kan facket inte heller kontrollera att ens minimilönen betalas ut. TF har senare tagit in flera utländska företag som tillfälliga medlemmar med bara minimilön.

SEF krävde därför i höstens förhandlingar regler mot denna nya typ av lönedumpning genom kollektivavtal. Alla nya medlemmar i EFA skulle först förhandla om lönerna med SEF. Sprack förhandlingarna gällde branschens genomsnitt som stupstock. Under pågående avtalsförhandling provocerade EFA SEF med att ta in ett polskt låglöneföretag som medlem.

Elektrikerförbundet hotade därför att successivt stänga alla större industrier anslutna till Teknikföretagen i Västra Götaland. Att man valde ut Teknikföretagen var avsiktligt eftersom de sitter på makten i Svenskt Näringsliv, som bromsade EFA. Stridsåtgärden var anpassad till att detta nog är den viktigaste frågan för arbetarna hittills under 2000-talet.

Medlarnas slutbud innebar att SEF fick igenom avtalskraven. Det är en viktig seger för alla fackförbund i Sverige. I stället för stupstocken, genomsnittslön, fick SEF strejkrätt mot till EFA nyanslutna företag, om man inte blir överens om lönen. Det är bättre än i det ursprungliga avtalskravet, dvs. genomsnittslön.

Svenskt Näringsliv och LO ska enligt överenskommelsen förhandla om en modell för hela arbetsmarknaden längst till den 30 juni 2005.

Det är därför med stort intresse jag i LO-tidningen läser vad VD:n i TF, Karl Olof Stenqvist säger efter denna historiska överenskommelse för att lösa en viktig samarbetsfråga mellan parterna på den svenska arbetsmarkanden.

Jo han har ingen annan synpunkt än att lönerna i företag som kommer hit tillfärlligt, ska överenskommas mellan de lokala parterna. ”Minimilönen utgör då en grundtrygghet.” I klartext vill han lösa frågan exakt så som man gjorde i företaget Vreten i Skövde, dvs. inte lösa den alls. TF ska även i fortsättningen ha rätt att lönedumpa. Och några lokala förhandlingar kan det ju inte bli eftersom det inte finns några medlemmar i det fack som sluter avtalet. Men då kan man ju inte slutföra förhandlingarna innan arbetet är klart och företaget åker hem? ”Ja det kan vara så, men vad är alternativet?” Men insynen och lönekontrollen i ett företag där det inte finns några medlemmar? Nej det vill han inte ha. De utländska företagen ska istället ha en kontaktperson, som TF kan utse om det utländska företaget är medlemmar. Svarar den stenhårde Stenqvist.

Om konflikten säger han ”Att använda Elektrikerna som torpeder går till en viss gräns. Sedan måste konfliktreglerna ändras” Och ”Andra LO-förbund borde reagera på Elektrikerförbundet sätt att driva avtalsrörelse” Mot Elektrikernas agerande ställer han det ”ansvarsfulla uppträdandet” inom industriavtalets ram. Men dessa ansvarsfulla förbund drabbas ju tack vare sin ansvarsfullhet av lönedumpning, något som Elektrikerna självfallet inte kan acceptera.

 

Det är ganska uppenbart att Stenqvist genom sina hårda uttalanden vill spräcka möjligheterna för LO och SN att träffa avtal som förhindrar lönedumping. Han vill behålla förhandlingarna inom det ”ansvarsfulla industriförbundssamarbetet" och fortsätta med lönedumpning.

 

Tror Stenqvist verkligen på allvar att något LO-förbund, möjligen med undantag för något eller möjligen några av förbunden inom industriförbundssamarbetet, kommer att acceptera att ett arbetsgivareförbund systematiskt använder utländsk arbetskraft för att dumpa svenska löner?

Det är inte Elektrikerförbundet som är torpeder, det är Teknikföretagen som systematiskt går in för att spränga det samarbetsklimat, med respekt för varandras roller, som varit den svenska arbetsmarknadens styrkebälte sedan Saltsjöbadsavtalet 1938.

Att facket tar till stridsåtgärder för att skydda sig emot att utgående kollektivavtalsensliga lönenivåer dumpas, kan väl ändå inte vara någon överraskning? Det är ju huvudinriktningen för den fackliga verksamheten under nu snart 150 år.

Kurt Junesjö 2005-04-02.